Varför är det så svårt?

Min sambos barn har alltid klarat sig ifrån konsekvenser av alla slag. Har de gjort något fel i skolan har de alla tre alltid sluppit skäll. Min sambo var väl i det närmaste likadan.

Det här är inget jag gillar. Kanske är det ren avundsjuka för jag har alltid fått lov att stå för dumheterna man ibland hamnat i även då jag inte egentligen gjort något fel. Samtidigt ser jag det ju i barnens beteende, de tycker sig äga rätten att göra som de vill ”för de tycker ju det är roligt” typ.

Och allt roligt skan man få göra. De tråkiga kan man vägra.

Jag sa ifrån igår igen. Kanske är jag tjurskallig, jag sa att har man glömt att lämna tillbaka en bok från biblioteket och den får ligga kvar hemma i flera år är det stöld. PUNKT. Med det är det inte sagt att alla inte någon gång gör saker man inte ska. Men man måste kunna se saker för vad det är och jag blir irriterad när folk tycker att deras egna dåliga beteende inte är bus medans andra som gör samma sak gör det.

Sambons son fyller 22 år i år. Han skiter i att söka jobb, har iallafall sökt till högskolan nu, men det är nog mest för att slippa jobba. Det är ju sååå tråkigt. Han har fått besök från störningsjouren och istället ör att skärpa till sig är det förstås de dumma grannarna som är idioterna. Så han sätter stereon på högsta volym och går hemifrån. Allt för att störa idioterna som tröttnat på hans stökighet.

Min sambo säger inget. Det finns något tyst godkännande i det.

Jag blir frustrerad för jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte påpekar att så beter man sig inte när barnen beteer sig som obstinata 3-åringar.

Min reaktion blir att jag samlar på mig irritationen och så brister det. Skitdumt, ja vet. Jag säger att Så beter man sig inte bara. punkt slut och så vägrar jag lyssna ens på motargumenten.

22 år är pojken. Jag hävdar att han är skadad i huvudet på något vis. Han är ju gudsgåva till mänskligheten och skryter med att han aldrig är singel.

Jag älskar min sambo men vi kan ju säga det så här. Jag har livserfarenhet den familjen inte kan stava till. De har levt i samma oföränderliga miljö de alltid gjort. Jag har massor av sådana kompisar. Min egen familj är i viss mån så de också. De har perspektiv, men saknar en stor del av kakan. Deras liv är mellanrostat kaffe jag är fyllig mörkrost, om man så vill. Kaffe är alltid gott och man vill inte vara utan det, men det är mer smak på fylligt mörkrost.

Nu blir sonen snart bostadslös. Jag har inte haft hjärta att skita i saken så tillslut sa jag till min sambo att visst kan han få bo hos oss, men det är då på vissa vilkor, och där är jag obeveklig.

• Han kan inte sitta hemma hela dagarna vid datorn.
• Han kan definitivt inte låta varenda elpryl stå på hemma och så gå därifrån (det gjorde han ständigt i deras förra bostad)
• Han städar efter sig. Skräpar han ner i kök, badrum eller andra gemensamma utrymmen då hjälper han också till att hålla efter)
• Ingen hög musik på kvällar och nätter.
• Vi bestämmer. Inte över hans liv, men på det beteende han för när han bor i vårat hus.Dvs inga diskussioner ang. ovantående regler, oavsett vad han tycker är jobbigt, tråkigt eller inte behövs.
• Absolut ingen rökning i och runt vårt hem. En fimp på tomten och jag exploderar.
• Kommer han inte in på högskola ska han söka jobb, regelbundet. Han får visa oss att han sökt. Han ljuger nämligen både för mamman och pappan i alla möjliga situationer (vilket jag gissar har med den ovanstående problematiken att göra. Han vet inte hur man tar konsekvenser för sitt handlande. Han skiter i andra, bara han har det bekvämt och bra hela tiden.

 

Jag hoppas förstås innerligt att han inte ska flytta in. Jag måste må bra i min egen sfär och jag älskar vårt hus. Tyvärr blir det så att om min sambo inte kan sätta ned foten slutgiltigt och tala om för sin son att det här beteendet inte är okej, då kommer det sluta med separation.

Det är jobbigt att erkänna att man är människa tydligen, att vi alla gör misstag och dumheter och att det i sig är helt okej för ingen är felfri. Det handlar ju inte om det. Det handlar om att klara av att be om ursäkt, att stå för sitt handlande och ge fan i att skylla på någon annan. Växa upp och ta ansvar.

Ska det verkligen vara så svårt….

Alttid rött alltid rätt?

Nedskärningar, arbetslöshet, utförsäkringar och allmänt slaktad välfärd. Så ser det ut säger dem. Jag vet inte, ibland vet jag faktiskt inte alls vad jag ska tro.

Majoriteten av dem jag känner har aldrig varit sossar. Herregud så mycket spott och spe man fick ta emot då man röstade på vänstern och miljöpartiet, men även socialdemokraterna.

Det var moderat och centerpartist man skulle vara.

Då var på tiden då det fortfarande fanns en tanke om solidaritet, på riktigt. Inte för att man själv var arbetsskygg, lat, bitter osv. Utan för att man på riktigt trodde på en värld där det inte spelade någon roll viken färg man hade på huden, vilken lön man drog in eller vilken sexuell läggning man hade.

Det var på den tiden homofobin var så utbredd och stark att jag som straight var rädd, om ni förstår vad jag menar.

Rasismen var nästan klassad som okej och ingen förstod vad man dillade om när man talade om växthuseffekten.

Sen hände nåt. Jag vet inte vad. Men helt plötsligt var det lika vanligt att hata Reinfeldts politik som att säga att man ”alltid lyssnat på hårdrock”. Jag blir full i skratt, men egentligen finns det en långt mycket allvarligare aspekt på det här än vilka vinylskivor som låg på skivspelaren.

För det är inte så enkelt som att säga att folk blivit klokare,

Jag tror fortfarande på solidaritet, men är inte helt säker på att välfärden fungerar om vi alla inte är beredda på att dra vårt strå till stacken.

Jag är rätt säker på att det är just det som är grejen. Att vi ser varandra i vardagen att vi, när vi jobbar får vara friska och må bra, lägger i en 5:e växel för att alla ska må hyfsat.

Istället började alla söka bidrag närhelst de hade en chans. Man tog allt man kunde istället för att avstå de där kronorna man egentligen inte behövde. Så gör man för att pajja ett helt välfärdssystem.

De där som psykade en för att man var sosse röstar antagligen på det partiet idag. Inte för att de känner solidaritet med andra medmännsikor, vill se att alla får chansen att äta sig mätta, utan just för att de själva inte blev sådär rika som de trodde de skulle bli. Det är jävlar i mig ingen solidaritet de känner, det är ren och skär egoism.

Men ingen tackar dem som alltid ställt upp, som alltid delat med sig. Ingen. Varför skulle de, i deras ögon är det gott och väl något de rika kan avstå. För naturligtvis måste man vara rik för att kunna dela med sig. Åtminstone i deras egoworld. De har inte förstånd nog att se sin egen snikenhet.

Så de skyller på regeringen. Och jag ska säga det att jag har aldrig i mitt 38 åriga liv röstat på moderaterna. SÅ jag tar inte deras politik i sig i försvar. Däremot ser jag det alla PK-ivrare kanske inte ser; det blir samma skit med sossarna vid rodret. Nedmonteringen av välfärden började nämligen långt innan Alliansen tog makten.

Så jag gissar att ingen av de där vända kappan efter vinden människorna är ute efter att deras granne som de aldrig pratat med, ska få det lite lättare med sin ansträngda ekonomi, nej de är bara ute efter egna vinningar och redan där har de liksom gått emot sig själva.De vill inte lägga undan en krona för sparande, men hatar alla som har det, de vill inte avstå festandet varje helg och så tycker de folk som äter god mat på restaurang då och då är snobbiga.

Jag tycker det är svårt att förstå hur folk kan vara så grymma att utförsäkrar fäder som nyligen mist sitt barn. Jag tycker det är människoförakt att barn får gå hungriga i Sverige med det skattetrycket. Men jag vet inte vad lösningen är. Jag tvivlar på att socialdemokraterna kan förändra allt i ett trollslag.

 

Det de vuxna tar ifrån mig, får jag igen av barnen

Det kostar på att behöva hålla koll åt alla. På jobbet, hemma, för ungar och föräldrar och karl. En terapeut skulle sagt; ”Men vad händer om du slutar?” ”Om du slutar bry dig och låta var och en sköta sitt?”

Vet inte. Jag blir stressad av att tänka på det. För då skulle vi stå utan middagsmat, vid 19 tiden skulle det kommas på att vi borde kanske äta. Min far skulle riva upp himmel och jord och få det att låta som om hela världen gick under för att han inte kan logga in sig på sitt Spotify-konto. Vi skulle få lov att betala våra anställda med pengar som aldrig kom in och därmed få lov att avstå vår egen lön.Det är en sak om företaget skulle vara nystartat, så är det ju inte. Revisorerna skulle få sitta 20 timmar extra i veckan för att bena ut alla papper som aldrig skulle ligga i ordning.

Jodå, de klarar sig utan mig. Det är inte det. Det skulle bara inte hända så mycket, och dammigt, skitigt och rörit skulle det vara. De skulle också skaffa konton och iphones etc men efter 3 mån skulle de helt glömt bort vad som är vad och hur man loggar in.

Ungarna skulle styra helt hemma och min sambo skulle vara deras slav, varannan vecka. Han behöver inga nya kläder heller…De skulle säkert tycka det var helt okej. Firman skulle puttra på (den har ju klarat sig utan mig förut) Men mycket skulle vara struligt, många små utgifter skulle sipra igenom.

Nu är jag kvinna och duktig flicka. Kan jag 8 saker av 10 kan jag inte låta bli att älta de 2 jag inte fixar. Obsessive skulle man kunna säga…

Jag förklarar hur jag vill att vissa saker ska göras (jobb-mässigt alltså) men ingenting händer. Jag informerar de nickar och säger ”Ja”, så går det några dagar och det fungerar inte och jag påminner dem…det händer ändå ingenting..Efter några veckor skakar de på huvudet frågandes över min irritation för det DÄR har de minsann aldrig hört något om..så blir ursäkten att de skiter i det för jag blir så arg.

Så klassiskt.

Jag hade aldrig läshuvud i skolan. Men jag har nog alltid varit vetgirig. Det jagsaknade i skolan var engagerade lärare. Jag var säkert inte så lätt att ha att göra med, men helt ärligt så är jag nog smartare än många av alla de lärare som bara lyckades trycka ner en.

Men det visste jag inte då.

Jag blir elak när folk är tröga i huvudet. Jag har enorma svårigheter att förstå att vuxna människor inte kan förstå. Att det liksom inte går in det man säger. Den enda gång jag har all förståelse i världen är med barnen både brorsdottern och minsta behöver förstås inte att man pressar dem. Lilla brorsdottern är 4 och ibland kommer jag på mig själv att jag pratar med henne som en vuxen nästan. Hon är väldigt speciell, har ett väldigt moget sätt att tänka och fundera. När man kommer på att hon bara är 4, blir man helt förvirrad..ehh..nu då. Minsta är väl en ganska tids typisk 13 åring. Jag försöker att tänka på sånt. Men det fungerar bra, det måste jag säga. Hon fattar vem jag är på något konstigt vis. Jag lär mig mycket från en 4 åring och en 13 åring, varje dag. Att livet kan vara rätt okomplicerat, om än så för bara några timmar.

Trädgårdsproblem.

Vi får väldigt mycket komplimanger för vårt hus. De vuxna tycker det hör hemma i ett inredningsmagasin, ungarnas kompisar kallar det ”lyxigt”. Det må vara lite sisådär med själva lyxigheten, men visst är det roligt att få komplimanger eftersom jag är passionerat förtjust i inredning.

Vi har verligen blandat gammalt och nytt. Blocket fynd med prylar var och en av oss haft länge. Som våra taklampr från IKEA ”maskros” storleken större. Sådana hade vi varsin, de pryder nu vår fantastiskt vackra marmor trappa (eller rättare sagt stentrappa som är målad som marmor) hängandes i olika nivåer.

Det gäller att vara kreativ. Ett golvskåp från min mammas farmor hänger numera på väggen och snart ska jag ta itu med pappas farmor gamla stege.

Nu när trädgårdssäsongen börjar krypa allt närmare blir det dock lite svårare. Jag har massor av idéer, men jag kan inte riktigt få ihop det. Vår tomt är väldigt speciell, den är lite som en skogsglänta och är som en enda stor backe. Vi har fällt lite träd för att få det lite mer öppet och få blommorna att rivas lite bättre. Men hur ska man plantera?

Jag har iallafall en dröm om att få det lite som ett mysigt rum. Det här har jag spanat in:

Hängmatta från Stora famnen

Färgglad ljusslinga finns bl a på Åhléns.

   Solsegel tycker jag är väldigt snyggt.

Snygga hängande lyktor i olika färger..

Även på marken..

 Kuddar på marken lite här och där..

Men hur planterar man i sluttningar?

 

Varje litet ord

Börjar bli ganska trött och matt på nätet igen. Jag tror att det beror på att jag blir påmind om varför jag egentligen inte är särskilt förtjust i människor. De flesta är egentligen rätt osympatiska med gigantiska egon i ständigt behov av att trycka till andra. De lär inte sina barn att vara snälla mot sina medmänniskor, se sig för när de går ut i vägen, att tacka för saker de får. Istället lär de dem att de har rätt att gå över gatan före bilen kan köra, att inte svära och att aldrig krusa någon.

De blåser upp ett världskrig om deras barn inte får vara med sin klasskamrater, men om deras barn är helt obstinata och dem som fryser andra kamrater ute, är det deras fulla rätt.

Folk målar upp en bild av sig själva på facebook som blir bisarr. Kommenterar man saken i allmänhet låter det ”ähh tagga ner, varför bryr du dig!?” ”Man behöver inte bry sig om man inte vill!” ”det är ju likadant IRL!”

Okej, då ska jag berätta varför, exakt varför jag bryr mig. Du målar upp en bild för att du har mindrevärdighetskomplex gentemot dina kompisar som också lider av någon pubertal bajnödighet. Du gör dig till för att du bryr dig, sen kan du förneka det till dödagar. I vidare perspektiv bryr jag mig för att jag vet att många mår dåligt av skiten. För att våra barn och ungdomar mobbas och förresten det gör vuxna med. Vuxna människor som gjorde de rätt ”osmarta” valet att inte bli mainstream, eller kanske vara en sådan sköka att de ställer upp i någon form av såpa på tv.

Det är inte okej. Jag förstår inte ens varför vuxna människor håller på att göra det till något som är okej för att ”det bara är att skita i!” NEJ, det är inget att skita i. Det är i allra högsta grad allvarligt om än en världslig sak gjord till något större och viktigare än det egentligen är från början.

Men folk vägrar tänka till. Istället älskar vi att lägga fokus på annat. Som dårar som Utöja-snubben. Varför pratar vi så mycket om honom? Varför? Jodå jag vet vad han gjort. Just därför. Koncentrationen borde ligga på dem som står där i utkanten istället. i utkanten av det där mainstreama, utanför ramarna för hur det ”ska vara” Minska tabun och lyssna på varandra. Sluta bagatellisera saker ”för att det inte är så farligt”. Så kan lagen få ha sin gång.

För det ÄR farligt. Och ondska uppstår inte av sig själv, lika lite som godhet. Börjar vi inte snart jobba på det här behöver vi inte bry oss omvare sig Nordkorea eller klimatförändringar, vi kommer förgöra oss själva ändå.

Jag förstår nästan ingenting

Jag vet inte vad det är som gör att jag låter mycket argare än vad jag är när jag skriver, ibland låter jag visst förbannad fast det bara är en reflektion. Men jag kan inte låta bli att tänka på Freud och projektion. Hursomhelst gör det ju skrivande på nätet mycket mycket tråkigare. Ifrågasätter man någons argument då blir det en hätskt stämning så fort man inte tycker någon har 100% rätt.

Det är som killen som tycker jag är bortskämd (han känner mig för lite för att egentligen ha någon insikt i det, men det räcker att han vet att vi är egna företagare) och en ”typisk moderat brud” Var skinnskalle på den tiden jag var vänsterpartist och gick på möten om miljö och jämställdhet. Det här var på tiden de fortfarande var väldit bespottat och inget regeringsparti överhuvudtaget talade om feminism och klimatförändringar (de enda som börjat mumla något om det var just vänsterpartiet och miljöpartiet, varav den sista knappast hade samma självklara roll i den svenska politiken som den har idag)

Men nu är han facklig och helt plötsligt är det jag som är osolidarisk och han den som ser verkligheten. ”Han har ju sett så mycket misär”, som det heter. Han som är född i samma stad han alltid bott i, aldrig läst högre än till högstadiet (han är förbannad på att folk studerar så mycket och att HAN får lov att vara med att betala skiten) han vet mest. För jag ska inte komma dragandes med mina studier.

Det är jättekonstigt egentligen. Jag är definitivt ingen expert. Jag är långt ifrån allvetande MEN jag förstår inte varför jag hela tiden ska gå åt sidan, varför mina erfarenheter ska ignoreras för att andra får mindrevärdighetskomplex.

Men det är nog så det är bara.

Men jag känner egentligen en hel hög sådana där individer. De som tyckte ”det var äckligt med att föda barn och aaaaldrig skulle ha några själv!” de som inte tyckte det var så farligt med Belgian blue och hormoner i köttet, och vägrade lyssna på mig när jag försökte berätta att man naturligtvis inte föll platt ner och dog av en tugga hormon-kött, men att det inte var bra för något levande att föda upp djur på det viset. Jag gissar att de idag släcker ljuset en timme för Earth hour och inte tänker nämnvärt på att det där korkade idéerna belastar planeten ÄNNU mer.

Men det man inte minns det behöver man heller inte stå till svars för. Eller så förvrider man sanningen lite så att man själv framstår som den goda. Ungefär som att folk blir experter på barn samma minut de får sitt nyfödda barn i famnen och ingen utan barn kan ju någonsin förstå. Det är sant, jag fattar absolut ingenting!

Så ofattbart sorgligt

Jag har alltid varit känslig. Blödig om du så vill, det har blivit värre med åren, men nu känns det som om det nått sin kulme. Jag kan helt enkelt inte se eller läsa om något som är det minsta realistiskt och samtidigt sorgligt. Igår var det repris på Sofias Änglar och vi zappade över och kom mitt i scenen där Sofia sitter i bilen och talar med pappan i telefonen och sedan bryter ihop.

Jag stod och grät i duschen i morse över det där vi inte vill tänka på. barn som dör i cancer och folk som lever under ofattbara omständigheter. Jag orkar inte helt enkelt och det känns ju pissigt. Så blir jag så arg över min egen svaghet att jag gråter för det. Jag låg ofta i min säng hemma i flickrummet och drömde om att jag skulle förändra, kanske inte världen men åtminstone för någon endaste unge.

Men ingenting har jag gjort.

Den helvetes jävla cancern som finns överallt. Överallt. Jag blir så arg och ledsen och ingenting kan man göra. Ingenting. Förbannade maktlöshet.

Jag blir nästan provocerad över dem som gråter floder över någon 94-årig släkting som levt ett helt liv pigg och frisk och sedan får somna in lugnt i sin egen säng. Inte det att de inte får vara ledsna men det är ju en del av livets gång. Att små barn får lida helvetets kval och sedan dö inna de fyllt 15 är något helt annat, det gäller 50 åringar också för den delen jag hatar det där lidandet. Ångesten och paniken.

 

 

Jag blir så rg på min sambo då han inte ringer sin doktor om att få komma dit med sitt födelsemärke. Kanske är jag nojjig, men det är ju bättre att ha tittat ”i onödan” än alldeles försent.

Jag tror inte längre på att det ordnar sig.

Om solidaritet och äkta empati.

Britan´s got talent har gjort det igen. En fet ful snubbe och hans halvsöta tjejkompis entrade scenen och ut flödade magiska toner.

I vanlig ordning himlades det med ögonen och ihopklippningen är lika brilliant som vilken rövslickande mobbare som helst.

Jag är trött på den här skiten. Jag trött på att det är okej att himla med ögonen för att någon inte är Beckham-fager. Jag är arg för att det är så jävla lätt att komma undan. Komma undan ett sådant skitbeteende. Jag är så in i helvete trött på människoförakt att jag blir människofientlig.

När jag gråter över klippet på youtube.com gråter jag inte för att det är så vackert då publiken rerser sig upp och applåderar. Jag gråter för att folk är så äckliga, så falska, så in i vassen korkade.

Det är förbluffande hur okej det blivit att himla med ögonen åt någon för att den är fet, ful och har fula tänder. Töntiga helt enkelt.

Skyll dig själv ditt jävla mongo, är tydligen ursäkten. Den har jag hört och sett förut då man börjat diskutera saken med folk som tycker det är okej att relativt anonymt håna någon.

Jag är inte den som håller käften, visst har jag lärt mig att när man är vuxen ska man göra just det, hålla käften. Kanske ännu mer då man är kvinna. Jag håller inte käften, i synnerhet inte då folk är korkade. Dumhet är bland det värsta jag vet. Dumhet och offerkoftor. Det är skillnad mellan utsatthet och offerkofta. De utsatta klarar inte alltid att stå upp för sig själva, de med offerkoftor drar alltid fram just det kortet. Däri ligger skillnaden.

Det är så lätt att kalla sig solidarisk, säga att de absolut inte är rasister, då de knappt själva förstår ordet. Kanske är det därför det är så befriande att prata med barn, eller riktigt gamla för den delen, för då man ifrågasätter deras perspektiv på tex mörkhyade, ger dem ett annat perspektiv och förklarar varför så kan man nästan se Oppfinnarjockes glödlampa tändas. Det är antagligen aldrig någon som tar det ansvaret, att ifrågasatta. Istället himlar vi med ögonen åt feta, skrattar åt de fula och kallar blonda ytliga bloggerskor för slyna.

De förtjänar det ju ändå

Jag har en bekant som är så besatt av socialdemokraterna att allt Alliansen gör eller beslutar är fel och vad sossarna än gör så är det bra. För han är minsann inte född med silversked och han har minsann sett fattigdom. Vips så är jag som är något mer öppen inför att alla politiska färger har sina skellett i garderoben, den osolidariska.

Otaliga timmar har jag suttit och diskuterat politik med folk som tjänar bra, är ensamstående aldrig varit sjuka osv då är det lätt att tycka att ”de får ju skärpa till sig. Skatten är för hög” Så går det några  år och så får de barn som råkar vara sjuka och vips är de sossar och tycker det är för jävligt att de ser ut som det gör i vård och skola och att sjukförsäkringen är en skymf” När jag ger ett annat perspektiv och försöker vinkla frågan då är jag osolidarisk. En snobb helt enkelt.

Jag tror mig veta att det inte alls handlar om solidaritet. För solidaritet innebär att man kan känna empati med någon även om den inte är precis som jag.

Solidaritet är att ge lite av sig själv för att någon som inte nödvändigtvis är som jag ska få ta lika mycket plats.

Solidaritet och medkänsla handlar lika mycket om hjärta som hjärna. Det är tydligt så att det viktigaste är att säga att man känner med hjärtat, hjärna i det man hasplar ur sig är inte lika viktigt. Säger man att man tycker synd om folk räcker det, så kan man sitta där och haspla ur sig slyna till en ung tjej och himla med ögonen åt någon som är tjock.

 

 

 

 

Skengravid?

Jag tänker mycket på livets bräcklighet. Det känns trots allt som att livet  så som det påståts, inte alls är så enkelt. Jag menar inte att det är jobbigt att gå till jobbet varje dag 5 dagar i veckan, jag pratar om helt andra saker.

Between me and my friends skulle jag våga påstå att livet suger rätt hårt. Visst har vi det bra, det är som sagt inte det jag menar. Jag är vad man skulle kunna kalla lycklig. tacksam förstås. men mellan oss har vi både nästan dött, dött, har kroniska sjukdomar av diverse olika slag. Plocka upp en Mitt livs novell och slumpmässigt välj ut en sida så ska du se att det där har jag en vän som råkat ut för. Life sucks and then u die..

Men jag funderar på om det finns någon endaste där ute som är frisk. Det är ett ständigt närvarande orosmoment. Jag har blivit någon form av hypokondriker. Jag kan ju inte få en endraste liten baktrie utan att den är lite konstig

En av mina vänner åkte nyligen in på sjukhus, även hon med någon form av lunginflammation som så när som tog död på henne. Jag minns inte den tiden då jag och alla mina närmaste var friska och besökte sjukhuset någon gång vart tredje år. Nu hittar jag på länssjukhuset som i mitt eget hem.

Plötsligt är det någon om dör. Friska ena veckan och någon konstig form av influensa uppstår och vips så är det akut leukemi, dödlig lunginflammation eller något annat piss. Här ena stunden och gone the next…

Jag funderar hur det ble så här. Det är uppenbart att det finns folk som inte behöver oroa sig (tror de) för de har alltid haft turen att få vara friska och slippa att folk runt omkring dem dör som flugor…

Jag tycker att det här är jobbigt. Riktigt jobbigt. när ska man få lugn och ro?

Jag är trött jämt, när jag ligger i min säng får jag sånt där blodsocker fall och yrsel, så som man får om man reser sig för snabbt. Problemet är att jag ligger still. Jag mår illa hela dagarna och min värk i kroppen är värre än på länge. Jag har slutat ta mina mini-piller vilket gör att mensen borde komma igång, men si det gör den int. jag har haft streptokocker i urinen osv..hade jag inte vetat bättre hade jag gissat gravid, men så är det inte.

Min sambo tror jag är på väg rakt in i den berömda väggen. Jag trodde jag sprungit förbi den för länge sedan.

Ständig oro, ständig stress. Självklart måste väggen komma farandes då.

Men jag är ju inte sån. Jag började jobba innan jag kunde gå helt själv efter båda operationerna.

Måste nog åka bort ett tag iallafall..

Vuxna människor borde skämmas

Det har varit en del snack ett tag nu om bloggerskan och numera Big Brother-deltagaren Hanna Widerstedt. Precis innan mobben expolderade av ilska kollade jag upp det där. Bara en liiten stund innan, snacket hade redan börjat, och där fanns hon Hanna. På en helt annan blogg där det bloggats ett tag. en mörkhårig ung söt tjej som tror jag pluggade kultur i någon form. En tidstypisk Beckman elev såg hon ut som.

Raka motsatsen till den roll hon nu spelar. Ja jag hvädar med bestämdhet och ganksa stor säkerhet att det hela är levande charader. Men egentligen är det inte hennes eventuella rollspel som jag ville prata om här, utan mobbens reaktioner,

Jag blir bestört, ledsen, upprörd över hur vuxna människor beteer sig. För det beter sig som stenkastarmaffian gjorde på 1600-talet när de såg häxor överallt. När Hanna säger att om hon knullar ska hon minsann ha guld tillbaka – typ. Hon har fobi för fattiga och tycker det är bögit med killar osm ska sitta och gosa efter sex.

Det är då det tydligen i de vuxnas enligt egen utsago moraliska, kloka huvuden blir okej att mordhota henne, skrika Jävla Hora ”för det är ju det hon är” och andra hatiska små kommentarer som får mig att må illa.

Jag är förstås likadan, konstateras det, enbart för att jag tycker det är för jävligt hur folk beter sig. Vuxna människor skriker Hora efter en ung tjej. WTF!!?

Men det är som vanligt. Intet nytt då en ung blond tjej sticker ut hakan. Att vara blond är att vara korkad. Så det så!

Hanna är ingen överklass. Men hon säger att hon är det, igen tar pöbeln sin chans, jävla överklassfitta..

Många killar är skitarga, tjejer också men tjejer brukar ju vara arga på andra tjejer som har något som de inte har (här spelar det ingen roll vad bra eller dålig, man är bara arg) Killarna upprörs något fruktansvärt på att hon inte vill ligga med fattiga killar. Jag förstår inte varför. Det är som om jag skulle bli arg för att rockstjärnor bara ligger med playboytjejer. Man kan inte bli förbannad på någons sexuella preferenser (nåja inom ramarna för vad som är lagligt förstås)

Jag känner inte Hanna. Det skulle onekligen vara intressant att träffa henne om det nu uppdagas att allt är en bluff, men annars intresserar hon mig lika lite som andra modebloggerskor. Visst kan jag bli irriterad över hur relativt ointelligenta individer kan göra massor av pengar på oviktiga saker, men det sker ju hela tiden (tror folk på fullaste allvar att näringslivets toppar alla är allmänbildade t ex?). Jag kan bli sur över att vissa får chansen att prova så mycket enbart p.g.a. deras namn (vilken kändis har inte skrivit en bok eller gett ut en kokbok?) Jamenar vad gör egentligen Ranelid i Melodifestivalen?

Men det gör ont att ge att vuxna männsikor så lättvinligt tycker det är okej att mobba. Hur i helvete ska vi kunna arbeta bort mobbing i skolorna om deras föräldrar beter sig som arslen?

Jag blir arg. Men nu väntar jag på upplösningen då mobben får stå där med skägget i brevlådan. Snälla säg att det blir så. Men jag känner de där svinen, de visslar bort det eller skyller på något smidigt som alla köper så slipper de sitta i skampålen.

Vuxna männsikor som skriker hora åt en ung tjej ska skämmas, oavsett sanningshalten i det de säger. Basta!