Om att hålla tyst!

Jag försöker att inte bry mig. Jag får ständigt rådet att sluta lägga mig i för att undvika onödiga konflikter som kan bli infekterade.

Alla som ger mig de tipsen är själva föräldrar. Jag gissar på att det är någon form av försvarsmeknaism, ett ”jag skulle personligen gå i taket om jag hade någon som lade sig i mitt föräldrarskap.”

Ett av problemen med dagens föräldrar kanske är just det: de kan inte ta kritik särskilt bra. Jag har så länge jag själv varit vuxen insett att en förälders roll är att förhindra att barnen (må de vara på gränsen till vuxna) ta dumdristiga beslut. Få dem att överleva till vuxen ålder samt ge dem vertyg till att klara av livet själva så småningom.

Ett exempel kunde ju vara att 17 åringen tar beslutet att hen vill bojkotta alla lågpriskedjor av etiska och moraliska skäl. Det låter ju fint och bra, men det innebär i praktiken att föräldrarna måste köpa dyra ekologiska märkeskläder och helt plötsligt är 17 åringen inte bara dyr i drift som de flesta i den åldern, utan fullkomligt svindyr.

Idag låter de flesta vuxna sina barn göra det, en ytterligare aspekt på det här med relativ fattigdom. Vi måste kanske prata om det. Det som är jobbigt. Att barnen idag är utanför om det inte sticker ut, om de inte syns och märks. Det viktiga i att barnen ibland inte får helt som de vill bara för att de vill det. Att ta stora etiska och moraliska beslut är skitenkelt, de svåra är att leva med det.

Jag minns en artikel i någon kvällstidning en gång i tiden om kändisar som var s.k. föredömen för de levde så miljövänligt. Ett av de tyngre argumenten var att de inte hade bil eller ens körkort. Man är inte miljövän för att man inte har körkort. För visade det sig, de där kändisarna bodde i innerstan och åkte nästan bara taxi.

Det är lätt att säga att det är onödigt att ha körkort om man bor i storstaden, åker taxi jämt eller ringer pappa så fort det är något.

Jag säger till äldste sonen att det är mycket FÅ, om någon, student som inte jobbar över huvudtaget och ändå kan vägra köpa biligt H&M skit och köpa padda och ny mobiltelefon och äta hämtmat 2-3 ggr i veckan.

Man kan inte som 22 åring säga att man vägrar köpa annat än märkeskläder när man inte vill jobba och heller inte gör det.

Livet är ett ständigt debit och kredit, har man bara kostnader så måste det förr eller senare slå tillbaka mot en.

Men jag vet att min röst väger lätt. Att jag ibland börjar surra om sånt jag egentligen inte får surra om. En märklig attityd i sig. Att jag skulle förminskas till något liveget för att tonåringarna/de unga vuxna ska bestämma.

Minsta är dutig emellanåt. Minsta och hennes syskon har en grundläggande värdering som är både fin och bra, det är liksom inte det det handlar om.

Tonåringar, i synnerhet flickor, har en massa nycker. Det är rent av biologiskt att de ska sluta äta smör eller bli veganer eller aldrig bära rött eller ja the sky is the limit. Jag gissar på att det är så man söker sin identitet. En tillhörighet.

Men man måste kontrollera det.

Jag sa då vi fixade till minstas rum att det kommer inte på frågan att hon får en fondvägg med grafitti á 3-4000kronor för att sen ha den övermålad inom ett år (eftersom att man ändrar sin smak som en annan byter trosor i den åldern) Vi får hitta andra alternativ.

Vi målade bara väggarna och köpte sen en jättestor tavla, en skyline, som täcker nästan hela väggen. Lätt att plocka ner när hon är 18 år och vill ha något helt annat.

Men tilltalsnamn ska hon få byta…I do not get it!

 

Märkeskläder får man köpa då man tjänar egna pengar. Det borde vara självklart.

Men det är inte så.

Jag 

Annonser

2 thoughts on “Om att hålla tyst!

  1. Uppväxt i en kärnfamilj och (numer) gift med mina barns far så har jag svårt att relatera till det här med bonusföräldrar och problematiken. I min värld ska dock även den nya i familjen ha något att säga till om. Ekonomin är en gemensam fråga så där ska man definitivt få vara med. Men även i andra fall tycker jag det är märkligt att bonusföräldern ses (eller ser barnet) som någon sorts gäst bara. Man sätter höga krav på att skolor ska uppfostra barnen, vilket i lågstadiet och mellanstadiet ofta handlar om en lärare då, men en person som man delvis eller ibland helt bor hemma hos ska inte få vara med alls i processen?

    Samtidigt så tänker jag på dessa barn som har en massa bonusföräldrar som byts ut regelbundet. Hade en kille som misshandlade min son en gång (vet inte om du läste om det i bloggen en gång) han hade en mespropp till styvfar, enligt min åsikt som han överhuvudtaget inte lyssnade på. Nu går den äldste sonen på en aktivitet med killen och jag har pratat en del med mamman (awkward much!) och det verkar som det nu finns en ny man som är ”pappa”, Och på något sätt kan jag förstå att man då väljer att inte fästa sig eller bry sig om en person som man sedan vet lätt kommer att försvinna. Så det är svårt det där.

    Men den uppfostran som barnen får av din sambo och hans ex ligger i vilket fall mycket långt från hur mina barn uppfostras kan jag säga…

    • Ja man har ju hört en del om hur det kan vara, vi brukar prata om hur oerhört konstigt det måste vara om pappa har barn med 3 st olika kvinnor och de i sin tur har en massa barn oftast med flera. Hur pusslar man ihop alla lov och högtider osv..Jag kan inte låta bli att tänka ”stackars barn”.

      Men det ska också sägas det att säger jag till barnen, eller snarare ber om något som ska göras, så gör de oftast det. Även den äldste sonen. Jag försöker alltid förklara min ståndpunkt. Min sambo och hans ex är nog mer inne på att deras barn förstår mer än de gör, att de har hela bilden. Det kan de ju inte ha. Vilken tonåring har det? Jag minns hur det var själv och förvisso var jag rätt annorlunda för jag kunde bli bindgalen på mina kompisar som bara körde på utan vare sig hänsyn eller tänk på morgondagen. Men självklart var jag också korttänkt emellanåt.

      När vi köpte huset valde vi ett större hus. Jag hade gladerligen bott i en lägenhet, men med tre stora barn i huset är det bättre för alla om det finns utrymme till att inte gå på varandra hela tiden.

      Nu när deras mor ska flytta ihop med sin kille är det en trea som gäller, för de MÅSTE bo centralt. Jag tycker att man kan tänka att det kommer ett barn som kommer att bo hemma på somrarna i åtminstone 3 år framåt. Eller ska mamma kanske ta ansvar över sin son som är rätt vilsen – men icke!

      Vi får se hur det blir med det här. Jag har sagt mitt nu och så får det väl bli som det blir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: