Livsbalansen

Bland det bättre stunder i det här huset är när vi sitter ner vid samma bord och äter middag. Det händer kanske i snitt bara 1-2 ggr i veckan men det är liksom då man kan prata.

Det var så jag växte upp. Vi satt och pratade om allt. Om vardagliga saker och om politik. Jag tror det är viktigare än vi någonsin kan ana.

Barnen i huset kan jag bli irriterad på, även på deras far som inte slår näven i bordet osv, men i grund och botten tycker jag om dem som människor. Väldigt mycket. De behöver arbeta på sina egon gentemot oss, men de har en fantastisk människosyn och jag ser deras struggles och minns mina egna. Min sambo har det största hjärytaT AV GULD. Han är allt jag kunnat önska, men ibland är det svårt för att han alltid satt sig själv i tredje hand (om ens det) och jag varit likadan. Mina föräldrar, mina farföräldrar. Det är nog svårt att förstå det om man kommer från andra omständigheter. Jag lärde mig tidigt, långt innan det blev något man pratade öppet om, om alla människors lika värde.

Olof Palmes porträtt kunde lika gärna ha hängt på väggen. Men jag var väl 4 år då min favoritberättelse var den om kidnappningen av Anna-Greta Lejon. Jag tyckte den var hemsk och spännande på samma gång, att det sedean gick bra var väl ganska väsentligt.

Men tillbaka till nutid. Barnen har svårt att göra som vi sägerr för att de kommer undan med det. Man måste komma ihåg det. Jag tror helt och fullt på att de flesta tonåringar är vilsna och behöver ganska tydliga regler eller kanske mer konsekvenser av sitt handlande.

Sonen mår inte bra. Han säger det såklart inte till mig, men han har berättat det för sin pappa. Han berättar däremot att han är arg – jämt. På allt och alla. Han hatar alla på det viset kan de alltid överraska. Hansitter av väldigt mycket tid i vår källare spelandes krigsspel. Ja jag är orolig. Mycket.

Hans mor skiter i det. Han är och äter middag hos henne ibland. Mer än så hör jag ingenting om henne från sonen. Det är hennes veckor nu och minsta har fotbollen och imorgon skulle de få lov att ha en förälder med men mor deras sakulle på fest på fredagen och skulle antagligen vara för vara för bakis så då ringer minsta pappa. Vi har alltid anpassat oss. När det är våra veckor löser vi saken och har än så länge aldrig ringt henne då. Vi har bytt några helger, men aldrig sagt då har vi inte tid. Jag och älsklingen har suttit i minusgrader vid en obetydlig match och sålt kaffe och kaffebröd. Vi har städat omklädningsrum och toaletter vid någon cup. Mamman kollade läget och sket i att städa för ”det behövdes inte” Jag har sagt till min sambo rakt ut att hon är en egoist av stora mått. Hon tänker på sig själv först. Han reagerade först med ”inte mot barnen!” okej, sa jag inte mot dem men i allmänhet.

Nu börjar han öppna sina ögon och se att hon verkligen är ego.

Det är synd att barnen ska komma i kläm. Jag tycker förstås att mamma skulle ringt och frågat min sambo men det fick minsta göra. Det är utom kontroll för mig men ändå.

Barnen är smarta men de har inte så mycket folk omkring dem som är det. Mamman förbjuder minsta att skaffa pojkvän i 9:an men har noll koll på hennes tjejkompisar. Jag ser och jag vet att de är dem vi ska oroa oss för. Men är ett festande viktigare än dotterns fotboll som hon f.ö. tvingar att gå i alla väder det enda som är godtagbart som frånvarande är feber, då har man helt annan syn på saken än den jag har..

Eftersom min sambos systrar är ungefär likadana fick jag lov att fråga dem rakt ut (barnen) hur känner ni inför julfiranden osv..Utan krav och fördömanden.

Jag tro jag har känt lite skuld i att barnen fått vara med om en separation. Jag vet att det låter konstigt men det är lite så jag är. Jag känner skuld rätt ofta även då jag inte gjort något. Jag tror dock inte på att det bara löser sig utan jobbiga samtal. Jag är ärlig med barnen, med viss modifikation. jag säger inte att minstas kompisar inte är bra, jag säger att det är viktigt att inte göra som sina vänner bara för att de blir sura annars om det inte är något man verkligen är redo för och vill.
Men tillbaka till matbordet. Det är där vi upptäcker att vi har ungefär samma grundläggande inställning.

Jag är kanske svår att tycka om spontant. Jag tror eventuellt att jag är en sådan som folk tycker mycket om när de känner mig på djupet, när de förstår vad jag kommer ifrån och vad jag menar. Jag är skitdålig på att vara ytlig, vilket ju är det som folk gillar rent spontant.

Jag irriterar folk och först då de håller ihop mot mig och då kan de försvara både rasism och hustrumisshandel, får jag känslan av att jag är fel, sen inser jag hur hjärntvättande denna form av grupptryck är och konstaterr att jag helt enkelt är smartare.
Vi pratade om det där vid middagsbordet en dag. Hur jag skulle vilja säga till rasistiskt mumbojumbo att de är korkade och obildade. Det är legitimt att vara smygrasist men inte att säga att någon är blåst. Får man bli upprörd över svarta Lucior och borttaganden av pepparkaksgubbar och ursäkta sig med att de ska rösta Sd, borde man få säga till dem hur otoligt korkat det är att resonera så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: