Frustration 2.0

Varje gång som Minsta varit hos sin mamma så kommer hon tillbaka till oss och pratar vikt. Det slår aldrig fel. Jag har då tagit upp saken och frågat henne om hon tror att hon måste gå ner i vikt. Hon har alltid sagt nej. Jag har ändå höjt ett varningens finger åt min sambo och sagt att när som helst smäller det till och hon tycker att hon måste börja banta.

Efter 2 dagar hos oss frågar hon om hon får baka. Vi har inga större restriktioner på det där och att förbjuda saker är rätt kontraproduktivt. Vi är inte pinnsmala någon av  oss men vi är heller inte sjukt överviktiga. Min sambo skulle förstås behöva gå ner lite i vikt men det är som det är.

Jag dricker ingen läsk och har kämpat med att få in mer vegetariskt och fisk i vår vardag, det har inte varit jätte lätt men det börjar ta sig. Jag har tänkt på min kosthållning i många år och tycker mig ha koll på läget (inte med målet size 0 utan enbart hälsoaspekten) Det jag behöver jobba på är att jag rör mig för lite. Just nu har jag jobbigt med värk och svårt att gå men det går förstås att göra något.

Förra veckan kom Minsta från mamma och deklarerade att nu ska hon gå ner i vikt, ”inte banta bara sluta äta vissa saker”. Så som fett och socker och kolhydrater och…Ja för en tjej som är extremt kinkig blir det ju rätt begränsat.

Jag blev vansinnig. Att sluta dricka läsk och äta godis och snacks – absolut, jättebra. Men att sluta äta fett och kolhydrater är inte ett alternativ för någon som nästan bara äter ordentligt när det är pannkakor och tacos. Det är på nivån inget smör på mackan.

Min sambo säger ingenting och jag som tycker mig ha koll på läget blir väldigt orolig. Minsta har inte mycket go i sig. Hon sitter i soffan med sin dator hela helgen. Många helger kliver hon inte ur sin mysdräkt. Jag är på henne och säger att hon kan bjuda hem kompisar, de kan få mat här och sova här, men inget händer. Ingen reagerar på att hon är mer eller mindre apatisk. När hon och jag är ensamma pratar hon så mina öron blöder men jag kan ta det.Men när resten av familjen är med är hon tyst. Jättetyst. Problemet är då hon har fått för mycket påverkan från mamma och syskon. Syskonen har sunda värderingar men mamma vet jag inte alls hur jag ska hantera.

Mammans sambo har ju tävlat med sina kusiner om vem som snabbast kan gå ner i vikt och det är ju så vansinnigt korkat. Men hans släkt är några hon beundrar på ett nästan barnsligt sätt. De dricks en del där och Minsta har inget intresse av att supa sig full så hur det är så häftigt att vara med dem när hon inte ens kan gå på fest med kompisar är jättekonstigt, hon är trots allt 18 år.

Bantningen, som hon vägrar erkänna att det är, går ut över hennes kosthållning. Vi äter mat med grädde och smör ibland och det äter hon då inte. Potatismos ratar hon och köttbullar i grönpepparsås går inte alls.

Minsta är en jättego tjej men ack så naiv och lättpåverkad. Förutom det jag säger då. Hennes mamma vet allt och det kan man ju inte sätta emot. För mig är mamman mer en pubertal tant som aldrig kan ha fel (då blir hon jättearg även om de presenterar det i vetenskaplig skrift)

Jag har kört alla argument, svältargumentet, näringsintagsargumentet, du behöver inte gå ner i vikt-argumentet ja allt. Men hon ändrar sig inte. Jag vet ju att det här är en grej. Ett sätt att passa in och vara hipp. Vinna poäng hos mamma. Jag minns hur det var. Jag vet hur snabbt det kan gå utför. Jag blir arg för att mamman påverkar henne så (vikt är troligtvis något de ofta talar om därhemma) blir arg för att min sambo inte säger någonting och arg för att de inte är föräldrar helt enkelt. De låter henne göra som hon vill utan att resonera med henne (hon är omogen och säger en kompis en sak så köper hon det hur absurt det än är, mentalt kanske hon är 15-16) Jag fungerar inte så. Jag tycker att man måste ge input, att det är det föräldraskapet går ut på. Man kan inte styra någon annan helt men man bör kanske visa vägen ibland.

Men mest av allt är jag irriterad på mig själv för att jag blir så arg på det, det har alltid varit så och jag kan inte ändra på det.

En av mina första stora förälskelser dog i helgen. Så fruktansvärt sorgligt att jag blir förlamad i skallen.

Det har inte varit rättvist livet för den killen kan jag säga, men det är ju lite så. Det är få det är det för.

De senaste åren har jag gått runt och funderat en del på döden. För att vara helt ärlig så har vi ingen bra kontakt just nu jag och döden. Det har varit för mycket helt enkelt.

För alla som mist någon är det säkert inte helt obekant med hur svårt det är att radera ett telefonnummer tillhörande denne. Det är galet vad som händer med hjärnan. Det är som att radera personen från att någonsin ha existerat. Man tar bort det sista halmstrået för någonstans säger spökena i hjärnan att det finns ju trots allt en chans att personen fortfarande lever….

Vi hade ett egendomligt förhållande till varandra jag och den här killen. På samma vis som jag har med en till. När vi var unga och gillade varandra, fast jag hade alldeles för dåligt självförtroende för att tro på det och för lite mod att chansa helhjärtat så blev det liksom aldrig riktigt nåt.

Någon dejt, lite hångel+ och så drog jag mig ur. Men han har alltid, sedan den dagen för 25 år sedan alltid tittat på mig på ett vis som inte händer en så många gånger i livet. Ett tag var jag t.o.m. irriterad.

Det är nästan lika många år sedan mina känslor svalnade men jag var ändå dödligt kär i honom i 2 år eller nåt.

Nu är han alltså död och under alla år av döda vänner och döda vänners vänner och döda vänners bekanta i alldeles för unga år, samt min egen snudda döden upplevelser, har jag ibland inte kunnat sluta fundera på vilka gamla vänner och ”kärlekar” som är döda. Ibland i en viss situation kan ju ett minne välla över en och så funderar jag på vad han eller hon kan tänkas göra nu för tiden….och så kommer tanken ”undrar om hen lever..”

Det hade ju varit okej och relativt normalt om jag hade varit 70+….

Cancer är ett jävla skit!

 

Om att flyga och att landa

Som tonåring dejtade jag en kort tid en kille som såg precis ut som Vanilla Ice anno 1991

vanillaice

Fråga mig inte hur jag tänkte för det gjorde jag nog inte. Han var ingenting av det jag brukade falla för. Dessutom var han en skitstövel. Jag tror han samlade på korta romanser. Han var en sån där som var den som uppvaktade först och så fick han det att verka som om man själv var en efterhängsen flicksnärta. Konstigt det där. Jag var aldrig kär i honom så det var ingen större hjärtesorg. Men jag kan fortfarande inte fatta hur jag kunde dejta en Vanilla Ice kopia.

Några år senare. Ca 10 faktiskt dejtade jag en annan kille. I en annan del av världen. Vanilla Ice anno 2010, fast de visste jag inte då för det var ju runt milleniumskiftet.

vanilla

Han var ingenting av det jag vanligtvis föll för. Det fanns ingenting alls som gav förklaringen till varför jag blev intresserad av den killen. Han skulle bli brandman och hade en lillebror som rökte väldigt mycket majja och en storebror som visade sig vara mycket trevligare. Jag gillade hans syster. Han bodde hemma hos sin mamma fortfarande. Alltså här var jag en självständig ung kvinna inte fyllda 30.  Som åkt till ett nytt land för att plugga. Han bodde hemma hos sin mor utan större ambitioner än att han drömde om att bli brandman. Han var inte ens tatuerad . Han dejtade flera tjejer samtidigt och visst det är ju inte helt ovanligt i USA men när jag bara blev ett booty-call då lade jag ner. Helt. Utan att blinka. Jag skrattade den natten jag beslutade mig för att han var historia. Men fortfarande förstår jag inte varför jag föll för honom överhuvudtaget.

freddie

Nästa kille såg ut som Freddie Prince Jr gjorde i slutet av 1990-talet. Jag vet att Freddie Prince Jr var söt som socker på samma vis som Måns Zelmerlöf, men det var inte alls min typ. Den killen var bara skum. Ringde återbud till dejter i sista minuten (typ då jag var på väg ut genom dörren) och ignorerade mig om vi träffades ute på stamhaket, tills det att jag gick fram. Då kunde vi ha det mysigt en stund. När jag sen gick ut och käkade middag med en annan kille i all vänskaplighet och den killen några dagar senare försökte attackera mig med en kyss (och jag vred undan) så blev han så förbannad att han åkte hem. Jag fick aldrig någon förklaring egentligen. Jag sa som det var. Jag gillar dig rätt mycket men du kan vara lugn, jag är inte en desperat tjej som vill gifta mig den närmaste tiden. Dessutom flyttar jag snart tillbaka till Sverige. Tills dess kan vi väl ta det för vad det är. Träffas ha det kul och mysigt och bara vara? Han höll bara med och så gjorde han iallafall som han gjorde.

Jag har ganska ofta undvikit pojkar i den utsträckningen att jag inte velat inleda förhållanden om jag inte varit förälskad från början. Det är så mycket drama med män. De kan inte chilla och träffas och hångla och ligga och vara exclusive utan att de tror att man ska tvinga med dem till altaret.

Men även om jag egentligen tycker bättre om Eddie Vedder typer eller kanske Simon Baker typer så har de lyst med sin frånvaro. Vilket ju bara är synd för mig.

5a379cb733e6d52f6576_med                                                   Josh-Duhamel-son-Axl-300x200                              Simon+Baker+2014+G+Day+USA+Los+Angeles+Black+iajfVVS7lsol

Men det är pojkarna som kom undan som jag sörjer. Om jag nu sörjer någon alls.

Killen som spelade i samma musikgrupp som jag som var sådär otroligt gentlemannamässig och bar mina prylar och sprang iväg och köpte dricka bara jag pep om att jag var törstig. Han var så fin och lite söt och han såg inte alls ut som Vanilla Ice. Jag förträngde de känslorna för han var ett år yngre. Men jisses hur fungerar man då?! Dessutom tyckte jag tydligen bättre om att gå runt och vara olyckligt kär i någon som kanske en gång hade varit intresserad men som sen pang förlovade sig med någon annan, än att bli ihop med en yngre kille även om han i praktiken var mognare än de flesta i samma ålder.

Alltså min kärlekshistoria är ju makaber.

Nästa kille. Jättesöt, trevlig och intelligent. Jag umgicks vid tidpunkten med folk som inte läste böcker. PUNKT! Han var den som stack ut. Som skulle läsa på högskola och gå vidare i livet. Jag letade med ljus och lykta efter en sån och när han dök upp ville jag inte gå på dejt med honom för att han inte frågade själv utan våra gemensamma vänner surrade om att han gillade mig SÅÅÅÅ mycket. Jag var så trött på det där..”du kan väl ringa honom han är ju helt nere i dig” jag fick höra det så ofta att jag inte trodde på det tillslut. HAN FÅR VÄL RINGA SJÄLV FÖR I HEL—!

Så försvann han och jag vet inte vart. Men jag funderar på ibland vem han är idag…

Jag har träffat många pojkbands-typer. Ofattbart många. Men ingen egentligen rockers kille (förutom på någon turistort där man avverkade killar varje kväll). Vad hände med alla sexiga rockers, alla tatuerade intellektuella med 4 dagars skäggstubb och fåror kring ögonen. Jag tror jag var rädd för dem. Aldrig trodde att jag kunde få någon på riktigt. Eller så trodde de att jag var en flamsig brutta…

Ibland kan jag se en bild på någon gammal flirt och inse att tiden ju faktiskt har flytt. Det är sorgligt att allt det där som är jobbigt då det sker sörjer man när det är över och man har fått perspektiv. Nu har jag min skäggiga gubbe som har fått en lite för stor mage och jag älskar honom ändå. Han är bäst! Tänk om mitt 17-åriga jag hade kunnat förstå det. Att ingenting av det du gör när du är 15 kommer att vara väsentlig när du är 35, och det må vara många år däremellan men det förändrar inte det faktum att det inte spelar någon roll.Go for it! Välj inte att avstå. Res, hångla, ligg, tala om för den du tycker om hur du känner. Läs, skriv och sjung av hela ditt hjärta. Gör ingenting halvdant, men framför allt lyssna till ditt hjärta.

Jag har nobbat en hel hög p.g.a. bagateller. Som ”Spikey” från Huntington Beach som fick mitt nummer och ringde innan jag hade kommit hem, (vilket jag tror var tidigt morgonen efter). Jag hade både plugg och jobb och jag han inte ringa upp honom för ens hans polare ringde full och snackade gojja. Då kände jag mig förolämpad och fick avsmak och sket i honom helt enkelt.

Alla dessa..”män” som inte kunnat ringa en vanlig onsdagseftermiddag och fråga hur man mår utan alltid ringde när de var fulla på lördagsnatten. Inte ens då jag bad dem snällt. Jag kan vara extremt övertydlig och berätta ”du jag skulle gärna prata med dig om du var nykter. Vi kan träffas över en fika om du har lust och se hur det går. Men jag kan inte prata med dig om du är sådär full. Godnatt!” Sånt gillar inte killar…

Att någon skulle bli sårad tänkte jag aldrig på. Det blir lätt så när gemensamma kompisar ska förmedla hur kär killen blev efter ett kort samtal under en utekväll. Man köper det helt enkelt inte. Ingen blir ju så kär så snabbt! I vad?

I retrospekt saknar jag de åren lite. Då man var ung och attraktiv och killarna blev tysta då man gick in i ett rum. Det gör de aldrig längre.

När man flyger kan det efter några timmar bli lite tradigt. Rastlösheten tar över och man vill bara vara framme. Sen när man landar så är det ju över. Det man längtat efter så länge är där och det är lugnande och skönt och ändå så sorgligt. För det är över då – till nästa gång!

När du blir 18 skiter jag i hur du mår

Ibland fantiserar vi om att sälja huset och bara dra. Ge fingret till alla som tycker att vi ska klara oss själva samtidigt som vi alltid ska anpassa oss till andra så fort någon sitter i kläm.

I år ska morsan till barnen bara vara ute på seglingssemester i 3 veckor. Tänk va så fint av henne…

För nästa år ska de iväg på långsegling. Ta ledigt och dra iväg i flera månader, typ 2 säger Minsta så det innebär troligtvis ännu längre tid. Hon har inte snackat med oss och kollat så att det fungerar för oss, men hade hon gjort det hade jag ju blivit väldigt chockad.

Vad är det för morsa som drar iväg och skiter i att hon har barn som inte riktigt klarar sig själva? Jo en morsa som tycker att man kan curla ihjäl allt eget ansvar fram tills det att de är 18, sen släpper vi allt. Bryr oss inte ens om att kolla upp hur de mår.

Det här ska mamsen göra när Minsta fyller 18, har hon lovat:

  1. Supa henne full på whiskey (för de har ju sååå mycket)
  2. Berätta för Minsta vilket politiskt parti hon röstar på
  3. Berätta hur gammal hon var då hon var full för första gången (här kommer det naturligtvis vara något förskönat)

Vilken fantastiskt fin mamma, ansvarsfull, verklighetsförankrad, osjälvisk…Ja ”mother of the year” är korad redan nu.

Jag vill slå henne. Riktigt hårt och väldigt mycket. Knytnäven rakt i fejjan liksom.

Vi har delat upp vår semester i år, jag och min sambo. Först har vi 2 veckor, så jobbar vi 3 veckor så har vi semester igen i 3. Mellanveckorna är det så att vi är ensamma på jobbet, bara en till ska jobba, eller skulle jobba. Han ringde och frågade min sambo om han inte kunde vara ensam den veckan för han skulle till Spanien. Nej ensam kan jag inte vara svarade min sambo, då får du ringa och höra om någon kan byta vecka med dig. ”men åhh det är så tasktigt” svarade han.

Det är alltså taskigt att fråga någon om att byta semestervecka, men inget konstigt att fråga min sambo. Det är så här vårt liv ser ut. Bara alla andra slipper skoskav så gör det inget om vi hamnar på sjukhus. Om ni fattar vad jag menar.

Om att dra gränser….

Saker och ting fungerar ju det vore förmätet att påstå annat. Men emellanåt blossar problemet upp. Det problem som ändå alltid ligger där och pyr. I sommartider blir saken mer uppenbar. Det är tiden då de seglar barnens mor och hennes sambo. Då hägrar ingenting annat än de och båten. Allt annat får stå åt sidan. Även Minsta, även på de veckor det är mammas veckor. På fredag är det skolavslutning, på torsdag börjar mamma-veckorna. Minsta går aldrig ut, hon träffar aldrig kompisar heller, åtminstone väldigt sällan. På fredag ska hon ut ev. Idag undrar hon om vi ska vara hemma ”så att någon är i närheten för mamma ska ut och segla”

Min puls ökar och jag känner att min sambo inte heller är så impad. Han säger något om att det får mamma lösa och jag håller med i det tysta men känner samtidigt att det är ju synd om henne nu när hon äntligen funderar på att hänga lite med kompisar. Men då kommer vi till problemet, vi ska anpassa oss för att mamman ska få göra det hon vill även om vi gör det för Minsta så är det ju ändå mamman som kommer undan. Vi som alltid är dem som ska ta ansvar och gå  åt sidan.

Häromdagen började Minsta oroa sig över studenten. Bra med framförhållning men det är ändå 2 år kvar. Sambon sa tala med mamma om det det är ju där vi ska vara den här gången. ”Men det går ju absolut inte de har för litet!!” Utbrister Minsta.

Jag sa då att det behövde vi inte oroa oss för än, men att jag inte under några omständigheter kommer att göra allt jobb själv som jag gjorde förra gången, utan då får mamma anstränga sig lite.

De frågar alltid oss då jobbiga och tråkiga grejer ska göras. Tyvärr får vi inte kred. för det för de har alltid en legitim ursäkt för mamman, jag ser det inte ta slut någonsin. Inte förens barnen är färdiga att stå på egna ben. Eller då min sambo kan slå näven i bordet och kräva att bitchen skärper sig. Två år har de på sig. Har inget förändrats tills dess så kommer jag snacka med donnan och då blir det mer klartext om jag säger så.

Minsta är 17 år och hon borde kunna gå ut med kompisar och ta sig hem själv ( bästa är då att de är några kompisar som gemensamt tar sig hem till den som de sen sover hos )

Mamman får stanna hemma vare sig hon vill eller inte. Jobbigt? I don’t care.

Min sambo måste våga konfrontera henne.

Dårskap, föräldraskap och vikten av att våga känna.

Barnens mormor har dött och det är förstås sorgligt men hon var svårt dement och det var skönt för henne att under omständigheterna, få somna in.

Min sambos ex ringde dock inte min sambo och berättade detta, för hon ”tyckte det var så jobbigt”. Inte heller barnen som bor här. Ringde gjorde mellan dottern (som bor många mil från oss) ”för hon vet hur de är” De har extremt svårt att hantera känslor.

Min sambo sa att han skulle ringa till barnens morfar en dag. Sen dess har jag tjatat. Har du ringt än? Tillslut blev jag arg. Vissa chanser får man bara en gång, sen är det för sent. Jag har tjatat om att barnen ska gå ut och fika med morfar i över ett år nu, men icke. Minsta säger ”i vår släkt blir folk gamla. Så morfar lär säkert bli hundra år minst” Hon är inte 5 år hon är 17 snart. Jag blir provocerad av det för att det är ju något hon talat med sin mamma om. Vem tutar i sitt tonåriga barn att morfar är ju så pigg att han med all säkerhet blir hundra år? Jag har försökt att få dem att förstå att de kan fortsätta älska och beundra sin morfar utan att måla upp honom som Superman. Inte ens morfar orkar hur mycket som helst. Beundra honom men ha realistiska förväntningar, så får allt annat bli bonus. Min gammelfarmor blev 96 år, en aktningsvärd ålder på 80-talet. En rund gumma som inte fött så många barn men väl levt som de flesta andra som var födda i slutet av förra seklet (1800-talet) och som inte hade guldsked i munnen.

Min morfar 77 år. Min morfar var en atlet. I farten både fysiskt och psykiskt. Orienterare och konstnär och musiker.

Ingenting är några garantier för något och det bör man lära sig. Inte för att gå runt med ångest utan för att lära sig att leva med det faktum att döden ständigt lurar runt hörnet.

Men i den här familjen har man som så många andra liknande familjer i Sverige aldrig behövt stå inför något jobbigt. Något som speglar sig i att barnen som blir unga vuxna inte vill jobba, inte vill gå på begravningar inte vill. Det jobbigaste var gammelfarmor död vid 103 års ålder.

Herregud VILL….

Men det är ju som det är och det ska bli intressant och se om vi kommer att bli tvungna att vara med på kostnaden av begravningskläder till Minsta. Betalar han henne utan att knorra då då vete katten om det inte får vara nog på det planet. Jag har massor av klänningar hon skulle kunna ta eftersom det ofta är svårt att hitta en klänning som passar till begravning men också är användbar sedan, då man är 17 år.

Hennes nya karl tjänar troligtvis dubbelt upp mot vad jag gör. Det är vi som köper Grill till de vuxna barnen och ser till att de har det som är nödvändigt för att leva bra. Lyxliret får de betala om de kan eller möjligtvis när de kan. Alkohol är helt meningslöst att överösa dem med.

Deras mor och hennes sambo har iallafall lovat Minsta något viktigt, den dagen hon fyller 18 ska de börja lära henne att drick a whisky och öl. Det är det viktigaste de kan göra för sina barn, supa dem under bordet. Fantastiskt!

Livet som bonusmorsa del 134 000

I år fyller Minsta 17 år. Jag tycker det är vettigt att hon jobbar lite i sommar. Dels pga att det alltid är något att komma med när man söker jobb sen, dels för att hon mest bara sitter i sin säng med datorn i knät och nr jag säger mest så är det hela tiden, så fort hon kommit hem från skolan. Sen sitter hon där. samma problematik som med hennes bror.

Det har blivit värre och hade hon varit min dotter hade jag satt ner foten.

Nu kan jag bara ifrågasätta det lite.

I sommar vill jag åka iväg på semester. Hennes morsa drar väl iväg som vanligt, på en 5 veckors seglar semester med karln hennes. Så skönt det skulle vara. Bara dra, veta att Minsta inte vill följa med så behöver man inte fundera över hur de ska ha råd…

Jag vet att hon kanske skulle må gott av att få vara hemma ensam och sköta sig och ett jobb. Men jag vet inte riktigt hur hon skulle klara det. Hursomhelst så är det inte det som är grejen. Jag vill helt enkelt inte bara dra och skita i henne. Hon var 11 då hennes föräldrar separerade ingen av hennes föräldrar verkar tänka direkt på hur detta har påverkat barnen. Jag förstår inte riktigt, som om det skulle vara mindre jobbigt för att de var ”stora”. Jag vet att skilsmässor kan påverka på många sätt, t ex  kan man känna sig utstött.

Så vi frågar henne om hon vill följa med oss på semester, såklart. Mamman ändrar ju ingenting för att dottern kanske skulle vilja åka någonstans. Hon vill följa med oss innan hon ens vet vart vi vill åka.

Vi tänkte Cornwall, Storbrittanien men det skulle bli så dyrt att vi får nog lägga ner det. Att resa 2 st är så otroligt mycket billigare än att resa 3 st, för att inte tala om när barnet är 17, på många håll får man boka 2 hotellrum för att det ska fungera. Så nu står vi där igen och får liksom ta konsekvenserna av att morsan är Narcissist.

Det heter numera ”ja vi var ju bortresta när mamma och XX åkte annars hade jag ju åkt med dem” som om det skulle varit vårat fel att hon aldrig semestrar med mamma. I själva verket var det så att på hemvägen från västkusten stannade vi till hos några vänner i en annan stad. De hade nyligen flyttat och eftersom det är några mil dit så hade vi inte sett huset än. Vi hade kunnat stanna, ville stanna en natt där men hon skulle iväg med mamma och XX så då var det bråttom hem.

Läget är alltså oförändrat och jag vill inte straffa barnen men ibland funderar jag, eftersom mamma alltid försvaras och efterkonstruktionerna är obegripliga emellanåt så börjar jag nu känna, okej om det vi gör inte ses eller minns kan vi lika gärna köra samma race som morsan.

Men jag vet inte, kanske är det Minstas sätt att skydda sig emot tankar om varför mamma lever sitt eget liv numera.