Kriget med mig själv

Det är svårt. Jag slåss med mig själv när det gäller de stora barnen. Jag har så väldigt svårt för den ofattbara egosim jag tycker barnen står för.

Igår var 19-åringen hemma, hon pluggar ju numera i en annan stad. Bakfull och i stort sätt sovande tillbringade hon några timmar med oss i soffan. Nåväl, bakfull har de flesta varit och jag ska inte säga något om det. Men snacksalig var hon inte, däremot kläckte hon ur sig ”Pappa du måste köpa en TV åt mig!”

För inte allt för länge sedan sms:ade hon sin pappa (då hade han inte hört av henne på flera veckor) ”Du måste köpa en bil åt mig!” Det är så det låter ”Pappa du måste köpa bil/dator/iphone/Ipad/TV…”osv i mina öron rätt dyra prylar. De skulle kunna säga så här ”Vet ni vad jag önskar mig mest av allt i julklapp?”, eller kanske ”Du pappa, min Tv håller på att lägga av, skulle du kunna hjälpa mig med att att hitta en billig TV för min håller på att lägga av. Jag har inte råd att köpa en helt själv men skulle jag kunna få låna pengar till halva?” Nej nej aldrig så. ALDRIG. Utan jag ska ha, och du måste

Min brorsdotter älaskar att spela spel på paddan. Hon är 4 1/2 år och det finns ju massor av pedagogiska spel som är nyttigt för henne. Vi brukar i stort sätt aldrig köpa appar utan använder oss av dem som är gratis. Så säger hon ”DET spelet då, kostar det pengar? eller kan vi spela in det!?” Jag ska inte säga att hon inte är bortskämd, det är hon, men hon har redan förstått att pengar inte växer på träd.

Jag har svårt att dölja mig irritation. De som inte ens köper en födelsedagspresent till sin pappa. Jag är inte jättemotiverad att slita på jobbet för att köpa prylar till otacksamma ungar. Sorry, det är där jag slåss med mig själv. För jag vill förstås att min sambo ska ha en god relation till sina barn, men har man det bara då man ska köpa grejer till dem, hämta, skjutsa och curla tills fan byter av en då vete katten om det skulle kallas en bra relation.

”Men en Tv är inte så dyr” säger någon. Nej säger 19-åringen och berättar om någon ny kompis som köpte sig för 4000:-. Jovisst, 4000 spänn kan vi bara slänga iväg sådär, ”hej varsegod här är en del av min pension.”

Visst vill man ge, men för mig handlar det om att en vanlig sketen tisdag komma med ett paket trosor för man vet att det behöver dem och de tycker de är för tråkiga att köpa själva. För allt måste ju vara roligt för 90-talisterna. Man kan inte hålla på att jobba om det innebär att det tar bort tid från det roliga. Så är 22 åringen.

22-åringen bor fortfarande hos oss. Jamenar varför skulle han flytta. För 2000:-/mån får han allt, mat, husrum, internet, TV, godis, snask och dyl, hygienart., tvättmöjligheter (inkl. tvättmedel) samt markservice. Han städar sitt skit ibland (nu pratar vi tallrikar som står i flera dagar, glas och muggar som står i veckor på ”hans rum”. Han har ett rum där han bara slänger in kläder och böcker och ett annat krypin där han har datorn, sängen, TV och en soffa.

Hans sätt att söka lägenhet innebär ett mail till någon som lagt ut sin lägenhet för uthyrning på kvalster.se eller blocket. Jag försöker få honom att förstå att man måste vara lite mer PÅ om man ska få ett jobb, eller lägenhet idag. I synnerhet om det måste vara centralt och billig hyra.

Men nu ska de flytta till stockholm. Stockholm eller Berlin. Det här är en kille som alldeles nyssens inte vågade flytta till grannstaden där hans högskola ligger, utan väljer att pendla för att alla hans polare bor i vår stad.

Jag sa att självklart ska man ha drömmar och visioner. Men om man inte är villig att lägga manken till för att klara sig själv i första hand, då är man nog inte redo att åka ner på kontinenten.

Det tar ju bara 40 min att ta tåget från stockholm till hans högskolestad. Jovisst försökte jag men 40 min pendling lär du inte ha, för att få en billig lägenhet i centrala stockholm (och då måste man ju bo precis intill centralstation om de där 40 min ska bara vara just 40 min) är nog i de närmaste helt omöjligt.

Men de är ju 3 min mellan t-banetågen, är deras illusion. Jag försökte igen, att pendla är ju inte alltid så enkelt som man kan tro i teorin. Tåget blir försenat 10 min och helt plötsligt är man sen för de där 10 min blir mer och ska man sedan ta en anslutningsbuss eller tåg, då kan det snarare handla om 30 min extra.

Ingen av dem har ju så mycket erfarenhet av något. Jag önskar att de kunde förså att jag vet vad jag pratar om. Jag har gjort allt det där. Pendlat, pluggat, jobbat utomlands, letat billigt boende, letat jobb, sökt jobb och jag vet ju. Herregud, man behöver inte vara Einstein för att veta hur det är. Det finns ALLTID en historia om någon som fått ett drömjobb kastat i knäet, eller någon som har en kompis som känner någon som ska hyra ut sin lägenhet på söder, eller…ja jo visst. Eller antagligen inte alls. Visioner kan vara lömska, man ska drömma men vara försiktig med att tro att visioner har med verkligheten att göra. Man drar inte till Berlin, utan utbildning och utan större jobberfarenhet och får ett drömjobb med så hög lön att man får superlön på stående fot. Jag upplyste honom om att man nog ändå får vara beredd att leva spartanskt. Men för honom innebär det inte samma sak som för mig.

Jag sa att man måste drömma och de där planerna är ju bra i ett 5 års perspektiv kanske, men han pluggar ju nu. Det ska han ju göra iallafall 3-4 år till.

Men vi vill ju främst ha ut honom ur huset. Inte för att han stör i sig. Jag har ju aldrig haft problem med sånt här med att dela med sig. Men jag har bott med folk som missuppfatat det här med att dela och ge och ta. De bara tar och tar och reflekterar inte överhuvudtaget över om det inte är så att även de ska dela med sig.

Så är det då trots allt mycket mer komplicerat än så. Det är min sambos barn vi pratar om. Hans allt. Hans stora kärlek.

Problemet går inte att lösa. Det bara är så. Jag kan deras familjer nu. Barnens mamma pratade blommor och bin med sin dotter i helgen och det hade kanske varit logiskt om vi nu hade pratat om minsta, men det var med 19-åringen. Liiite sent kanske var dotterns respons. Jag sa ”det är beyond sent”.

Problemet med att man som förälder behandlar barnen som mycket yngre än de egentligen är, är ju att de beter sig därefter.

Man kan inte veta allt då man bara är 19 och 22. Man kan inte ha läget under kontroll då man är 14 år, men hyfs och ansvar måste man ha. Om inget annat sker får vi tvinga dem att skaffa sig det. Men inget händer. Och mamma och pappa får sälja åt minsta då hon för klassens räkning ska sälja strumpor och trosor för att de så småningom ska åka på klassresa. Jag sa att jag kan ta med broschyren till mitt jobb, men sälja måste ju DU göra. Men när hon träffar någon ”glömmer hon bort”

Inget barn idag behöver anstränga sig det minsta för att uppnå något egentligen. När jag blir gammal flyr jag nog landet och blir omhändertagen av ambitiösa, omvårdande människor. Inga lata egoistiska svenskar som inte förstår något.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: