Vad var det jag sa del 6999

Jag har blivit sviken några gånger i livet. Precis som de flesta. Kanske är jag bara lite känsligare än många andra, det har på något vis bitit sig fast i mig så när jag känner att jag inte får respons eller gehör för det jag säger, startar en process i mig. Jag gissar att det är någon slags försvarsmekanism.

De senaste dagarna har jag inte mått så bra. Sambons son bor fortfarande hos oss och inget händer. Däremot kan man hitta halvätna bröd i skåpen, tomma smör-och mjölkpaket i kylen och finns det något att äta så gör han tabberas på det (dvs har man köpt en påse godis så får man gömma den om man vil ha mer än 2 bitar)

Han pluggar på högskolan men jag känner ju att han inte engagerar sig så mycket. Det han gör förutom att komma till serverade bord, är att spela data-spel och få vårt extra Tv-rum i källaren att lukta som om det behöver saneras.

Problemet är att när vi pratar med honom respektfullt och som den vuxne individ han är så är han helt med på noterna och så lovas bot och bättring, men det fungerar i en kvart och så är vi tillbaka på ruta ett.

Redan efter ett par veckor in i mitt och älsklingens förhållande sa jag till honom att jag inte trodde att hans son mådde så bra. Jag fick aldrig gehör för det. Jag har kontinueligt tagit upp saken. Jag har inte haft några direkta lösningar, men jag har sagt att de (hans föräldrar) kanske skulle sätta sig ned med honom och ha ett allvarligt samtal, ev. ställa krav på att han exempelvis börjar jobba.

Men hur tvingar man en 19-22 åring att börja ta tag i sitt liv?

Häromkvällen orkade jag inte gå runt och var sur längre (jag har lite svårt att gå runt och sura för länge) utan sa till min sambo att nu måste vi prata. Jag sa att om inget snart sker så flyttar jag. Redan dagen efter hade han pratat med sin son.

Nu visar det sig att jag hade rätt – IGEN. Han mår skit. Så ursäkterna kommer väl att fortsätta. Nu hade han väl i allafall börjat fundera på att söka psykolog. Vilket är jättebra men det kräver att, trots att han är vuxen, hans föräldrar gör uppföljning på det, kanske t.o.m. ser till att han verkligen ringer. Självklart kan en människa inte må bra när de spelar krigsspel halva nätterna och så sover de några timmar per dygn och så äter det alla timmar på dygnet ena veckan för att sen knappt äta alls. Det är ju hans verklighetsflykt säger han själv. Ursäkter som han pappa köper.

Jag vill få honom att förstå att när man mår dåligt är det inte alltid man reagerar rationellt och inte alls säkert att man förstår sitt eget bästa. Ibland handlar krav inte om att slänga ut honom och sätta honom på bar backe. Ibland handlar krav om att tvinga honom att ta tag i sitt liv. Men exakt hur vi ska gå till väga känner jag mig mer osäker på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: