Ännu en helg och tonåringarna har häckat framför TV precis hela tiden. När jag säger precis hela tiden då menar jag precis hela tiden. De få minuter de kommit därifrån har väl varit då de gått på toa. De sitter där när man kommit hem från jobbet, man åker iväg och så sitter de där när man kommer tillbaka. De hinner dock stöka ned, typ gamla tussar med toapapper ligger lite varstans för det finns ju ingen papperskorg, det gör det iofs men den måste ju också städas ur ibland så den finns, står bara inte precis framför snoken på dem och då kan man ju inte slänga något i den.
Jag blir irriterad. Jag känner att irritationen lägger sig som ett hölje över hela min existens. Jag mår fysiskt illa och älsklingen stirrar bara rakt ut i luften då jag säger till honom att nu får de faktiskt hjälpa till att städa den här veckan (jag tror det är 4 veckor sen sist det kravet ställdes och då var det endast 13 åringen som behagade vara hemma.) Jag vet ju hur det blir, de kommer att häcka framför TV då jag kommer hem och så kommer de smita iväg med datorn (först bråkar de om den) för att ”plugga” när de bara använder den till Facebook och Spotify. Egentligen smiter de inte undan heller de sitter där framför TV, med alla datorer vi har varenda lite minut av dagen och låtsas som om de inte hör.
Jag känner att irritatonen blir till ilska. För jag tycker det är helt orimligt. Orimligt att en 18 åring aldrig kan ta något eget initiativ till att plocka undan. Det är egendomligt nog så att hela familjen tycks tro att hon är ordningssam. En annan ursäkt som ofta används är att ”det tar tid att anpassa sig och det är inte så lätt när de är vana vid…”. ”Vana vid” är det de gjorde från separationen till det att jag kom in i bilden. Det var ca 6 månader. Jag har funnits i bilden i nästan 1 1/2 år, alltså borde vanan ha förändrats.
Men inget händer.
Egentligen är min frustration såklart mest riktad mot min sambo. För han tycks se varenda litet krav på barnen, som ju inte direkt är barn längre, som något elakt. Att det är synd om barnen för att dem inte får göra som de vill. Vi kan prata om det under veckan de inte är hos oss, och då är vi helt överens, men så fort de kommer till oss så förändras han. Då blir det deras hus där jag får vara. Det är obegripligt, för jag har egentligen inte mycket att säga till om i ”mitt eget hus” Jag har vid upprepade tillfällen sagt till dem att lägga tillbaka saker där de tagit dem och så är det inga problem för dem att låna plattång och hårprodukter osv. Men de skiter i det. Inte så att de glömmer ibland, de gör det aldrig. Så nu har jag blivit så som jag inte ville bli, jag har tagit undan det och lagt det i vårat sovrum och hämtar de dem där utan att lägga tillbaka dem så kommer jag att bli arg.
Jag har vare sig lust eller råd eller energi till att diskutera det närmare. Men alla borde ha lärt sig vid 18 års ålder att man KAN inte ha kakan och ändå äta upp den. Till julhelgerna bad vi dem städa sina rum, det gör vi aldrig. Jag sa ”någon gång den här veckan vill vi att ni städar era rum, främst då dammar och dammsuger och torkar golv” När veckan gått hade inget hänt. Vi frågade om varför och 18 åringen svarar ”jag tycker inte det behövs” Det är då jag vill ställa mig upp och säga orden jag själv fick höra ”Nu är det så här, du bor under vårat tak, vi betalar allt och därmed gör du som VI säger, oavsett vad DU tycker!” Men istället sa jag ”men om vi ber dig att torka golvet, kan du då inte göra det bara?”
Men det blir bara så. Jag har väldigt svårt att tro att de egentligen behövt göra något alls. Någonsin!
Jag ser det ju. Typiska barn av sin tid som tycker att allt som rubbar deras lilla bubbla är störande och irriterande och jobbigt och ja det vanliga tonårsdravvlet upphöjt i 100. För jag ser det lite annorlunda. Jag vet hur det blir med dem som vuxna individer. Livet därute tar nog inte hänsyn kära du. Äldste sonen är 21 nu och jobbet på snabbmatskedjan är över för länge sedan. så nu sitter han åter hemma i sin lägenhet och spelar data-spel. Då och då träffas en hög med liksinnade och lanar och spelar ännu mer spel, då sitter de inlåsta i ett hus i en vecka, jag vet inte om någon någonsin jobbar eller pluggar eller ens söker jobb, jag är relativt säker på att de inte gör det. De förstör alltså sina liv och ingen av deras föräldrar slår näven i bordet. En tid då de ska ut i arbetslivet, ut i livet åtminstone smaka på det. Men ALLT kretsar runt datorn. Han har en flickvän som jobbar så de går runt men hon tvättar också, städar vet jag inte för den snabbvisit vi gjorde där en sen kväll förra veckan den stank. Men han som är hemma HELA tiden gör ingenting. Jag minns inte attjag kände någon vid den åldern som inte hade ambitioner. Jag och min kompis var visserligen extrema i vårt jobb sökande och studieletande. Det här var ju innan det var enkelt och bekvämt att söka jobb direkt via en hemsida på nätet. Vi åkte in till stan nästan varje deag för att titta i AF- dator, lusläsa tidningar för att hitta annonser. Det här var tidigt 90-tal och det fanns ännu färre jobb då än idag.
Hade jag varit förälder hade jag gjort en intervention. Jag hade aldrig godtagit att mitt barn satt där dag ut och dag in och förstörde sin framtid. I den här takten blir ju likadant med de andra. Man bör betänka det att de är inte så duktiga vad det gäller skolan, det må vara hänt. Vem var det. Men det handlar om annat, de tror sig kunna bli ambassadörer och läkare och stenrika utan att de egetligen kan formulera sig, eller anpassa sig eller anstränga sig. Äldsta dottern planerar seriöst att åka till USA och gifta sig rikt. De saknar alltså verklighetsförankring. När minsta tjejen i somras pratade om att hon absolut ville bli fotbollsproffs så förklarade jag för henne vad hon då bör fokusera på, vägar att gå. Jag är inget proffs men jag har ganska mycket sunt förnuft. Jag sa att då får man lov att lägga in en 5:e växel, kanske gå idrottsgymnasium så småningom osv..Så att de får ett hum om vad man behöver göra, är det värt det jobbet då är det bara att köra. Det rann ut i sanden rätt snart.
Hon kan ju inte ens tänka sig att flytta några mil från mamsen och papsen. Inte helt onaturligt när man är 13 år, men kanske visar den oviljan ändå i teorin på att de blivit lite väl curlade. Jag kan inte minnas att det fanns sådana tonåringar, som inte drömde om att bli självständiga och få jobba och flytta hemifrån, åtminstone en vision om att få rå om sig själv, om ni förstår vad jag menar.
Men de har ju sin privata slav i pappa och ser inget av det jag gör, istället frågar de pappa om allt. Jag vet inte vad grejen är och jag känner att även om jag tar upp det så skulle de bara rycka på axlarna. De har alla läs och skrivsvårigheter, men jag är inte helt på det klara med om det är hela sanningen för visst finns det ett mönster i att kunna formulera sig och sin förmåga att kunna läsa, så finns det också en ursäkt som är bekväm att ta till då munnen går fortare än huvudet.
I min familj har vi alltid diskuterat runt matbordet. Så länge jag kan minnas, jag läste dagstidningar då jag var 11 år. Förvisso gjorde knappast mina kompisar det. När jag ville prata om Tjernobyl stirrade de med tom blick. Grannbarnen trodde på tomten upp i tonåren och jag började ju misstänka saker redan då jag var 5-6.
Jag minns att jag hade en kompis som vägrade tro att hennes föräldrar ”gjort det”. I hennes värld hade de tagit piller, ett komiskt minne men jag minns hur beige jag tyckte hon var. Bekanta till familjens barn hade dyslexi, men det här var en tid långt innan alla diagnoser så vi tyckte att det var obegripligt att de inte kunde stava Välkommen! jag minns det så väl och hur mamma och pappa alltid sa åt mig att ”det är inget vi pratar om nu, de kan inte hjälpa det” Hela mitt liv har det där inneburit ”ta ett steg tillbaka vännen” Ett välment och PK initiativ av mina fräldrar, men inget vidare för mig. Inte i slutändan.
Så det är klart att min irritation på deras omogenhet inte är helt fri från fördomar, om man nu ska kalla det så, jag har ju min ryggsäck.
Jag var alltid ”katten bland hermelinerna” Hon som såg ut som om inget bekom henne, hon som ändå hade det så lätt så ”den här gången väljer vi någon annan Zmilla, du vet NN brukar ju aldrig bli vald” Jag tror jag lessnade på det där. Att aldrig kunna vinna. Att aldrig få vara.
Min farmor tyckte alltid jag skulle jobba mer än min bror, men även då jag gjorde det var han bättre. Precis så var det i skolan. Jag kunde allt, lite. Hade inga problem att bli vald – så jag blev aldrig vald. Det var inte mig som killarna blev ihop med, de var mig de gillade. Det var jag som fixade fester, redan i lågstadiet faktiskt, så jag blev aldrig bjuden. eller jo jag blev nog bjuden, men jag fick aldrig stå i centrum, för min snällhet, duktighet eller klokhet sattes alltid åt sidan för att någon annan inte skulle bli ledsen. Ett bakvänt sätt att förhindra mobbing.
Jag minns frikyrko-ungarna i klassen, som var ”så goda och rena” att de kom undan med sitt översitteri. Märkligt så här i efterhand. Då så naturligt att man började ifrågasätta sig själv.
Jag försöker förstå min samtid, andras resonemang och mitt eget kanske i sig märkliga vis att se på saker. Min bror säger att jag måste försöka förstå att mitt huvud ligger på en helt annan nivå, att sådär tänker inte folk. Min kurator sa ”det där hände ju när du var barn nu är du ju vuxen, dags att släppa det” Det är ju inte det att jag inte släppt det, det hamndlar om att jag försöker få folk att förstå vad jag kommer ifrån, att mina reaktioner inte alltid är logiska för dem, men de kommer ur det att så här var det för mig som barn.
”Folk tänker inte som du” Nej jag vet, jag måste bara lära mitt hjärta att det inte nödvändigtvis gör det till att jag tänker fel.
Någonstans mitt i all röra av vad man blev och av vilken anledning ska jag lära mig att inte slösa energi på obstinata tonåringar. Men hur gör man det? Ska man koncentrera sig på att må bra varannan vecka, slippa irritation varannan vecka, skita i om huset förgås..
Jag har funderat på att låta sambon ta hand om skiten efter hans barn själv, säga att om du inte kan ta den konflikten med dem då får DU stå för konsekvenserna, men vi hjälps ju åt i allt annat så det skulle bli helt konstigt.
Min brors dotter är snart 4 och sedan hon var liten har alla sagt att hon är lik mig. Rent utseendemässigt blir hon förstås mer och mer lik sin mor, men jag ser denna lilla varelse och hör henne prata och tänker med bestörthet att hon kommer bli som jag. Stackars lilla fina människa. Hon är inte 4 år men sitter vi och pratar om något över matbordet vi vuxna, så rätt som det är flikar hon in med en kommentar. Hon är liksom med och frågar och det är inte värt att använda fel uttryck för då vget man att hon funderar på det där tills det faller på plats och så säger hon det.
Jag brukar köra med jättesvåra ord ibland, härom veckan surrade vi om att spela gitarr och så gick jag på om Jimi Hendrix och hur mycket han måste ha övat och om influenser hit och dit. Hon reagerar alltd på svåra ord, vi tittar på varandra och flinar lite och så säger vi ”knasigt ord va?” När jag vill vara rolig säger jag ”om du inte sublimerar ditt språk så kommer du att fördummas” För det vore så roligt om hon sa så på dagis. Åh åh vad det är skönt att va naken sjunger hon och man blir så full av skratt i magen och värme i hjärtat att jag tror jag ska spricka.
Häromdagen sa jag till henne ”Hur kom det sig egentligen att du blev så komplett? Smart, söt och väldigt snäll och givmild. Hon delar alltid med sig av sitt godis, hur mycket du vill ha får du säger hon till mig. Hon är vår lilla Lotta på Bråkmakargatan.
Jag oroar mig lite för hennes sätt som inte är för den här världen. Jag tror alla har den förmågan mer eller mindre, jag har ju följt Bokmalen ett tag och vet att hon också har en sådan där dotter som liksom nästan inte hör hemma i den här ego-kalla, inskränkta värld vi har skapat, ni vet ”De tänker inte som du, ditt djup ligger någon annanstans”
Jag vill att alla barn ska få chansen att bli så. Jag vill att man ställer krav på barnen inte bara för husfriden skull utan för att de ska be all they can be.
Men i slutändan kanske det är lättare att vara som de flesta ego, inskränkt, etnocentrisk, xenofobisk och bekväm. Oförmögen att se på sig själv med någorlunda kritiska ögon. Ibland är äldsta dottern väldigt lik mig i det att hon ska ta hand om alla kompisar på bekostnad av sin egen tid och lycka. Har vänner som tar över och hon som kliver åt sidan. Då är det svårt att låta dem göra sina egna misstag, jag vill ju fortfarande ”rädda”. Mitt i alltihopa vill jag ju ha emn bebis. Det vill inte min sambo. Jag vill nästan hålla med fotbollsfrun i det, älskar man någon ger man dem en bebis om de vill ha en
