Polis polis potatismos

I fredags tog polisen en kille precis utanför jobbet. Vi har vissa sammarbeten med mannen, men jag känner honom inte direkt väl. Har träffat hans 3 årige son bara några gånger då han går på samma dagis som min brorsdotter (men inte samma avdelning) och ja vi talar om en stad där folk liksom känner varandra fast man inte känner dem.

Jag såg inte själva ingripandet men jag hörde när de andra kom och berättade om saken och det var inga positiva erfarenheter vad det gäller polisen. Mannen kom in till oss på jobbet och frågade om ”Kalle” fick vara hos oss en liten stund. Vi förstod då ingenting men insåg väl att något var knas eftersom vi känner varandra så ytligt och man lämnar väl inte sitt barn bara sådär om det inte är något, men det gick bra, även om lille ”Kalle” var lite orolig och tjatade om polisen ganksa mycket.

När jag fick reda på hur de betett sig vid ingripandet vs brottets nivå samt med ett barn i bilen, blev jag lite arg skulle man kunna säga. Jag skrev ett brev till farbror Blå. Idag måndag stod 2 st uniformerade poliser i foajén och skulle tala med NN (mitt namn).

Man blir ju lite nervös av poliser, det blir jag alltid, även om jag har alla rätt. Jag är inte av typen som tycker alla jävla snutar är maktfullkomliga. Men det kan tänkas att vi kommer dit.

Jag läser av människor ganska bra och inte var han där för att han ville ödmjukt få förklara sig och ge mig mer kunskap. ÅHH nej, han var där för att spänna musklerna, han var jättekränkt det hörde jag. Trots att ingen polis var utpekad, inte ens ett signalemente, Han var kränkt den stora starka polis-pojken för att jag hade haft mage att kritisera något han gjort.

Han kunde inte förstå mig då jag sa att ingripandet var överdrivet i förhållande till brottet han var misstänkt för och som sagt, ett barn satt i bilen. Men han tyckte visst att det var helt naturligt att en unge blev nedslängd hos mig för att tillbringa en ganska lång tid medans polisen tog pappa med sig.

Så det slutade med att jag förtydligade att jag hade den djupaste respekt för deras yrke (jag viskade i mitt huvud att det dock inte gällde alla) och att jag blir förbannad då barn är inblandade och utsatta. Man ska säga nej och vara bestämd och ha regler när det gäller barn. Men man ska ta mig tusan inte traumatisera dem.

Men han sa att han skulle inte ändra på NÅGOT utan kommer alltid att göra precis likdanat. Ödmjukhet efterlyste jag men han stirrade på mig bara.

Två stycken låååånga uniformerade poliser kom in på mitt kontor mitt på dagen en måndag. TVÅ STYCKEN. För att förklara sig och kanske utföra maktutövning, eller kanske inte den medföljande polisen för det var inte han som var med i fredags. Han skakade hand med mig och sa lite urskuldrande ”jag var INTE med i fredags!” Hans kroppsspråk var inte lika…vad ska jag kalla det ”liten och rädd – stor och arg man”

Så var det med det. Han sa det nästan men han trodde nog inte att jag skulle våga säga emot honom alls. Att jag var en av de där små rädda som gömmer sig bakom en skärm (rätt dumt eftersom jag undertecknade det med mitt namn och gjorde det direkt till polisen inte som en insändare.)

Han kunde inte hålla isär det faktum att jag inte förvarade ett ev. brott utan försvarade barnet. Det och alla andra barn som kommer att komma deras väg. Jag blir så frustrerad, arg och vansinnig att vi inte fattar vilka frön vi sår när vi beter oss som idioter. Jag har t ex väldigt svårt att dricka och festa om det är barn med. Jag fixar det inte. Jag tar det ansvaret. Problemet är inte jag. Problemet är att det finns alldeles för många jävla idioter i den här världen.

Jag ska försöka ge dem en chans till. Alla poliser är ju inte rötägg, kanske bara några för många.

the only way for the triumph of evil is for good men to do nothing

Annonser

One thought on “Polis polis potatismos

  1. När jag var liten så hade vi en närpolis som var på besök i skolan. Han presenterade sig och alla visste vem han var. Och han visste vilka vi var med. Nu har jag aldrig varit så mycket i kontakt med polisen, så vi kände väl inte varandra närmare än så. Men i alla fall fick jag barn själv och blev rätt chockad när jag förstod att barnen på dagis hade fått uppfattningen att poliser går runt och skjuter folk. De var lika rädda för att poliser skulle bryta sig in hemma som tjuvar. Jag försökte uppmuntra att man skulle bjuda in och få närpoliser att besöka dagis vid något tillfälle, men njet.

    Sen kommer det då ställen där folks erfaranheter av poliser är korrumperande busar som misshandlar folk (eller ja – det kanske är Sverige med då?) som då är rädda för folk i uniform. Så ungdomar och polisen kommer långt ifrån varandra. Och grunden läggs när de är barn. Klart att barnet kommer ta pappas parti – oavsett vad pappa gjort. Och när man då inte tar hand om barnet skapar man ett trauma som kommer ligga kvar hos barnet i framtiden och påverka synen på polisen. Och det skulle vara så enkelt att vara mänsklig – att istället för att spänna musklerna faktiskt lyssna.

    Blir trött.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: