Men annars är det kaos…

Jag känner som om min hjärna är satt i något vakuum. Magen är definitivt sårig. Känner mig stundtals illamående.

Men annars är det kaos.

Mitt i husförsäljningen drabbades vi av en vattenskada. Den var värre än vi trodde och absolut inte ett öre får vi ut på försäkringen. Huset har varit i kaos i över 1 1/2 månad nu och de relativt nytapetserade väggarna i vardagsrummet hade varit fine om det inte vore för att vi fick riva en del av väggarna i ett hörn. Den nya tapeten har sen utgått ur sortimentet och den finns inte att uppbringa.

Vi hade ju helt klart valt att antingen behålla väggarna putsade.,hade varit riktigt snyggt, eller satt en enfärgad tapet på de två väggarna och därmed behållit den tapet som redan sitter på de övriga väggarna. Men eftersom vi sålt huset till ”Sheldon” så var det såklart inte att tänka på, utan vi får köpa en tapet som de vill ha och tapetsera om hela jävla rummet. STRESSSSSS…

Inga pengar från förra ägarna trots att de nog egentligen borde betala då de anlitat ett skitföretag till att göra balkongen (samma plattskaft som trappen)  Orkar inte kriga liksom…Deras argument är att vi fick köpa det för så lite pengar samt att de förlorade på försäljningen.

Har inget nytt hem så allt, nästan, måste alltså magasineras. Vi har ingen aning om när vi kan tänkas hitta ett hus så då måste vi planera så att vi kan få tag på vissa saker ändå.      T ex vinterkläder. Eftersom att vi bor i sommarstugan finns ingen plats där utan vi måste ha de grejerna långt fram i magasinet. Men mycket bör vi ju ta med till sommarstugan ändå.

Mitt i alltihopa måste vi åka till Minsta och hjälpa henne flytta från studentlägenheten till en vanlig lägenhet, för det kan hennes mamma inte göra (behöva herregud) som vanligt.

Och nu som grädde på moset måste jag avskeda en kille som fullständigt skiter i allt.

Jag vill inte verka otacksam men jävlar vad mitt magsår kommer tillbaka…

Tänk om man kunde gå ner några kilo på kuppen men inte då..

Vi har sålt vårt hus. Vi har ännu inte hittat något att köpa. Det innebär att vi måste bo i vår sommarstuga. Det innebär i sin tur att vi måste magasinera hela vårt bohag tills det att något nytt boende har hittats.

Alla barn har flyttat hemifrån men de två yngsta har haft en jäkla massa kartonger, storlek störst på vår vind. Nu när vi ska magasinera tyckte vi att de kunde komma och ta hand om kartongerna, ev. ställa dem hos sin mamma så att vi slipper hyra extra förråd för att få rum med deras gamla dockor och minnessaker. Bara under den tiden vi inte har någonstans att bo, sen får de om vi har plats ställa tillbaka kartongerna hos oss.

Jag tycker inte det är en stor sak.

Det tycker de och deras underbara morsa.

”Nej, mamma funderar på att flytta så de kan inte stå hos henne!”

Jag: ?? Men hon ska inte flytta nu eller hur. Då kan hon väl ta era saker så länge bara?

Återigen är det ”alldeles för besvärligt för lilla mamma” och då ska VI stå med skammen. För nu börjar det låta som om vi städar bort dem. De börjar tjafsa om fotografier som aldrig varit uppsatta på väggen (troligtvis inte ens när min sambo och hans ex bodde ihop)

Jag har varit noga med att det ska sitta foton på väggen på dem för att det inte ska bli ett ”kommer hon och städar bort oss” men herregud vi kan ju inte ha foton på dem på varenda vägg, det blir ju bara larvigt.

Jag blir så jävla arg, men mest blir jag besviken på att den förbannade kärringen kan bete sig hur som helst men vi blir de dumma. Vi kan inte be dem om någonting utan att det ska bli drama. De är sjukligt själviska, i synnerhet mamman och mellanbarnet.

 

 

 

Drama

Vi brukar fira midsommar på landet. Vi är flera generationer och det har fungerat rätt bra. Det brukar alltid dyka upp någon extra så även om vi varit ett stadigt gäng så har det alltså alltid varierat i vilka som kommer.

Förra året var det en av männen i sällskapet som busade lite med ett av barnen. Han är inte alltid jättesmidig i sitt sett och det kan ju slå fel ibland, han är lite burdus och ibland säger han saker till barnen som ”är du dum i huvet” viket jag inte alls gillar men det är ju som det är.

Barnet han busade med är inte van vid den typen. Hon är lite känslig men hennes mor gör inte saken bättre. Så förra året slutade lite trist. Barnet blev lite ledsen och mamman upprörd. Jag satt mitt i det och i vanliga fall hade jag styrt upp det. Lagt all energi jag haft för att se till att det blev löst. Men just då sket jag i det. Orkade inte. Kapitulerade inför hela händelsen.

Jag är den ständiga värdinnan. Hon som har suttit otaliga nätter och lyssnat på någon som är ledsen, sprungit benen av mig på dop, student, födelsedagar och midsomrar. Trots att det inte var min fest. Jag har haft en bra kväll om alla sett ut att trivas.

Jag har nu insett (terapi is da shit) att andra inte brytt sig om jag trivts eller inte. Ingen har någonsin ansträngt sig så mycket för att få mig att trivas. Det har varit upp till mig och jag tappade det längst vägen. Många gånger smög jag iväg och satt och surrade med barnen i stället. Jag har varit på fester där alla vuxna blivit så fulla att de inte haft någon som helst koll på barnen. Det har slutat med att jag efter ett glas vin slutat dricka för att se till så inga barn får ett boule-klot i huvudet.

I år var det flera som inte ville komma helt plötslig. P.g.a. att det var så många barn. Jag kände ingenting inför detta. Herregud, skit i det då. Jag tänkte säga ”jag gillar inte fulla gubbar men det har jag ju fått acceptera”. I vanliga fall hade jag tänkt att oj oj oj nu måste jag styra upp detta. Men jag struntade i det.

Våra vänner vars barn hade blivit ledsen förra året tänkte i år kräva en ursäkt från mannen som busade lite burdust. Jag fattade ingenting. Har de gått runt och varit sura ett helt år? Jag tänkte prata med honom innan, den burduse mannen, men jag orkade inte. Tänkte att det är inte min strid. Det är inte jag som ska se till att andra vuxna kan bete sig. Pratade med min terapeut om detta. Hon sa att alla vuxna får ta sitt ansvar.

De var tryckt stämning hos vännerna med barnet. Jag sket i det och satt och surrade med några andra och fann mig själv ha skittrevligt. Alltså bara trevligt.

Jag dricker alltid måttligt för jag vill inte bli fjantig kring barn. Jag lekte lite skattjakt med barnen och sen struntade jag i att stå i köket.  Fortsatte att surra med de jag hade trevligt med.

Våra vänner försökte dra in mig i konflikten men jag sa att jag inte kände mig bekväm med att bli indragen och att det är lite överdrivet att tjafsa om detta 1 år senare.

Kanske blev de sura. Men vet ni , det skiter jag i.

Mitt ansvar är jag. Jag ansvarar för mina handlingar. Jag ansvarar inte för en massa andras. Jag kan ta på mig att se till att barnen har det bra.

Barnen närmast mig har en kusin som jag tror bli lite förtryckt hemma. Han är så snäll och fin ”och artig” som brorsdottern säger. Men hans föräldrar kör nog med devisen ”pojkar ska vara pojkar” är man då känslig och lite försiktig av sig så blir det ju mindre bra. Han var hos oss och jag tänker att vi kan ha honom hos oss i några månader.

Men så kan man ju inte göra.

Just nu idag har jag ett lugn inom mig. Samma känsla som på min egen student då jag stack iväg från den väninnan som alltid förstörde festerna genom att vara en Dramaqueen (long story). Jag var glad och full och sprang bara runt och tjötade med folk.

Ett litet steg i utvecklingen – ett stort steg för välmåendet.

 

 

Om om…

Nyligen berättade en gammal bekant/kompis att han som tonåring hade en crush på mig. Det där med att vuxna män i efterhand berättar hur förälskade de varit i mig när vi var yngre har hänt förut.

Det är så konstigt med tanke på att jag aldrig varit vare sig cool eller populär. Jag kan inte låta bli att fundera över varför jag var så…icke uppvaktad. För visst var det någon gång man fick höra om någon som var intresserad, genom kompisar, men det var likt förbannat aldrig någon som uppvaktade mig eller ens bjöd ut mig. Jag var helt enkelt inte tjejen som killar visade sitt intresse för.

Hela min tonårstid bestod av ångest. Över att aldrig vara tillräckligt ball eller söt för att någon skulle vilja bli ihop med mig. När jag som 19-åring flyttade till en annan stad för att plugga så var det en jäkla röra av folk som låg korsan tvärsan även med andras pojkvänner. Jag fick aldrig ligga. Den killen jag gillade han kom in på annan skola i en annan stad och flyttade efter bara några veckor. Det han ju aldrig bli nåt där.

Så var det sen alltid. Det hann liksom aldrig bli något innan något annat kom i vägen.

Det jag då fick veta var ju att om han inte tydligt visade att han gillade mig så gjorde han aldrig det. Tro inte att han är intresserad

Det köpte jag och så blev jag hon som ingen gillade eller var förälskad i på riktigt.

Lite synd är det förstås att jag inte förstod att jag visst var gillad. Killar var förälskade i mig och tjejer ville hänga med mig kanske inte mer än någon annan, men definitivt inte mindre, och det var ju det jag gick runt och trodde. Att jag var oviktig.

 

Jag undrar bara vad som hänt om de som var förälskade i mig hade berättat det då. Jag hade antagligen inte börjat dejta dem men jag hade ju blivit smickrad och kanske hade det bidragit till att jag trott mer på mig själv.

Om om hade funnits, Vem hade jag varit då?

 

Födelsedagsfesten

I helgen hade vi fest. Det blev en trevlig tillställning med många överraskningar. Min bonus son blev jättefull. Jag menar jättefull.

Man blir outspoken då, det vet väl de flesta.

Vi hade en tuff start jag och sonen. Då 2010 mådde han skit. Det har jag skrivit om förut. Han var mörk och arg och mådde oerhört dåligt utan att någon ville se det, allra minst han själv. Han var lat och curlad och bitter. Framförallt var han sviken av sin mamma.

Jag blev upprörd över hela upplägget, att han fick sitta där på sitt pojkrum och spela spel hela dagarna och hela nätterna. Jag fick psykbryt några gånger och han skulle inte prata med oss någonsin igen när han tillslut fick flytta hemifrån. Allra mest för att jag sagt en sanningens ord till hans dåvarande flickvän.

Men jag anade vad som skulle komma att hända och jag letade medvetet ett hus där alla barnen skulle få plats.

Han kom ju hem igen och då var det mitt hem lika mycket som hans far och då kunde jag bestämma mer. Många långa diskussioner vid matbordet. Lirka och förklara. Försöka ge honom en annan vinkel på saker. Men även ge honom en chans att ge sin syn. Det var viktigt för mig. Jag sa ibland ”jaha du menar så…den vinkel måste jag fundera på en stund”

Då deras mamma mer har kört ”it´s my way or the highway” hon har låtit sina barn tro att hon aldrig gjort ett misstag.

Så många gånger jag gråtit av frustration för man vet ju inte vad man sysslar med. Så mycket stress och huvudvärk och hjälplöshet.

I helgen berättade han hur mycket han respekterade mig, ja älskade mig för min öppenhet, för att jag försöker se allt från andra vinklar – även då jag inte håller med. För min rakhet, och integritet. Min intelligens. Han tyckte nästan om mig för mycket sa han. Mer än mamma…..

Jag vet inte vad man säger när man får den hyllningen. Jag menar han sa att jag var det jag alltid strävat efter. Herregud jag har lyckats! Jag försöker att vara ickedömande, att vara en lyssnande person som vågar säga ifrån men ändå acceptera dem som inte tycker som jag.

Men jag blev också orolig och ledsen för han bär fortfarande på så mycket ångest. Han som alltid sagt att han hatar människor är ju egentligen en känslig kille som bryr sig om få men som verkligen bryr sig när han bryr sig..

Minsta satte ju igång att banta några månader innan studenten. Eftersom att hennes mamma är besatt av av man måste vara smal och Minsta aldrig någonsin visat minsta tendens till att bry sig om vikt så var det rätt självklart att iden kom från mamma. Jag blir helt matt av att tänka att en mamma säger åt sitt barn att det är för tjockt. För hälsan var de inte så intresserade av. Man är inte hälsosam enkom för att man har en platt mage och slutar äta kolhydrater. Man är hälsosam då man äter varierat och rör på sig. Det försökte jag säga. RÖR PÅ DIG! Sluta sitt i soffan hela dagarna (så när som de få timmar hon gick i skolan) Men det gick aldrig fram. Förutom att hennes mamma tror att vi vill att hon ska vara tjock.

Minsta var lite mullig runt midjan, men inte tjock. Grov övervikt kan man väl reagera på och då ta sitt barn till viktväktarna men allt annat är direkt olämpligt.

Men enligt sonen sa han till dem att vi bara ville att hon skulle må bra, oavsett hur hon ser ut.

Vem kunde ha trott det, att det var sonen som fattade grejen. Vem hade 2010 trott att det var sonen som skulle ta oss i försvar.

Life moves in mysterious ways

Frustration 2.0

Varje gång som Minsta varit hos sin mamma så kommer hon tillbaka till oss och pratar vikt. Det slår aldrig fel. Jag har då tagit upp saken och frågat henne om hon tror att hon måste gå ner i vikt. Hon har alltid sagt nej. Jag har ändå höjt ett varningens finger åt min sambo och sagt att när som helst smäller det till och hon tycker att hon måste börja banta.

Efter 2 dagar hos oss frågar hon om hon får baka. Vi har inga större restriktioner på det där och att förbjuda saker är rätt kontraproduktivt. Vi är inte pinnsmala någon av  oss men vi är heller inte sjukt överviktiga. Min sambo skulle förstås behöva gå ner lite i vikt men det är som det är.

Jag dricker ingen läsk och har kämpat med att få in mer vegetariskt och fisk i vår vardag, det har inte varit jätte lätt men det börjar ta sig. Jag har tänkt på min kosthållning i många år och tycker mig ha koll på läget (inte med målet size 0 utan enbart hälsoaspekten) Det jag behöver jobba på är att jag rör mig för lite. Just nu har jag jobbigt med värk och svårt att gå men det går förstås att göra något.

Förra veckan kom Minsta från mamma och deklarerade att nu ska hon gå ner i vikt, ”inte banta bara sluta äta vissa saker”. Så som fett och socker och kolhydrater och…Ja för en tjej som är extremt kinkig blir det ju rätt begränsat.

Jag blev vansinnig. Att sluta dricka läsk och äta godis och snacks – absolut, jättebra. Men att sluta äta fett och kolhydrater är inte ett alternativ för någon som nästan bara äter ordentligt när det är pannkakor och tacos. Det är på nivån inget smör på mackan.

Min sambo säger ingenting och jag som tycker mig ha koll på läget blir väldigt orolig. Minsta har inte mycket go i sig. Hon sitter i soffan med sin dator hela helgen. Många helger kliver hon inte ur sin mysdräkt. Jag är på henne och säger att hon kan bjuda hem kompisar, de kan få mat här och sova här, men inget händer. Ingen reagerar på att hon är mer eller mindre apatisk. När hon och jag är ensamma pratar hon så mina öron blöder men jag kan ta det.Men när resten av familjen är med är hon tyst. Jättetyst. Problemet är då hon har fått för mycket påverkan från mamma och syskon. Syskonen har sunda värderingar men mamma vet jag inte alls hur jag ska hantera.

Mammans sambo har ju tävlat med sina kusiner om vem som snabbast kan gå ner i vikt och det är ju så vansinnigt korkat. Men hans släkt är några hon beundrar på ett nästan barnsligt sätt. De dricks en del där och Minsta har inget intresse av att supa sig full så hur det är så häftigt att vara med dem när hon inte ens kan gå på fest med kompisar är jättekonstigt, hon är trots allt 18 år.

Bantningen, som hon vägrar erkänna att det är, går ut över hennes kosthållning. Vi äter mat med grädde och smör ibland och det äter hon då inte. Potatismos ratar hon och köttbullar i grönpepparsås går inte alls.

Minsta är en jättego tjej men ack så naiv och lättpåverkad. Förutom det jag säger då. Hennes mamma vet allt och det kan man ju inte sätta emot. För mig är mamman mer en pubertal tant som aldrig kan ha fel (då blir hon jättearg även om de presenterar det i vetenskaplig skrift)

Jag har kört alla argument, svältargumentet, näringsintagsargumentet, du behöver inte gå ner i vikt-argumentet ja allt. Men hon ändrar sig inte. Jag vet ju att det här är en grej. Ett sätt att passa in och vara hipp. Vinna poäng hos mamma. Jag minns hur det var. Jag vet hur snabbt det kan gå utför. Jag blir arg för att mamman påverkar henne så (vikt är troligtvis något de ofta talar om därhemma) blir arg för att min sambo inte säger någonting och arg för att de inte är föräldrar helt enkelt. De låter henne göra som hon vill utan att resonera med henne (hon är omogen och säger en kompis en sak så köper hon det hur absurt det än är, mentalt kanske hon är 15-16) Jag fungerar inte så. Jag tycker att man måste ge input, att det är det föräldraskapet går ut på. Man kan inte styra någon annan helt men man bör kanske visa vägen ibland.

Men mest av allt är jag irriterad på mig själv för att jag blir så arg på det, det har alltid varit så och jag kan inte ändra på det.

En av mina första stora förälskelser dog i helgen. Så fruktansvärt sorgligt att jag blir förlamad i skallen.

Det har inte varit rättvist livet för den killen kan jag säga, men det är ju lite så. Det är få det är det för.

De senaste åren har jag gått runt och funderat en del på döden. För att vara helt ärlig så har vi ingen bra kontakt just nu jag och döden. Det har varit för mycket helt enkelt.

För alla som mist någon är det säkert inte helt obekant med hur svårt det är att radera ett telefonnummer tillhörande denne. Det är galet vad som händer med hjärnan. Det är som att radera personen från att någonsin ha existerat. Man tar bort det sista halmstrået för någonstans säger spökena i hjärnan att det finns ju trots allt en chans att personen fortfarande lever….

Vi hade ett egendomligt förhållande till varandra jag och den här killen. På samma vis som jag har med en till. När vi var unga och gillade varandra, fast jag hade alldeles för dåligt självförtroende för att tro på det och för lite mod att chansa helhjärtat så blev det liksom aldrig riktigt nåt.

Någon dejt, lite hångel+ och så drog jag mig ur. Men han har alltid, sedan den dagen för 25 år sedan alltid tittat på mig på ett vis som inte händer en så många gånger i livet. Ett tag var jag t.o.m. irriterad.

Det är nästan lika många år sedan mina känslor svalnade men jag var ändå dödligt kär i honom i 2 år eller nåt.

Nu är han alltså död och under alla år av döda vänner och döda vänners vänner och döda vänners bekanta i alldeles för unga år, samt min egen snudda döden upplevelser, har jag ibland inte kunnat sluta fundera på vilka gamla vänner och ”kärlekar” som är döda. Ibland i en viss situation kan ju ett minne välla över en och så funderar jag på vad han eller hon kan tänkas göra nu för tiden….och så kommer tanken ”undrar om hen lever..”

Det hade ju varit okej och relativt normalt om jag hade varit 70+….

Cancer är ett jävla skit!

 

Om att flyga och att landa

Som tonåring dejtade jag en kort tid en kille som såg precis ut som Vanilla Ice anno 1991

Fråga mig inte hur jag tänkte för det gjorde jag nog inte. Han var ingenting av det jag brukade falla för. Dessutom var han en skitstövel. Jag tror han samlade på korta romanser. Han var en sån där som var den som uppvaktade först och så fick han det att verka som om man själv var en efterhängsen flicksnärta. Konstigt det där. Jag var aldrig kär i honom så det var ingen större hjärtesorg. Men jag kan fortfarande inte fatta hur jag kunde dejta en Vanilla Ice kopia.

Några år senare. Ca 10 faktiskt dejtade jag en annan kille. I en annan del av världen. Vanilla Ice anno 2010, fast de visste jag inte då för det var ju runt milleniumskiftet.

Han var ingenting av det jag vanligtvis föll för. Det fanns ingenting alls som gav förklaringen till varför jag blev intresserad av den killen. Han skulle bli brandman och hade en lillebror som rökte väldigt mycket majja och en storebror som visade sig vara mycket trevligare. Jag gillade hans syster. Han bodde hemma hos sin mamma fortfarande. Alltså här var jag en självständig ung kvinna inte fyllda 30.  Som åkt till ett nytt land för att plugga. Han bodde hemma hos sin mor utan större ambitioner än att han drömde om att bli brandman. Han var inte ens tatuerad . Han dejtade flera tjejer samtidigt och visst det är ju inte helt ovanligt i USA men när jag bara blev ett booty-call då lade jag ner. Helt. Utan att blinka. Jag skrattade den natten jag beslutade mig för att han var historia. Men fortfarande förstår jag inte varför jag föll för honom överhuvudtaget.

Nästa kille såg ut som Freddie Prince Jr gjorde i slutet av 1990-talet. Jag vet att Freddie Prince Jr var söt som socker på samma vis som Måns Zelmerlöf, men det var inte alls min typ. Den killen var bara skum. Ringde återbud till dejter i sista minuten (typ då jag var på väg ut genom dörren) och ignorerade mig om vi träffades ute på stamhaket, tills det att jag gick fram. Då kunde vi ha det mysigt en stund. När jag sen gick ut och käkade middag med en annan kille i all vänskaplighet och den killen några dagar senare försökte attackera mig med en kyss (och jag vred undan) så blev han så förbannad att han åkte hem. Jag fick aldrig någon förklaring egentligen. Jag sa som det var. Jag gillar dig rätt mycket men du kan vara lugn, jag är inte en desperat tjej som vill gifta mig den närmaste tiden. Dessutom flyttar jag snart tillbaka till Sverige. Tills dess kan vi väl ta det för vad det är. Träffas ha det kul och mysigt och bara vara? Han höll bara med och så gjorde han iallafall som han gjorde.

Jag har ganska ofta undvikit pojkar i den utsträckningen att jag inte velat inleda förhållanden om jag inte varit förälskad från början. Det är så mycket drama med män. De kan inte chilla och träffas och hångla och ligga och vara exclusive utan att de tror att man ska tvinga med dem till altaret.

Men även om jag egentligen tycker bättre om Eddie Vedder typer eller kanske Simon Baker typer så har de lyst med sin frånvaro. Vilket ju bara är synd för mig.

                                                                                 

Men det är pojkarna som kom undan som jag sörjer. Om jag nu sörjer någon alls.

Killen som spelade i samma musikgrupp som jag som var sådär otroligt gentlemannamässig och bar mina prylar och sprang iväg och köpte dricka bara jag pep om att jag var törstig. Han var så fin och lite söt och han såg inte alls ut som Vanilla Ice. Jag förträngde de känslorna för han var ett år yngre. Men jisses hur fungerar man då?! Dessutom tyckte jag tydligen bättre om att gå runt och vara olyckligt kär i någon som kanske en gång hade varit intresserad men som sen pang förlovade sig med någon annan, än att bli ihop med en yngre kille även om han i praktiken var mognare än de flesta i samma ålder.

Alltså min kärlekshistoria är ju makaber.

Nästa kille. Jättesöt, trevlig och intelligent. Jag umgicks vid tidpunkten med folk som inte läste böcker. PUNKT! Han var den som stack ut. Som skulle läsa på högskola och gå vidare i livet. Jag letade med ljus och lykta efter en sån och när han dök upp ville jag inte gå på dejt med honom för att han inte frågade själv utan våra gemensamma vänner surrade om att han gillade mig SÅÅÅÅ mycket. Jag var så trött på det där..”du kan väl ringa honom han är ju helt nere i dig” jag fick höra det så ofta att jag inte trodde på det tillslut. HAN FÅR VÄL RINGA SJÄLV FÖR I HEL—!

Så försvann han och jag vet inte vart. Men jag funderar på ibland vem han är idag…

Jag har träffat många pojkbands-typer. Ofattbart många. Men ingen egentligen rockers kille (förutom på någon turistort där man avverkade killar varje kväll). Vad hände med alla sexiga rockers, alla tatuerade intellektuella med 4 dagars skäggstubb och fåror kring ögonen. Jag tror jag var rädd för dem. Aldrig trodde att jag kunde få någon på riktigt. Eller så trodde de att jag var en flamsig brutta…

Ibland kan jag se en bild på någon gammal flirt och inse att tiden ju faktiskt har flytt. Det är sorgligt att allt det där som är jobbigt då det sker sörjer man när det är över och man har fått perspektiv. Nu har jag min skäggiga gubbe som har fått en lite för stor mage och jag älskar honom ändå. Han är bäst! Tänk om mitt 17-åriga jag hade kunnat förstå det. Att ingenting av det du gör när du är 15 kommer att vara väsentlig när du är 35, och det må vara många år däremellan men det förändrar inte det faktum att det inte spelar någon roll.Go for it! Välj inte att avstå. Res, hångla, ligg, tala om för den du tycker om hur du känner. Läs, skriv och sjung av hela ditt hjärta. Gör ingenting halvdant, men framför allt lyssna till ditt hjärta.

Jag har nobbat en hel hög p.g.a. bagateller. Som ”Spikey” från Huntington Beach som fick mitt nummer och ringde innan jag hade kommit hem, (vilket jag tror var tidigt morgonen efter). Jag hade både plugg och jobb och jag han inte ringa upp honom för ens hans polare ringde full och snackade gojja. Då kände jag mig förolämpad och fick avsmak och sket i honom helt enkelt.

Alla dessa..”män” som inte kunnat ringa en vanlig onsdagseftermiddag och fråga hur man mår utan alltid ringde när de var fulla på lördagsnatten. Inte ens då jag bad dem snällt. Jag kan vara extremt övertydlig och berätta ”du jag skulle gärna prata med dig om du var nykter. Vi kan träffas över en fika om du har lust och se hur det går. Men jag kan inte prata med dig om du är sådär full. Godnatt!” Sånt gillar inte killar…

Att någon skulle bli sårad tänkte jag aldrig på. Det blir lätt så när gemensamma kompisar ska förmedla hur kär killen blev efter ett kort samtal under en utekväll. Man köper det helt enkelt inte. Ingen blir ju så kär så snabbt! I vad?

I retrospekt saknar jag de åren lite. Då man var ung och attraktiv och killarna blev tysta då man gick in i ett rum. Det gör de aldrig längre.

När man flyger kan det efter några timmar bli lite tradigt. Rastlösheten tar över och man vill bara vara framme. Sen när man landar så är det ju över. Det man längtat efter så länge är där och det är lugnande och skönt och ändå så sorgligt. För det är över då – till nästa gång!

När du blir 18 skiter jag i hur du mår

Ibland fantiserar vi om att sälja huset och bara dra. Ge fingret till alla som tycker att vi ska klara oss själva samtidigt som vi alltid ska anpassa oss till andra så fort någon sitter i kläm.

I år ska morsan till barnen bara vara ute på seglingssemester i 3 veckor. Tänk va så fint av henne…

För nästa år ska de iväg på långsegling. Ta ledigt och dra iväg i flera månader, typ 2 säger Minsta så det innebär troligtvis ännu längre tid. Hon har inte snackat med oss och kollat så att det fungerar för oss, men hade hon gjort det hade jag ju blivit väldigt chockad.

Vad är det för morsa som drar iväg och skiter i att hon har barn som inte riktigt klarar sig själva? Jo en morsa som tycker att man kan curla ihjäl allt eget ansvar fram tills det att de är 18, sen släpper vi allt. Bryr oss inte ens om att kolla upp hur de mår.

Det här ska mamsen göra när Minsta fyller 18, har hon lovat:

1. Supa henne full på whiskey (för de har ju sååå mycket)
2. Berätta för Minsta vilket politiskt parti hon röstar på
3. Berätta hur gammal hon var då hon var full för första gången (här kommer det naturligtvis vara något förskönat)

Vilken fantastiskt fin mamma, ansvarsfull, verklighetsförankrad, osjälvisk…Ja ”mother of the year” är korad redan nu.

Jag vill slå henne. Riktigt hårt och väldigt mycket. Knytnäven rakt i fejjan liksom.

Vi har delat upp vår semester i år, jag och min sambo. Först har vi 2 veckor, så jobbar vi 3 veckor så har vi semester igen i 3. Mellanveckorna är det så att vi är ensamma på jobbet, bara en till ska jobba, eller skulle jobba. Han ringde och frågade min sambo om han inte kunde vara ensam den veckan för han skulle till Spanien. Nej ensam kan jag inte vara svarade min sambo, då får du ringa och höra om någon kan byta vecka med dig. ”men åhh det är så tasktigt” svarade han.

Det är alltså taskigt att fråga någon om att byta semestervecka, men inget konstigt att fråga min sambo. Det är så här vårt liv ser ut. Bara alla andra slipper skoskav så gör det inget om vi hamnar på sjukhus. Om ni fattar vad jag menar.

Om att dra gränser….

Saker och ting fungerar ju det vore förmätet att påstå annat. Men emellanåt blossar problemet upp. Det problem som ändå alltid ligger där och pyr. I sommartider blir saken mer uppenbar. Det är tiden då de seglar barnens mor och hennes sambo. Då hägrar ingenting annat än de och båten. Allt annat får stå åt sidan. Även Minsta, även på de veckor det är mammas veckor. På fredag är det skolavslutning, på torsdag börjar mamma-veckorna. Minsta går aldrig ut, hon träffar aldrig kompisar heller, åtminstone väldigt sällan. På fredag ska hon ut ev. Idag undrar hon om vi ska vara hemma ”så att någon är i närheten för mamma ska ut och segla”

Min puls ökar och jag känner att min sambo inte heller är så impad. Han säger något om att det får mamma lösa och jag håller med i det tysta men känner samtidigt att det är ju synd om henne nu när hon äntligen funderar på att hänga lite med kompisar. Men då kommer vi till problemet, vi ska anpassa oss för att mamman ska få göra det hon vill även om vi gör det för Minsta så är det ju ändå mamman som kommer undan. Vi som alltid är dem som ska ta ansvar och gå  åt sidan.

Häromdagen började Minsta oroa sig över studenten. Bra med framförhållning men det är ändå 2 år kvar. Sambon sa tala med mamma om det det är ju där vi ska vara den här gången. ”Men det går ju absolut inte de har för litet!!” Utbrister Minsta.

Jag sa då att det behövde vi inte oroa oss för än, men att jag inte under några omständigheter kommer att göra allt jobb själv som jag gjorde förra gången, utan då får mamma anstränga sig lite.

De frågar alltid oss då jobbiga och tråkiga grejer ska göras. Tyvärr får vi inte kred. för det för de har alltid en legitim ursäkt för mamman, jag ser det inte ta slut någonsin. Inte förens barnen är färdiga att stå på egna ben. Eller då min sambo kan slå näven i bordet och kräva att bitchen skärper sig. Två år har de på sig. Har inget förändrats tills dess så kommer jag snacka med donnan och då blir det mer klartext om jag säger så.

Minsta är 17 år och hon borde kunna gå ut med kompisar och ta sig hem själv ( bästa är då att de är några kompisar som gemensamt tar sig hem till den som de sen sover hos )

Mamman får stanna hemma vare sig hon vill eller inte. Jobbigt? I don’t care.

Min sambo måste våga konfrontera henne.