jag älskar heminredning och har ganska nyligen börjat en kurs i möbeltapetsering. Nog för jag redan hade en repskt för hantverk men det här är otroligt. Vilket jobb de gör de som renoverar möbler. Nåväl, jag gillar saker som inte är sådär radhus-beigea som jag brukar kalla det. Just nu skulle jag vilja ha:
Kolonner
En solspegel ovanför vår säng skulle bli fantastiskt snyggt
Nu har 18 åringen bestämt att hon ska bo heltid hos mamma. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela eftersom hon antagligen aldrig hade valt att göra så om jag inte hade varit med i bilden. Jag tjatar aldrig, jag ber dem att göra saker ibland, jag köper saker till dem spontant och jag försöker verkligen att vara juste. Nu är hon inte alltid juste nog att städa då man ber henne (läs aldrig) men inte gormar jag och skäller för det.
Det jag däremot gör är att försöka påverka min kille till att sluta tillåta alla kliva på honom jämt och ständigt.”Ungarna” får äta hur mycket glass och godis och skit de vill, men någonstans handlar det väl om att sätta gränser och stå för dem hela vägen ut.
Nej vi bråkar aldrig i vår lilla familj. Det är jag som bråkar. Eller det handlar mer om att man måste så upp för det man känner, säga det. Assertiveness…Få honom att förstå att det inte handlar om att hans barn inte är fina människor, som på många vis är kloka, men, och det är ju det som är grejen de är inte färdigvuxna än. Det är svårt för honom att förstå det, att hans barn inte har så mycket koll som han tror, inte för att de är dumma eller dåliga utanför att de inte fyllt 20 än. Det är så enkelt. Min brorsdotter är 4 år och det käraste jag har. Hon är en smart liten verbal tjej som aldrig stoppat saker i munnen och talar med ett språk som gör att man ibland glömmer bort hur liten hon faktiskt är. Vi har från början lärt henne att man inte springer ut i gatan, att hon är barn och vi är vuxna. Ett på många sätt enkelt barn att fostra. MEN..hon är bara 4 år. Så även om hon helt klart skulle rent teoretiskt kunna gå ner till affären och handla mjölk själv så gör vi ju inte sånt. För barn tänker inte som vi. Orsak och konsekvens är inte alltid helt färdigutvecklat ens hos barn så stora att de är myndiga.
Hon älskar att spela spel på paddan eller på telefonen. Då säger hon “Kan jag få spela på din telefon, Zmilla?” “Kan vi inte spela in ett nytt spel? Kostar det DÄR mycket pengar, eller?” (väl medveten om att man inte bara kan betala en massa pengar för spel hela tiden) Men hur före och klok hon än är i mycket, hon bakar och rullar köttbullar och skriver sitt namn helt själv (hon kan alla bokstäver) så skulle det aldrig falla mig in att tro att hon kan ta kloka beslut helt själv. Barn är barn och det gäller även tonåringar.
Nu ska som sagt 18 åringen flytta hem till mamma på heltid. Så nu ska mamman ha underhållsbidrag. I övrigt ser det ut så här; minsta (13 år) är skriven hos mamma, så mamma får hela barnbidraget för henne (och de andra bidrag det skulle kunna medföra, bostadsbidrag t ex) Hennes 500 kr i månadspeng delar dock mamman och min sambo på. Stora är skriven hos oss hon får såklart hela sitt studiebidrag själv. Innan vi flyttade till huset bodde pojken som då var 19 år inte pluggade och inte jobbade eller ens sökte jobb för den delen, på heltid hos sin far (min sambo alltså) Då var det inget snack om att det skulle betalas något av mamman, trots att min sambo gick på knäna rent ekonomiskt (han bodde kvar i deras gemensamma lägenhet för att inte göra det ännu jobbigare för barnen)
Det här är såklart ett mönster. De kliver inte över honom, det stampar på honom. Mamman har råd att ta ungarna på utlandssemester (ja tjejerna inte pojken) det skulle aldrig gå för oss. Ändå är vi så rika och stackars mamma så fattig. Hennes nya snubbe däremot är ju skitrik. Det vore roligt om de flyttade ihop och se hur det blir då. Jag vill hemskt gärna se det, men mamman har ju bytt karlar på löpande band bara sedan jag kom in i bilden så det där vet man ju inte.
Naturligtvis ska vi se till att barnen har det bra. Vi skäller aldrig på dem sånär som älsklingen på minsta ibland, men hon anstränger sig ju lite iallafall. Inte så ofta men det händer då och då. Men jag känner ju till hur det fungerar i den här familjen, det är mycket ego, och väldigt lite respekt för pappa och att han är en människa med känslor. Han tror sig ju inte ens veta bättre än sina barn och mamman är visst fullkomlig i allt. Snygg är hon också.
Jag vet hur det blir, han (vi) ska vara med och betala en massa, sen ska hon ändå komma till oss. Förstå mig rätt hon har såklart sitt rum kvar, jag vet att hon kommer kosta oss lika mycket som innan men ändå ska vi betala till mamman. Det är inte lätt, jag vill inte bråka om barnens väl. Men jag vill bråka för att min älskling ska fixa att stå på sig. Jag tycker det är för jävligt att exet alltid ska vara där och bestämma, indirekt även över mig. Nästa år börjar minsta 8:an och då “ska hon minsann ha 1000 kr i mån. för det fick hennes syster”. Jävlar om vi ska betala 500 kronor i månaden då trots att hennes mor tar de pengar som är menat att gå till “månadspengen”. Måste de ha nya kläder dvs ytterkläder o dyl, delas detta alltid på, även om älsklingen är invaggad i en illusion om att mamman betalar så mycket kläder till dem. Trosor hade de samma sedan 18 åringen var 14-15. De var äckliga så det köpte jag tillslut till dem nya. Inte mamman.
Frågan är vad som är rimligt. Hur mycket ska vi betala i underhållsbidrag? Hur blir det sen då hon tar studenten? Pluggar hon vidare i annan stad, hur gör man då? Om hon inte kommer in på högskolan hon sökt, och går arbetslös, ska vi då fortsätta betala (det gjorde ju inte mamman då pojken bodde hemma)? Inte lätt det här och visst vill vi hjälpa, men vi ska inte behöva avstå allt för att mamman vägrar.
På studenten ska vi vara i vårt hus. Jag har svårt att tro att hon bryr sig särskilt mycket om den planeringen. Jag får tjata på dem att de måste nog börja planera lite så vi kan boka mat odyl, kolla upp hur vi ska sitta och fixa möbler så vi slipper betala en halv förmögenhet på sånt. Städningen sen, den ska bli intressant att se hur de löser. Det värsta är att jag vågar inte ens ställa krav på det av rädsla att det ska bli osämja. Men jag vet ju redan. Dottern kommer att vara bakis och mamman har med största sannolikhet bokat någon form av “resa bort” just den dagen. Så vi kommer att stå där, jag och min älskling och hon kommer inte att överhuvudtaget fråga om någonting som skulle underlätta. Jag önskar att det skulle kunna gå att fråga deras mor ang. hur mycket hon ska betala i jämfört med oss med tanke på att det är hos oss vi ska vara. Nu är vi egentligen inte så gnetna. Det är bara principen.
För jag är ju också en sån som folk trampat på. Man är bra att ha ibland, när något behöver utnyttjas. Det här med att leka på samma villkor – not so much. Jag är så trött på det att jag vill kräkas.
Det känns inte så bra. Igår var jag ytterst nära att börja ta upp problemen, men timmen var sen och jag visste att skulle jag börja “tjafsa” skulle vi sitta där till morgonen.
Jag vet inte hur det ska bli om han inte kan ändra inställning till sina barn. För mig är det ofattbart att han inte ser det själv. En vuxen man som tycker att man ska behandla sina barn som om de var mycket små. Men mest av allt funderar jag på vad det är med mellanbarnet (18 åringen alltså) som gör att han ständigt tippar på tå för henne. Det köps t.o.m. ut alkohol, vilket jag tycker är lite tveksamt.
Hon är förvisso myndig, men med begränsat med pengar kan hon då heller inte bli så full. “Hon ska ju bara sitta hemma hos mamma” är ursäkten. Jag tycker att det är ofattbart märkligt att han sedan betalar det åt henne.Men hade inte han gjort det hade mamma gjort det, heter det och DÅ när mamman säger att det är okej då är det okej. Han vill vara hennes kompis.
18 åringen är inte redo för det. Hon är inte hälften så mogen som han tror. Hon är en fin människa men hennes beteende är inte på långa vägar okej.
mamma blir arg, det blir inte pappa…
Så låter det ofta. Jag säger att det blir han ju men han har svårt att visa det. Själv säger han ingenting.
När tjejerna är hemma har vi inte sex. Åtminstone inte då 18 åringen är hemma. Han undviker mig på ett sätt som får mig att bli ledsen. Hans ursäkter är lika dumma som hela situationen.
Kanske är jag en drama queen, jag vet inte. Men jag vet vad som händer i ett förhållande om man bara låter saker bero, skiter i att röra vid varandra, struntar i att visa ömhet, Words are easy..
Kanske är jag rädd för att allt det här har att göra med att 18 åringen är den som mest påminner om mamman, exet. Jag säger att jag vet inte om jag har lust att leva med hennes ständigt vakande över mig. Hans ex på mina axlar, det är inte rättvist. Han säger att det är oundvikligt med tanke på barnen. På sätt och vis har han rätt, på sätt och vis är han helt ute och cyklar.
Det hade varit annorlunda om de hade varit små, då hade vi fått lov att sätt oss ner och prata ihop oss. Men nu är de så pass stora att det är lite inaktuellt. De flesta säger samma sak; jag kom in för sent för att kunna påverka barnens uppfostran. Det ligger väl nåt i det. Så jag försöker hålla mig utanför uppfostran, problemet är att det inte är någon fostran alls. De blir uppassade som om de vore handikappade.
Vi ska på fest inom kort. En fest som hålls av barnens kusiners pappa - på mammans sida. Ingen frågar egentligen mig hur jag skulle tänkas känna mig på en sådan fest. Exet – mamman däremot. Nu har HON gubevars gett klartecken för att det är okej för henne att vi kommer. Ingen frågar mig.
Minsta är så annorlunda mot de två äldsta. Hon är intensiv, blir alldeles överentausiastisk då hon ska berätta om någon kille eller situation som ju ÄR precis så häftig för henne som den är ointressant för oss. Men jag vet ju hur det är, jag låter henne berätta även om hon höjer rösten lite för mycket, det är ju trots allt något positivt..Men då ska han vara där och gnälla över att hon skriker.
Jag säger åt min sambo och 18 åringen att tagga ner hon är ju bara exalterad. Det är inte så farligt. Men de fattar inte. Är man 13 på det 14:e så är det som det är, det är så mycket som händer och så mycket andra inte förstår. Jag förstår. Jag försöker bara få henne att förstå att det ska vara på hennes villkor. Han är mer principfast.
Häromdagen berättade hon om killarna i klassen som försökte knäppa upp hennes behå-band. Jag hör att hon gillar uppmärksamheten och jag vet att det är viktigt i den åldern. Rätt eller fel handlar bara om hennes egen intigritet. Min sambo säger åt henne att klippa till dem. Jag säger; “Det är inte så farligt, bara du känner att du kan säga ifrån när det går så långt att det är obehagligt. Lova att du säger till då/om det får dig att må dåligt, det är DU som bestämmer det vet du va?” Jag försöker prata om det där med dem så fort tillfälle ges, att de handlar inte om någon kollektiv bestraffning eller skam. Det är vad du känner och hur du upplever det som är det viktiga. Älsklingen bara pratar om våld, förvisso med glimten i ögat, men ändå med en viss ärlighet.
Igår när jag låg i sängen och funderade och inte kunde sova för jag höll på att få panik tänkte jag att jag behövde fly. Jag ville fly från allt. Packa en väska och sticka, lämna efter mig ett brev bara. Så kan de hålla på med sitt här. För ibland tror jag att han skulle må bäst av att ha det som det var. Han och ungarna, en öl då och då med grabbarna på någon ölbar. Han leva för barnen och äta och sova och spela tv-spel helt ordnat efter barnen. På något vis tror jag att dem hade det bäst då. För han glider onekligen in i det ibland. Han drömmer om tv-spelskonsoll, jag drömmer om barn. Fast det är ju inte säkert att det skulle vara det mest lyckade, hur skulle det då bli..
Jag tror det i grunden inte handlar om barnens beteenden, det är inte okej, men jag kan ge fan i att ge dem något, hjälpa dem med deras tvätt och fullständigt skita i att fixa mat om jag känner för det. Egentligen handlar det om min sambo. Hans personlighetsförändrig då barnen är hos oss, om hur han egentligen hade önskat att livet såg ut. Att han önskar att jag vore henne…
Kanske handlar det bara om mig själv. Om min egen självkänsla, om hur mycket jag behöver uppskattning, om hur viktigt jag tycker det är att berätta för varandra, men också visa hur mycket någon betyder för en. Jag har lätt för det. Jag gör det ofta. Jag är verbal och känslosam. Men också fysisk. Det kommer naturligt för mig. Uppenbarligen gör det inte det för alla.
Han säger på sin höjd “jag älskar dig”. Words are easy. Jag har haft män förut som pratat om giftemål och du är den jag alltid sökt. Det måste till mer än så. Det är så lätt att snacka, och Gudarna vet att män kan dilla. De fattar inte att det krävs mer än så. Lite mer än ord, inte särskilt svårt egentligen.
När tjejerna är hemma hos oss känner jag mig lite som en besökare, en besökande hemtjänst eller nåt. Igår hade de åtminstone städat huset, eller jag gissar på att det mest var älsklingen och minsta. 18 åringen smiter som vanligt undan på alla vis. Anledningen till att de städade var att jag tagit en dust med älsklingen, jag sa att det är inte riktigt klokt att så stora barn aldrig gör en endaste släng hemma. Min gräns var liksom nådd. Vi bestämde i helgen att det skulle städas i veckan innan torsdag. Igår är en av mina träningsdagar, så jag kom hem något senare än normalt
Fast strax därefter var det ändå samma visa. Äldsta dottern som får bli A här gör exakt som hon vill, spelar ingen roll vad det är. Veckorna som de är hos oss har de TV i vardagsrummet, de har datorerna och de ligger i soffan utan anstränging att flytta sig. Det här väl okej om det vore så ibland. Men det är så här jämt, hela tiden, från det att man kommer hem och börjar laga mat och städa tills det att de går och lägger sig. Så igår vid middagen:
A: Vad är klockan jag ska se på TV kl 20.
Älsklingen: Visst men då får du gå ner i källaren till TV där (ett f.ö mysigt inrett rum om än lite kallt)
A. Nää
Älsklingen: Joo ikväll får vi sitta här
A. Neeej, jag tänker inte gå ner till källaren och sitta där själv.Det får ni göra ni är ju 2
Älsklingen: Nej vi ska se på Tv här du får gå ner.
A: Nej säger jag
Så slutar det med att innan vi hunnit från matbordet sitter hon framför TV i vardagsrummet.
Lite senare med minsta som här får heta F, frågade hon om fick ta glass. Nej, sa älsklingen.
F: Johooo det får jag visst
Älsklingen: neeej
F Jo, men pappa får ja
Älaklingen: Nej
F: jooo det får jag visst..
osv…
Så gick hon och hämtade glass.
Det är inte hela världen med glass. Men jag kunde inte vara tyst längre. Jag tog älsklingen och frågade vad tusan det var frågan om, dina barn trampar på dig hela tiden, på oss. Du säger nej och de säger ja och så bestämmer de till slut i allafall.
De gör precis som de vill, de bestämmer. Det är inte rimligt att 2 tonåringar bestämmer helt och hållet. Det får de göra då de flyttat hemifrån och börjar tjäna egna pengar. Man kan inte hålla på och låta dem få göra exakt va de vill hela tiden. VI ska bestämma, de kan ha en röst men inte bestämma slutgiltigt.
Det är aldrig tonårsbråk hemma hos oss, inte för att de är å skötsamma utan för att de aldrig accepterar ett nej, de få gånger älsklingen säger nej.
Du MÅSTE sätta ner foten, sa jag det är inte riktigt klokt egentligen. Säger man nej måste man hålla fast vid det nejet. Det bara är så.
Jag har aldrig sett honom så ihoptryckt. Jag ångrar mig inte men ändå lite.
Han har väl aldrig kunnat säga ifrån. Han tycker det är jättejobbigt då de bråkas. Jag duckar mycket sällan inför en diskussion. Men nu har jag ångest och ont i magen. Jag behövde få ur mig skiten, men jag vet inte hur han tar det, han är inte enkel att leva med eftersom han är så konflikträdd.
Så frågan är:
Ska en 18 åring, förvisso myndig, få bestämma helt själv då hon fortfarande bor hemma? Ska tonåringar få gå på fest, titta på TV, äta upp allt godis som finns i huset så fort det finns lite utan gränser, utan motkrav?
Nu har jag sagt att jag ska göra det som måste göras, även om jag inte vill det, jag slutar upp med att tvätta 18 åringens kläder, det får hon klara själv (hon tvättar aldrig någonsin) och när jag köper godis ska jag jag ha det själv, det blir helt enkelt inget dela med sig här. Jag ogillar det och jag har aldrig någonsin gjort så. Vi är inte så i min familj, å andra sidan har vi alltid förstått grejen med att dela, stog det en skål godis på bordet så kunde den stå där i flera dagar och alla fick sin beskärda del. Här är det gamliknande förhållande3n, det är bara att äta i vild panik om man ska få något med.
Det är synnerligen inte lätt att bli någon slags bonusslav…
Ännu en helg och tonåringarna har häckat framför TV precis hela tiden. När jag säger precis hela tiden då menar jag precis hela tiden. De få minuter de kommit därifrån har väl varit då de gått på toa. De sitter där när man kommit hem från jobbet, man åker iväg och så sitter de där när man kommer tillbaka. De hinner dock stöka ned, typ gamla tussar med toapapper ligger lite varstans för det finns ju ingen papperskorg, det gör det iofs men den måste ju också städas ur ibland så den finns, står bara inte precis framför snoken på dem och då kan man ju inte slänga något i den.
Jag blir irriterad. Jag känner att irritationen lägger sig som ett hölje över hela min existens. Jag mår fysiskt illa och älsklingen stirrar bara rakt ut i luften då jag säger till honom att nu får de faktiskt hjälpa till att städa den här veckan (jag tror det är 4 veckor sen sist det kravet ställdes och då var det endast 13 åringen som behagade vara hemma.) Jag vet ju hur det blir, de kommer att häcka framför TV då jag kommer hem och så kommer de smita iväg med datorn (först bråkar de om den) för att “plugga” när de bara använder den till Facebook och Spotify. Egentligen smiter de inte undan heller de sitter där framför TV, med alla datorer vi har varenda lite minut av dagen och låtsas som om de inte hör.
Jag känner att irritatonen blir till ilska. För jag tycker det är helt orimligt. Orimligt att en 18 åring aldrig kan ta något eget initiativ till att plocka undan. Det är egendomligt nog så att hela familjen tycks tro att hon är ordningssam. En annan ursäkt som ofta används är att “det tar tid att anpassa sig och det är inte så lätt när de är vana vid…”. “Vana vid” är det de gjorde från separationen till det att jag kom in i bilden. Det var ca 6 månader. Jag har funnits i bilden i nästan 1 1/2 år, alltså borde vanan ha förändrats.
Men inget händer.
Egentligen är min frustration såklart mest riktad mot min sambo. För han tycks se varenda litet krav på barnen, som ju inte direkt är barn längre, som något elakt. Att det är synd om barnen för att dem inte får göra som de vill. Vi kan prata om det under veckan de inte är hos oss, och då är vi helt överens, men så fort de kommer till oss så förändras han. Då blir det deras hus där jag får vara. Det är obegripligt, för jag har egentligen inte mycket att säga till om i “mitt eget hus” Jag har vid upprepade tillfällen sagt till dem att lägga tillbaka saker där de tagit dem och så är det inga problem för dem att låna plattång och hårprodukter osv. Men de skiter i det. Inte så att de glömmer ibland, de gör det aldrig. Så nu har jag blivit så som jag inte ville bli, jag har tagit undan det och lagt det i vårat sovrum och hämtar de dem där utan att lägga tillbaka dem så kommer jag att bli arg.
Jag har vare sig lust eller råd eller energi till att diskutera det närmare. Men alla borde ha lärt sig vid 18 års ålder att man KAN inte ha kakan och ändå äta upp den. Till julhelgerna bad vi dem städa sina rum, det gör vi aldrig. Jag sa “någon gång den här veckan vill vi att ni städar era rum, främst då dammar och dammsuger och torkar golv” När veckan gått hade inget hänt. Vi frågade om varför och 18 åringen svarar “jag tycker inte det behövs” Det är då jag vill ställa mig upp och säga orden jag själv fick höra “Nu är det så här, du bor under vårat tak, vi betalar allt och därmed gör du som VI säger, oavsett vad DU tycker!” Men istället sa jag “men om vi ber dig att torka golvet, kan du då inte göra det bara?”
Men det blir bara så. Jag har väldigt svårt att tro att de egentligen behövt göra något alls. Någonsin!
Jag ser det ju. Typiska barn av sin tid som tycker att allt som rubbar deras lilla bubbla är störande och irriterande och jobbigt och ja det vanliga tonårsdravvlet upphöjt i 100. För jag ser det lite annorlunda. Jag vet hur det blir med dem som vuxna individer. Livet därute tar nog inte hänsyn kära du. Äldste sonen är 21 nu och jobbet på snabbmatskedjan är över för länge sedan. så nu sitter han åter hemma i sin lägenhet och spelar data-spel. Då och då träffas en hög med liksinnade och lanar och spelar ännu mer spel, då sitter de inlåsta i ett hus i en vecka, jag vet inte om någon någonsin jobbar eller pluggar eller ens söker jobb, jag är relativt säker på att de inte gör det. De förstör alltså sina liv och ingen av deras föräldrar slår näven i bordet. En tid då de ska ut i arbetslivet, ut i livet åtminstone smaka på det. Men ALLT kretsar runt datorn. Han har en flickvän som jobbar så de går runt men hon tvättar också, städar vet jag inte för den snabbvisit vi gjorde där en sen kväll förra veckan den stank. Men han som är hemma HELA tiden gör ingenting. Jag minns inte attjag kände någon vid den åldern som inte hade ambitioner. Jag och min kompis var visserligen extrema i vårt jobb sökande och studieletande. Det här var ju innan det var enkelt och bekvämt att söka jobb direkt via en hemsida på nätet. Vi åkte in till stan nästan varje deag för att titta i AF- dator, lusläsa tidningar för att hitta annonser. Det här var tidigt 90-tal och det fanns ännu färre jobb då än idag.
Hade jag varit förälder hade jag gjort en intervention. Jag hade aldrig godtagit att mitt barn satt där dag ut och dag in och förstörde sin framtid. I den här takten blir ju likadant med de andra. Man bör betänka det att de är inte så duktiga vad det gäller skolan, det må vara hänt. Vem var det. Men det handlar om annat, de tror sig kunna bli ambassadörer och läkare och stenrika utan att de egetligen kan formulera sig, eller anpassa sig eller anstränga sig. Äldsta dottern planerar seriöst att åka till USA och gifta sig rikt. De saknar alltså verklighetsförankring. När minsta tjejen i somras pratade om att hon absolut ville bli fotbollsproffs så förklarade jag för henne vad hon då bör fokusera på, vägar att gå. Jag är inget proffs men jag har ganska mycket sunt förnuft. Jag sa att då får man lov att lägga in en 5:e växel, kanske gå idrottsgymnasium så småningom osv..Så att de får ett hum om vad man behöver göra, är det värt det jobbet då är det bara att köra. Det rann ut i sanden rätt snart.
Hon kan ju inte ens tänka sig att flytta några mil från mamsen och papsen. Inte helt onaturligt när man är 13 år, men kanske visar den oviljan ändå i teorin på att de blivit lite väl curlade. Jag kan inte minnas att det fanns sådana tonåringar, som inte drömde om att bli självständiga och få jobba och flytta hemifrån, åtminstone en vision om att få rå om sig själv, om ni förstår vad jag menar.
Men de har ju sin privata slav i pappa och ser inget av det jag gör, istället frågar de pappa om allt. Jag vet inte vad grejen är och jag känner att även om jag tar upp det så skulle de bara rycka på axlarna. De har alla läs och skrivsvårigheter, men jag är inte helt på det klara med om det är hela sanningen för visst finns det ett mönster i att kunna formulera sig och sin förmåga att kunna läsa, så finns det också en ursäkt som är bekväm att ta till då munnen går fortare än huvudet.
I min familj har vi alltid diskuterat runt matbordet. Så länge jag kan minnas, jag läste dagstidningar då jag var 11 år. Förvisso gjorde knappast mina kompisar det. När jag ville prata om Tjernobyl stirrade de med tom blick. Grannbarnen trodde på tomten upp i tonåren och jag började ju misstänka saker redan då jag var 5-6.
Jag minns att jag hade en kompis som vägrade tro att hennes föräldrar “gjort det”. I hennes värld hade de tagit piller, ett komiskt minne men jag minns hur beige jag tyckte hon var. Bekanta till familjens barn hade dyslexi, men det här var en tid långt innan alla diagnoser så vi tyckte att det var obegripligt att de inte kunde stava Välkommen! jag minns det så väl och hur mamma och pappa alltid sa åt mig att “det är inget vi pratar om nu, de kan inte hjälpa det” Hela mitt liv har det där inneburit “ta ett steg tillbaka vännen” Ett välment och PK initiativ av mina fräldrar, men inget vidare för mig. Inte i slutändan.
Så det är klart att min irritation på deras omogenhet inte är helt fri från fördomar, om man nu ska kalla det så, jag har ju min ryggsäck.
Jag var alltid “katten bland hermelinerna” Hon som såg ut som om inget bekom henne, hon som ändå hade det så lätt så “den här gången väljer vi någon annan Zmilla, du vet NN brukar ju aldrig bli vald” Jag tror jag lessnade på det där. Att aldrig kunna vinna. Att aldrig få vara.
Min farmor tyckte alltid jag skulle jobba mer än min bror, men även då jag gjorde det var han bättre. Precis så var det i skolan. Jag kunde allt, lite. Hade inga problem att bli vald – så jag blev aldrig vald. Det var inte mig som killarna blev ihop med, de var mig de gillade. Det var jag som fixade fester, redan i lågstadiet faktiskt, så jag blev aldrig bjuden. eller jo jag blev nog bjuden, men jag fick aldrig stå i centrum, för min snällhet, duktighet eller klokhet sattes alltid åt sidan för att någon annan inte skulle bli ledsen. Ett bakvänt sätt att förhindra mobbing.
Jag minns frikyrko-ungarna i klassen, som var “så goda och rena” att de kom undan med sitt översitteri. Märkligt så här i efterhand. Då så naturligt att man började ifrågasätta sig själv.
Jag försöker förstå min samtid, andras resonemang och mitt eget kanske i sig märkliga vis att se på saker. Min bror säger att jag måste försöka förstå att mitt huvud ligger på en helt annan nivå, att sådär tänker inte folk. Min kurator sa “det där hände ju när du var barn nu är du ju vuxen, dags att släppa det” Det är ju inte det att jag inte släppt det, det hamndlar om att jag försöker få folk att förstå vad jag kommer ifrån, att mina reaktioner inte alltid är logiska för dem, men de kommer ur det att så här var det för mig som barn.
“Folk tänker inte som du” Nej jag vet, jag måste bara lära mitt hjärta att det inte nödvändigtvis gör det till att jag tänker fel.
Någonstans mitt i all röra av vad man blev och av vilken anledning ska jag lära mig att inte slösa energi på obstinata tonåringar. Men hur gör man det? Ska man koncentrera sig på att må bra varannan vecka, slippa irritation varannan vecka, skita i om huset förgås..
Jag har funderat på att låta sambon ta hand om skiten efter hans barn själv, säga att om du inte kan ta den konflikten med dem då får DU stå för konsekvenserna, men vi hjälps ju åt i allt annat så det skulle bli helt konstigt.
Min brors dotter är snart 4 och sedan hon var liten har alla sagt att hon är lik mig. Rent utseendemässigt blir hon förstås mer och mer lik sin mor, men jag ser denna lilla varelse och hör henne prata och tänker med bestörthet att hon kommer bli som jag. Stackars lilla fina människa. Hon är inte 4 år men sitter vi och pratar om något över matbordet vi vuxna, så rätt som det är flikar hon in med en kommentar. Hon är liksom med och frågar och det är inte värt att använda fel uttryck för då vget man att hon funderar på det där tills det faller på plats och så säger hon det.
Jag brukar köra med jättesvåra ord ibland, härom veckan surrade vi om att spela gitarr och så gick jag på om Jimi Hendrix och hur mycket han måste ha övat och om influenser hit och dit. Hon reagerar alltd på svåra ord, vi tittar på varandra och flinar lite och så säger vi “knasigt ord va?” När jag vill vara rolig säger jag “om du inte sublimerar ditt språk så kommer du att fördummas” För det vore så roligt om hon sa så på dagis. Åh åh vad det är skönt att va naken sjunger hon och man blir så full av skratt i magen och värme i hjärtat att jag tror jag ska spricka.
Häromdagen sa jag till henne “Hur kom det sig egentligen att du blev så komplett? Smart, söt och väldigt snäll och givmild. Hon delar alltid med sig av sitt godis, hur mycket du vill ha får du säger hon till mig. Hon är vår lilla Lotta på Bråkmakargatan.
Jag oroar mig lite för hennes sätt som inte är för den här världen. Jag tror alla har den förmågan mer eller mindre, jag har ju följt Bokmalen ett tag och vet att hon också har en sådan där dotter som liksom nästan inte hör hemma i den här ego-kalla, inskränkta värld vi har skapat, ni vet “De tänker inte som du, ditt djup ligger någon annanstans”
Jag vill att alla barn ska få chansen att bli så. Jag vill att man ställer krav på barnen inte bara för husfriden skull utan för att de ska be all they can be.
Men i slutändan kanske det är lättare att vara som de flesta ego, inskränkt, etnocentrisk, xenofobisk och bekväm. Oförmögen att se på sig själv med någorlunda kritiska ögon. Ibland är äldsta dottern väldigt lik mig i det att hon ska ta hand om alla kompisar på bekostnad av sin egen tid och lycka. Har vänner som tar över och hon som kliver åt sidan. Då är det svårt att låta dem göra sina egna misstag, jag vill ju fortfarande “rädda”. Mitt i alltihopa vill jag ju ha emn bebis. Det vill inte min sambo. Jag vill nästan hålla med fotbollsfrun i det, älskar man någon ger man dem en bebis om de vill ha en
Det finns en terapeut i småstaden som för tankarna till Jack Torrance (The Shining).Hon erjuder samtalsterapi och behandling mot depression, ångest, relationsproblematik och “aggressionsproblematik” och sömnsvårigheter.
Det var hon som helt öppet besökte sin dåvarande man på hans arbetsplats för att skrika och gapa på honom och sedan ta fram hockeyklubban. En tid senare hade hon en klient som hade problem i äktenskapet. Hon förälskade sig tydligen i honom för hon försökte sätta in en stöt under en längre tid och när killen insåg åt vilket håll det barkade drog han sig ur det hela. Då började hon terrorisera honom i hans hem så till den milda grad att han fick byta nummer.
Nog är det en smula humoristiskt i sammanhanget, aggressioner och relationsproblem, å andra sidan är det kanske ett form av förvridet sätt att skaffa klinter. För vem skulle inte få ångest och sömnsvårigheter om man råkade ut för henne…
Men det är också allvarligt. Mycket allvarligt. Inte bara det faktum att hon är en terapeut som måste bryta mot all etik som finns i sitt yrke, hon bryter ju även mot lagen. Nu tycker jag det är förmätet att börja dilla om ” jaha vad gjorde HAN då för att förtjäna detta?” eller “hon hade kanske sina skäl…” eller “han får skylla sig själv som gifte sig med haggan”
Tänk er att det är ombyttaroller. Det är sådan Aftonblaskan skulle skriva en artikelserie om. Stackars kvinnor, förbannade män…
Hela könsrollsdebatten har fallerat åt helvete. För varför syns inte männen? Varför FÅR inte männen synas? Om en kvinna är en hora medans mannen är en “stud” när det gäller sex, är kvinnan en superhjältinna vad hon än gör. Männen är våldsamma svin, eller eventuellt pedofiler. Vill de jobba med barn blir de per automatik misstänkliggjorda och får het enkelt räkna med det. Vill kvinnan jobba som brandman och blir ifrågasatt över hennes fysiska begränsningar, ja då är hon diskriminerad. Jag är inte den som inte ser de strukturella förtryck som fortfarande existerar, men det handlar i jämställdhetens tidsår inte enbart om män som förtrycker kvinnor.
Sexualiteten är förvisso fortfarande mannens, men i en tid då männen tar mer och mer ansvar även i hemmen och med barnen, är det uppenbart att forskningen halkat efter, för man kan hitta mängder av sociologisk forskning som visar på förtrycket mot kvinnan, inte lika mycket som visar på förtrycket mot männen.
För vi som är intresserade av beteendevetenskap och sociologi vi tittar oss gärna omkring på vår omgivning och det åtminstone jag ser är inte alls lika enkel som media vill göra gällande. nej man får aldrig bagatellisera mäns våld mot kvinnor, men man löser inte mycket genom att på ett klassiskt manér kollektiv ge alla män skulden för några relativt få mäns beteende.
Låt mig säga så här: jag har träffat och känt många pojkar och män genom åren. Visst kan man se en och annan avart med en blick i backspegeln, men de allra flesta män har varit allt annat än hustrumisshandlare. Några har i sina ungdomsår varit en aningens arga och inte dragit sig för att klappa till jämlikar i form av andra killar med samma sinne för blodiga knogar, men de har knappast våldfört sig på kvinnor.
Men inte ens de mesta jämställdsivrarna vill höra på det örat. De vägrar helt enkelt att se att män förtrycks de med.
Själv utsätts jag dagligen för det jag tror är mest vanligt bland härskarteknikerna; nämligen osynliggörande. Det jag säger har ingen tyngd. Men ingenting förändras om vi iklär oss offerkoftan och bara tar emot. Så jag säger ifrån. Det blir i sin tur ofta bemött med förlöjlignade som “spräck inte livstycket nu” Vi hade en kund för en tid sedan. Jag förklarade för honom upprepande hur lag och regler såg ut för oss och varför vi gör på vissa sätt, men han bara slog ifrån sig allt jag sa, gång på gång..”Näää SÅ kan det ju inte vara!” “Nej nej så är det ju förstås INTE” Tills en av killarna här kom in och sa exakt det jag sagt en neda gång och så var saken biff. “Jaha ja då förestår jag är det sååå det är” DÅ tände jag.
Jag sa rakt ut “Så NU gick det bra. Hade det omhända att göra med att det var en man gubevars som berättade saken för dig?” Han blev högröd i ansiktet samtidigt som det trillade i golvet med en duns..”Nääee, nej inte såå” Jag forrtsatte “Men jag har ju förklarat för dig flera gånger på diverse olika vis hur det ligger till men det köpte du inte. Det är inte okej, inte okej!”
Kunden har återvänt, är fortfarande en kund och har flera gånger bett om ursäkt. I´ll bet he´ll never do something like that again!”
Nu måhända är jag lite för aggressiv för att kallas assertive om du frågar psykologer men det har fungerat bra för mig ändå.
Nu är det svårt att vara assertive om man lever i ett våldsamt förhållande, men jag tror inte det är svårare för kvinnor än det är för män. Om 189 kvinnor mördats i relationer på 12 år, säger ingen hur många män som mördats. Den statistiken verkar inte finnas. Inte ens polisens arbete handlar om våld i hemmet som generellt begrepp, utan riktar istället in sig på de våld som riktar sig mot barn och kvinnor. Männen är bortglömda, annat än som förövare.
Vad är det för samhälle vi vill ha egentligen? Handlar inte jämställdhet bara om en sak; min konstitutionella rättighet att vara människa, fri att göra mina egna val och sedan stå för konsekvenserna.
Förtryck är mer komplicerat då det ju alltid är svårare att göra fria val om man befinner sig under ett, men inte blir det bättre av kollektiv skuld/offermentalitet.
Att flytta och plocka igenom allt man har är som att gå igenom någon form av existentiell kris, lite förvirrande. Om min hjärna maler i vanliga fall maler den på ännu mer nu. Man hittar ju alltid några gamla brev, dagböcker eller anteckningar som får en att utbrista “Men herregud, det hade jag glömt bort helt!” Vilka man umgicks med, namn som inte triggar ett endaste litet minne om någonting och händelser man kanske borde ha kommit ihåg men som är helt bortblåsta ur minnet.
Det är Matthew, Sean, Brian, Mads, Darrel och Roberto, visst en och annan Johan och Fredrik finns där också men mest är det förstås Mike och Greg. Mitt hjärta har förstås brustit en del men inte så många gånger som man kunnat tro för visst förälskade jag mig ibland och tyvärr hann man sällan gå från flirt till riktig date innan någon skulle dra vidare ut i livet, men brustit har de bara gjort några gånger.
Jag har varit förälskad fler gånger än jag kommer ihåg, men förälskelsen har varit över lika snabbt som den kom, kanske är det därför jag glömt bort dem. Men så var det dem där som stannade kvar. I hjärtat alltså. Av någon anledning kunde jag aldrig riktigt släppa dem. Jag funderar ofta på varför. Varför stannade just de kvar? Varför kunde jag inte stänga dörren om det minnet?
När jag träffade älsklingen var det så annorlunda. Visst hade jag lite pirrigt i magen innan första dejten, men samtidigt var jag vid det laget så matt av alla löften som aldrig hållits, så less på alla tidigare skithögar som jag gett mitt hjärta till, att jag gick in i det med en känsla av “alltid kan man väl ha något att berätta för vännerna om även detta gick i stöpet” En känsla av, nu ska jag ha kul och skita i hur en duktig flicka beter sig..
Så var det helt annorlunda. Jag blev kär mer eller mindre direkt. Inga känslostormar i form av ” är hans ord äkta eller snackar han skit som alla andra”. Inga tveksamheter. Det var ganska enkelt. Han var lite äldre, lite lugnare kanske, inte så konstlad.
Nu förstår jag skillnaden mellan kär och kär. Hur man kan gå över lik för någon man är kär i, men bestiga de högsta bergen med den man älskar bara man ger sig fan på det. Kär gör en blind, älska gör ens sinnen glasklara och hjärtat så starkt att inget kan spräcka dess hölje igen.
Det jag ännu inte kan sätta fingret på är varför några var så svåra att släppa? Jag kan inte för mitt liv förstår varför Johan och Mike fortfarande får mig att le i smyg och få hjärtat att hoppa över några slag. De är inte längre viktiga. Har inte varit det på många år även om Johan gjort sina återbesök i mitt liv på ett sätt som inte går att beskriva på annat sätt än att vi måste höra ihop på något kosmiskt vis. Kanske är det så att vissa människor återkommer i liv efter liv. Själsfränder.
Människor som man känner sig bunden till utan att man själv riktigt kan reda ut varför. Tidigare har jag nog trott att själsfränder har med köttslig kärlek att göra. Två människor möts och vill ligga med varandra och blir kära och så är de soulmates..Så tror jag inte längre att det är. Jag tror att man har flera stycken. Personer som i tidigare liv funnits i ens närvaro dyker upp i nästa och så har man den där känslan av att känna deras innersta väsen trots att man inte ens vet deras andra namn.
Om om funnits hade jag kunnat leva någon helt annanstans. Kanske hade jag aldrig bott i ett vackert hus i staden som nästan är en storstad. Kanske hade jag inte behövt tonårs-bråka och kanske hade jag kunnat både Italienska och Holländska. Eller så hade jag bott i min gamla hemstad i ett nybyggt hus utan själ, haft svärföräldrar som inte mina föräldrar gillar alls och funderat över om han ska vara otrogen när han går ut och dricker öl med polarna.
Om om funnits hade jag kanske inte haft en pojkvän som suttit vid min sängkant varenda dag i 1 månads tid, suttit där brevid mig och hållit min hand när jag gråtit över att inte kunna prata, gå eller röra mig särskilt mycket. Sett mig då jag var som fulast och ändå skrivit i min dagbok “du är så vacker min älskade” Om om funnits hade jag inte lärt känna två stycken fantastiska tonårsdöttrar som bryr sig om andra men skiter i etnicitet och sexuelläggning.
Om jag aldrig hade valt de vägar jag valde hade jag säkert levt ett annat liv idag. Så många människor som jag aldrig skulle ha mött, så många andra som skulle ha korsat min väg.
Visst finns det stunder då jag ångrar mina val men man kan aldrig säga att livet skulle varit bättre bara för att jag valt annorlunda.
Den här killen kommer säker fundera ibland på vad sjutton han gett sig in på och drömma om ett vanligt liv. Men ångra sig tror jag inte han gör. Det här talet är bland de bästa jag hört. Jag gick från republikan till royalist på några få minuter. Bara kolla på killarna i bakgrunden. Varning för gråtattack.
Hatet mot feminister går ofta hand i hand med främlingsfientlighet. För hat är det sannerligen. Det är nämligen ingen sans i debatterna, aldrig någonsin.
Det är Slitz och Café å ena sidan och butchfeminister å andra sidan. Det är islam är på väg att ta över vårt land och det är abort är mord. Vi börjar likna USA mer och mer. Dessa debatter så helt befriade från nyanser och verklighetskoll. Mellan 30 000- 38 000 aborter utförs tydligen varje år i Sverige. Det sticker i ögonen på Sverigedemokraternas kvinnor. För abort är ju mord och kvinnor aborterar fullt friska barn.
37 000 aborter, man får nästan utgå ifrån att då är även kvinnor från andra länder inräknade, och ingenstans kan vi läsa hur många aborter som utförs efter v 18. För någon som har valt bort abort och fött sitt barn är det självklart något de inte ångrar. Självklart tycker de andra kvinnor som gör abort är dumma i huvudet för de ser på sitt eget barn och ryser av tanken att de skulle “dödat det”.
För oss som har gjort abort är det inte lika enkelt. Omständigheter gjorde att det var den enda utvägen. Ångrar mig gör jag bara de stunder då det faktum att jag aldrig kommer att få barn griper tag i mig. Men det hade inte varit vidare hyggligt mot ett barn att sätta denne till världen under de omständigheterna.
Men snart läser vi mellan raderna att det är förvisso fruktansvärt med sena aborter, men egentligen vill de helt enkelt förbjuda aborter helt och själva roten till allt ont stavas utlänska kvinnor. För utländska kvinnor kommer hit och gör abort helt gratis och det är det som är värst. Kostnaderna för att svartskallarna kommer hit och får gratis vård…
Nej det är bättre att kvinnor som inte anser sig kunna ta hand om ett barn sätter ungar till världen och låter dem gå där som katta ungefär…
För det handlar inte om att värna om de svaga. De vill gärna påskina det de där konservativa leden, att de vill värna om liv och ta hand om de gamla och skola och vård och..men inte för alla förstås. Konservativa är inte intresserade av något annat än att moralisera över andras förehavanden, de värnar inte ett skit om någon annans liv. I synnerhet inte invandrarnas.
Det är mycket möjligt att det är en smula bisarrt att man kan göra abort upp till vecka 22, när barns liv går att rädda vid vecka 23, men den relevanta fakta som alltid uteblir är: Hur många aborter varje år är utförda i vecka 18 eller senare, och i de eventuella fallen – av vilken anledning har man utfört dem?
Jag har aldrig på riktigt hört talas om någon konkret person som gjort sen abort annat än en enda kompis som längtade intensivt efter ett barn men då läkaren berättade att barnet skulle bli så handikappat att de antagligen inte skulle klara sig ändå, fick de ta det svåra beslutet.
Det är anmärkningsvärt att de som säger sig hata islam och deras konservativa idéer om kvinnans plats och vad Gud ska kallas, är precis lika konservativa själva. På samma vis som polariserade samhällen till slut för ett krig mot sig själva, så är också Sverigedomkraterna. Man slåss mot något som är precis som sig själva; inskränkta och empatilösa.
Aborter har alltid utförts, problemet är att när de inte är lagligt utförs de inte alltid på så säkra sätt. Men motståndarna som ironiskt nog kallar sig Ja till livet, drar sig inte för att döda abortläkare. Ja till livet tycker att det är bättre att kvinnor riskerar livet än att de utför en abort, för inga medicinska skäl är skäl nog. Ja till livet skiter i liv. De struntar högaktningsfullt i svarta bebisar, barn till missbrukare och våldtagna kvinnor. De skiter i hur du mår bara de får moralisera och kasta sten. Det var samma fallang av inskränkta fullblods idioter som skrattade rått då de fick kasta sten mot syndaren någon gång för 500 år sedan.
Jag har svårt för moraliserande. Visst behövs det mer moral i vårt samhälle, eller snarare ödmjukhet, solidaritet, empati och förmåga att se att vi alla är olika men i grund och botten behöver samma saker; kärlek, trygghet och en känsla av att vi också duger. Morallagar har inget syfte, de är bara en ursäkt för de som själva tror sig stå över det, att slå sig själva för bröstet.
Jag är feminist för att jag är för kvinnans rätt att att bestämma själv vad hon vill göra, jag är för fri abort för att jag är humanist och inser att nöden inte alltid har en lag. Jag är inte emot silikonbröst, restylansprutor och Bingo Rimér, jag är humanist och tycker att aborträtten även ska gälla utländska kvinnor, jag tvivlar på att det kostar samhället så mycket pengar att vi inte har råd att bjuda på det.
Jag är i första hand människa, men så länge kvinnors rättigheter på samma premisser som männens rättigheter blir ifrågasatta kommer jag att kalla mig feminist. Det innebär inte att jag tycker att kvinnor är offer. Kvinnor kan och män kan. Individer har olika fallenhet för saker. Det finns hemska människor i alla läger och alla är inte män i allmänhet och muslimska män i synnerhet. Ibland kommer onskan förklädd till Sverigedemokrater, Ja till livet och annat extremkonservativt dravvel.
“Feminism is the radical notion that women are people.”
~Cheris Kramarae and Paula Treichler
Jag har under årens gång haft många vänner, kompisar, bekanta. Intensiva relationer som i stunden delat allt tillsammans. Så plötsligt har det varit över…*POFF*…Så här långt senare då jag bläddrar i ett album, bland dagböcker eller gamla urklipp och brev så kan jag inte låta bli att undra vad som hände. Varför tog de slut?
Jag har haft perioder då jag tänkt att det alltid varit jag som blev övergiven. För jag har alltid haft en känsla av att vara ensam, och ensamma människor har väl alltid blivit övergivna, aldrig varit den som gått, eller…
Med åren har jag väl ändå kommit till en insikt, att saker och ting aldrig är så enkla.
Då jag varit sjuk har jag av förklarliga skäl blivit bitter på dem som aldrig visat att de bryr sig. Istället för att se deras tystnad som rädsla, såg jag det som avståndstagande..gå din väg, sluta förfölja oss…
När jag inte ringt har jag inte vågat, när de inte ringt har jag tagit det som att de inte vill ha kontakt, så utomordentligt dumt. Så många bortslösade år kan man tänka ibland, men det är dumt att ångra saker man gjort eller inte gjort.
Jag har sedan flytten från AB inte varit lika bra på att läsa andra bloggar. Ännu mindre kommentera. Jag har några jag följer, men numera är ju “Read blogs” det enda man kan använda sig av då man har en stund över för att kika in hos dem man lagt till som favoriter. Trollisen brukade kommentra hos mig ibland. Jag hade inte varit inne hos henne på ett tag, för jag har lyckats missa då hon skrivit ett nytt inlägg. Jag hade inte tid helt enkelt.
Idag nådde mig det sorgliga beskedet att hon gått bort. Herregud, så tragiskt. Jag hade inte tid…De var ju hon som inte hade tid…
Jag blir fortfarande mycket mycket sorgsen då jag tittar i mina album och gamla skolkataloger och ser alla dem som inte längre finns bland oss. Mitt i livet säger man, men jag undrar om alla ens hunnit börja leva.
Det är något konstigt som händer i mig då jag ser orden de skrev eller mina vänner leendes mot kameran, hur kan hon vara död, det är ju inte möjligt…du ser väl att de lever orden är ju här…
Trollisen skrev följande vackra dikt, jag hoppas inte jag gör fel som publicerar denna på min:
Jag vill inte vara närgången din sorg.
Bara vara så nära
att du når mig
med dina fingertoppar.
(Trollgumman)
