Ung och arg, gammal och…fortfarande arg.

Eftersom man tydligen måste föra någon form av dagbok på nätet, där man bara lägger fram hur fantastiskt allt är så vill jag börja med att säga att jag för första gången i mitt liv har hittat i hamn. Jag är tillfreds, glad, lycklig och lugn.

Mitt liv kunde vara bättre på vissa punkter men i det stora hela älskar jag att leva, för första gången i mitt liv sedan tidig barndom.

Det finns förstås massor av saker jag har gått igenom som gör att jag förstår varför folk reagerar på vissa sätt. Jag har inget som helst behov av att få mig själv och mitt eget liv att framstå som så perfekt. Jag tycker det är är galet att så många vuxna har det behovet, och en skam att de håller på då det ju bidrar till jäkligt mycket ångest.

Det är ungefär som alla de där galorna som samlar in pengar på TV, folk ”skänker” 200 spänn men sen när det är dax att betala fakturan då skiter de i det. Hyckleri!

Då har man ju inte hjälpt någon annan en ev. telefonbolaget med vars telefon man ringde.
Jag vet många som mår dåligt. Jag råkar t.o.m. vara en sådan som ställer upp och hade man verkigen läst min blogg så skulle man ju också förstå det, att det här är en tjej som är lugn och stabil och ärlig när det krävs.

Jag vet av egen erfarenhet att glättighet, som jag nog vill kalla det om man enbart framhäver sina bra sidor och målar upp sitt överlyckade liv som något som finns på riktigt, inte hjälper en endaste människa. Faktiskt inte ens sig själv. Jo man blir populär på facebook och såklart som bloggare. Varför var förbannad på vuxna barn och orättvisor i världen då man kan blogga om recept, m ode och sitt underbara liv som småbarnsförälder.

Jag kan ju av förklarliga skäl inte alltid vara så detaljrik i mina beskrivningar. Jag har inget behov av att hänga ut någon. Det finns alltid risk för det om man blir för detaljrik och om man delar med sig av allt.. Jag kan och vill heller inte skriva om varje gång vi, jag och min sambo, har hjälpt en nödställd. Jag blir inte irriterad på folk som inte vill hjälpa. Jag känner bara förakt. Ett djupt intensivt förakt över folks falskhet och att det är just deras uppblåsthet som kommer att föra det här samhället i fördärvet.

Jag blev arg på min käre far i helgen, när vi var på julbord och allt. Jag läste lusen av honom men det går aldrig särskilt bra. Han satt och på något naivt vis berättade han om en kille vi känner och området han bor i där gubbar och kärringar byter parters i bästa dokusåparanda. En kvinna kom halvnaken springades en kväll och eftersom hon ringde på deras dörr var ju killen tvungen att ta in henne. ”Han dödar mig!” skrek hon och alla i grannskapet låste sina dörrar och drog ner persiennen och han – stackars killen, lämpade av henne vid polisen så fort de kom och sa att han vill inte lägga sig i. En annan i vårt sällskap började då läxa upp mig, förvisso på ett rätt mjukt vis, men hon tyckte att sådär är folk och det går inte att göra något åt. Medans pappa min inte förstod varför jag blev arg. Ingen förstod min upprördhet över att folk beter sig så.

Så när nästa Hitler-liknande typ kommer så lär jag rätt fort bli ihjälgasad för uppror mot regimen. Jag kommer INTE att stå och göra någon jävla hälsning bara för att 100 andra står som fånar och utför samma rörelse. Glöm det!

Då dör jag arg, envis och med huvudet högt. Jag tror på karma.

Annonser

2 thoughts on “Ung och arg, gammal och…fortfarande arg.

  1. Arg eller frustrerad? Det är väl frågan. Jag kan bli enormt arg på vissa saker, arg så jag känner adrenalinet pumpar, efteråt får jag en bild av mig själv som en tecknat figur som står och vibrerar och det ryker ur öronen. Det kan vara när jag upptäcker saker direkt som direkt går till hjärtat.

    Men när det gäller folks agerande så känner jag kanske mer än frustration över det hela. En fråga varför? Varför inser de inte själva hur destruktivt ett visst beteende kan vara. I det korta loppet för andra – men oftast ofta i längden för dem själva.

    Det är också svårt för mig att veta hur jag ska säga ifrån till folk som beter sig olämpligt. För samtidigt som jag kan bli trött på dem – så finns denna rädsla att såra. Det är bara i stundens hetta som jag kan bli klartänkt och säga saker – men då ska det inte vara någon I min värld är alla andra människor utom jag sköra människor som inte klarar av elakhet 🙂 Eller ja, det är väl inte så egocentriskt ändå, men det är väl så att jag ibland har utsatts för hån och elakhet och det går inte för mig att utsätta någon annan för det. Hellre tar jag och blir sårad själv – trots allt har jag haft träning för det genom grundskolan. Men jag väljer också bort folk som jag känner ger mig konstant en känsla av frustration. Ibland när det är på jobbet så väljer jag väl nivån jag umgås med en person. Det fungerar trots allt bra att prata med folk när man upptäcker var fallgroparna ligger.

    Jag är väl mer bekymrad över problemen du har med din sambos barn. I hemmet så kan jag väl känna att man måste få vara sig själv. Även om jag inte har problem med olika mig beroende på olika situationer så måste man ha något ställe där man får vara sig själv och äkta. Och det är klart att bita ihop så mycket, även med blogg som ventil, är nog inte bra.

    När det gäller de här glättiga modebloggarna så är de ju inte allmänt älskade – många som retar sig på deras sätt med. Så det är nog inte något tips om du vill bli allmänt omtyckt heller 🙂

    Men jag tror att du framförallt ska se bloggen som din – och inte styras över vad andra kan tänkas vilja läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: