Svåra samtal och en ny början?

En del av min frustration grundar sig nog i att det finns vissa saker jag brukar ha rätt i. Jag har haft svårt att få folk att förstå det där. Förr handlade det naturligtvis om min egen självkänsla och att jag hade svårt att visa mig säker.

Jag är inte ens intresserad av att säga ”vad var det jag sa” jag vill bara att folk ska lyssna lite. Egentligen av en enda komplicerad anledning; att undvika onödigt lidande.

Samtidigt vet min erfarenhet också följande man måste få göra sina egna misstag..

Det är förstås där jag har svårt att hitta en balans. Jag är av födsel och ohejdad vana en problemlösare.

När jag står inför ett problem, ett obehag eller en allmänt svår situation letar jag automatiskt efter planen som ska minska obehaget, kanske rent av lösa problemet. Jag har en ångest kopplad till att bara sitta där och invänta någon form av autopilotlösning.

I efterhand kan jag förstå att det kanske har med den delen av mig att göra som bidragit till att kompisarna alltid kommit till mig då killen klippt till dem, pengar blivit stulna eller vänner svikit. Jag har fungerat som mamma.

Det är från mig de lögnaktiga vännerna och svikande pojkvännerna gömt sig. Stora killar med icke rent mjöl i påsen har blivit rädda för lilla mig. Min gissning är att den enda i världen som annars brukar göra dem små och osäkra är just mamsen.

Så när jag ser att det finns ett problem med 22-åringen som bor hemma så handlar det inte alls om att ”han inte får plats i VÅRT hem” utan att något är fel när han inte gör mycket annat än att spela TV-spel. Isolerad i den bemärkelsen att han ser sunkig och trött och olycklig ut för jämnan.

Jag har redan för länge sedan konstaterat att han inte kan må bra. Men ingen vill lyssna på det. Framförallt verkar hans föräldrar köra huvudet i sanden. Dessutom är de inte tydliga i sin kommunikation med honom.

Jag har föreslagit att de ska sätta sig ned och prata sonen, min sambo och hans ex. Få honom ur sitt hölje. Inte tvinga för det går inte, men pusha honom lite.

Det får jag inte gehör för.  Så jag får resolut ta saken i egna händer. Jag har öppet berättat att jag själv har lidit av svåra självmordtankar sedan tonåren. Jag vet vad det är att inte tycka om sig själv. Han erkände så tillslut att det är en av sakerna han måste kämpa med.

Jag har sagt till honom att det finns inga rätt och fel i vad man tycker om att göra. Men att han måste förstå och inse att han måste hitta en balans i det. Man kan inte bara leka hela tiden när man är så pass gammal. Man måste förstå att stora delar av tiden är rätt tråkiga emellanåt.

Ingenting kommer att bli som han tror och även om han nu vid 22 års ålder aldrig vill ha barn, aldrig vill ha hus och tycker väldigt illa om alla människor i största allmänhet så kan och kommer antagligen saker att förändras längst vägen. Därmed är det inte sagt att det skulle vara fel att inte vilja ha barn eller fel att inte vilja ha hus.

Problemet som jag inte vågar ta upp är att han och hans flickvän vill flytta ihop. Hon lider av klinsik depression och han har det jobbigt med sig själv i största allmänhet, det är ingen bra lösning att flytta till stockholm och bo ihop så snart.

Hans nuvarande tjej är en jättegullig tjej (tillskillnad från de andra som ingen gillade) och det vore nog synd om det sprack för att de har för bråttom i fel riktning. Men det är såklart ett beslut som jag inte kan lägga mig i.

Dumma saker gör alla ibland. Det är inte i det vi värderar oss, eller ska värdera oss själva. Däremot är det ju väsentligt att ångra de dumma man gjort så pass mycket att man inte gör om det.

Mina dummaste handlingar vill jag helst inte dela med någon. Jag har fortfarande ångest över dem 10-25 år senare. Jag skäms faktiskt som en hund. Jag vet inte hur jag ska bli kvitt det där för gjort är ju gjort. Men det kanske är just det som är straffet.

De har ju en bild av sin mor som mycket mer ansvarsfull och vuxen jämfört med sin pappa. De vet vad pappa har för ungdomssynder, men de känner inte till sin mammas. Så mamma har förstås aldrig gjort fel, inget alls.

Det är förstås inte så lyckat. Det är ju då det blir svårt för dem att se att mamma kanske kan hjälpa. Nu tror jag inte alls att mamma skulle kunna det ändå. Hon har precis som tusentals i samma situation levt i sin bubbla. Debuterat tidigt med både sprit och sex och skaffat kille och barn relativt tidigt. Det är inget fel i det, men det blir förstås en helt annan grej att förstå någon som är som sonen.

Jag har sagt att jag inte på något vis påstår att jag vet allt, eller har någon facit på livets svåra gåta. Men jag har ton av erfarenhet. You name it and I have been there. Öppna en ”Starlet” och jag har varit där. Jag är som en bok av tonårsproblem, ung vuxen problematik och tonårsångest. jag har pluggat, rest, jobbat, rest flyttat hemifrån och hem igen. Jag har haft nära vänner som gått igenom allt det där som inte jag behövde och jag vet en sak. Livet kan vara så jäkla tungt och det enda som kan underlätta ett pissigt ångestfyllt liv, är att ta tag i det själv. Man måste förstås längta mot stjärnorna om man ska nå trädtoppen, men man måste också lära sig det där med baby-steps.

Det viktigaste av allt är ändå detta; om man mår som sämst; DRICK ALDRIG ALKOHOL! Kan man inte lova något annat än en enda sak så lova er själva det, drick inte alkohol då du är ledsen, upprörd, bestört och/eller ångestfylld.

Jag sa emot min au-pair pappa en gång, sådant man inte gör. Framförallt inte mot män med stora uppblåsta egon. Han blev arg, såklart. Men dagen efter kom han och bad om ursäkt och erkände att jag hade rätt. Det är nobelpris på sådant bland au-pairer. Sånt händer nämligen mycket mycket sällan. Så antagligen kan jag låta väldigt övertygande om jag vill. Jag hoppas att det ska fungera så nu.  Mitt tjatande är för att det ska fungera, för att alla i förlängningen ska må bra och ta ett steg framåt i livet. Det är få människor i världen jag önskar ond bråd död, jag fantiserar om sånt ibland när man läser nyhetstidningar, men jag skulle aldrig förväxla fantasi med verklighet.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: