Hjälpa andra!

När vi är hemma, när vi är ute och far, när vi är på jobbet, ja egentligen all vaken tid på dygnet är vi jourhavande medmänniskor. Jag funderar ibland på att skriva ned allt vi gör bara för att ta sig en funderare på vad som är rimligt.

Säger man nej någonsin? Vet egentligen inte hur man gör. I veckan sa jag till min sambo, när något var på G igen och min sambo skulle hjälpa någon igen, – Jag vet inte om jag orkar! – vi kan absolut hjälpa till och det är väl ingen stor grej men vi jobbar båda två, jag pendlar dessutom.

så jag väckte frågan: Hur mycket är för mycket när det gäller att finnas till för någon annan? Nu pratar vi inte ens barnen eller föräldrar längre. Vi pratar i ett mycket större perspektiv.

Jag mår bra av att hjälpa andra. När jag låg på sjukhus och inte kunde ta mig ur sängen själv, önskade jag inget hellre än att jag kunat röra mig fritt och hjälpa de andra patienterna. Kanske en smula skruvat, men det är så jag är uppfostrad.

Så man ställer upp för alla hela tiden och överallt och så fortsättr det tills man urholkat sig själv. När vi var i tonåren och skulle ha filmkväll hela tjejgänget. Tjafsade de andra om chipssort och jag stod brevid och orkade inte bry mig om sånt. Jag minns inte ens att jag insåg att jag hade en talan i det. Jag fogade mig för jag gillade alla chipssorter. Det här är inget jag bryr mig så mycket om idag mer än som en reflektion hur långt det kan gå då man inte existerar på samma vilkor.

Livet har lärt mig att vissa ger lite, andra ger allt och några ger absolut ingenting – de bara tar. Jag har också lärt mig att vara där för någon till 100% och kanske lite till, inte alltid innebär ett tacksam mottagare som ger tillbaka, utan allt som oftast en som tar för givet att du ska hjälpa dem och kan du mot förmodan inte någon gång då är man en sådan svikare att det inte finns ord.
vet man dessutom för mycket om någons garderobsskelett, då är det inte alls säkert att du blir bjuden på en sketen fika en gång.

På jobbet är det i det närmaste likadant.

Inte kan man säga nej när 3-4 åringar kommer och vill vara här en liten stund för att det kört ihop sig för mamma eller pappa. Även om jag vet att det blir kaos bland alla papper.

Just nu t ex mår jag lite dålig över granntanten. Hon bor i samma hus där vi har kontor. Hon är excentrisk och udda (säger hon även själv) konstnär och sjukpensionär. Jag såg hennes färgglada målningar från gatan en kväll då det lyste i hennes lägenhet men var mörkt ute, de såg fina och färgstarka ut. Vi behöver en fin tavla ovanför vår soffa och jag tänkte att jag ville titta en sväng på dem och ev. köpa en av henne. Jag pratade med hennes son, en jättegullig och snäll kille som inte är som andra men har ett fint hjärta, och det tog inte mer än 30 min så kom hon inspringande på kontoret och undrade om det var sant. Jag hade visst gett tillbaka henne hennes tro på Gud eftersom hon pratat med honom om hennes ekonomiska situation strax innan hon fått reda på vad jag sagt.

Nu var tavlorna egentligen för små för vårt ändamål, och min sambo gillade dem inte alls och jag är klyven, de känns som om hon är på G men behöver bättre material och lite mer övning. Men nu står jag här. Kvinnan var ju mer eller mindre som broder Tuck i Robin Hood ”Priisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!” Med dåligt samvete, trots att jag egentligen aldrig lovat något.

Vart går gränsen egentligen? Den ständiga frågan; Hur säger man nej utan att gå sönder själv och hur många gånger kan man säga JA utan att gå sönder själv?

Nu är det snart jul och vi får ställa oss i kö så att någon annan kan deklarera för oss hur vi ska fira vår hjul. Jag sa till min älskling att jag rättar mig självklart i vanlig ordning efter barnen, men jag rättar mig efter INTE efter deras mor.

Sen ska vi vidare rätta oss efter hans systrar och förstås barn.

Jag tog upp problemet när barnen var samlade. Problemet att vi ska vänta tills 3 dagar innan vi ska dit, vi ska åka och komma och infinna oss när hans systrar tycker att det passar. Vi nickar bara, säger tack och bock och gör som de säger. Så åker vi till hans föräldrar och hans mamma är rar, men hans plastfarsa sitter på samma stol som han alltid sitter på när vi kommer och så rabblar han en massa rasistiskt mumbo-jumbo och så får vi lov att stänga av och bita oss i tungan och sitta tysta för att det ska bli en lugn och fröjdefull jul.

Jag vill bara fira jul med min brorsdotter, det andra skiter jag i, men även då finns det ju en hel del anpassning som krävs. Även där finns det folk man helst undviker att umgås med.

Ingen verkar tycka att det är roligt att åka till farmor och farfar. Så jag sa att det är ju okej att tycka så. Men ska det bara vara på deras villkor hela tiden då får man juinget ut av det, inget alls faktiskt.

Jag frågade min sambo och han kände inte mycket alls. Vi tycker om att träffa hans mamma, barnens farmor.

Så vi bestämde igår att i år får de, hans mamma och pappa och systrar med familjer, komma till oss någon av mellandagarna. Vi bjuder på mat. Hans far kommer aldrig, inte ens på sina barnbarns studenter. Gubbtjyv.

Det känns som jag skulle kunna skiva hur mycket som helst om att tappa orken då man ska rädda alla människor, men jag tror jag får dela upp det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: