Jag har stora funderingar på att rensa upp i min bekantskap. Jag vill bara inte göra det i ett allt för upprört state of mind. Det ska vara ett nyktert beslut.
Det finns så många som man trodde var ens vänner. Men så är det ju inte. För många år sedan kom jag fram till det. ”Sandra” var inte min vän som jag såå länge trott, jag hade sett henne som det så länge och när jag började tänka på hur hon bett sig så kände jag bara att hon fick vara där, men aldrig mer skulle jag betrakta henne som vän. Det var en befrielse.
Jag har en del i min bekantskap som bor långt ifrån mig. Jag har gjort så mycket för att hälsa på dem. Jag har flexat in arbetstid för att kunna ta långlunch med dem och jag har betalat dyra biljetter för att hälsa på dem. Något jag uppfattat som något de verkligen ville.
De hälsar aldrig på mig. ALDRIG, flera av de har aldrig sett hur jag bor. Då menar jag inte nu i huset, inte i förra lägenheten eller den före den eller den före den.
Då var jag singel och emellanåt miserabel. Då ville de såklart att jag skulle komma och se deras lilla tomtebolycka. ”Titta vad jag har!” och lite klappa på huvudet medans de säger ”du får nog det någon gång du med..”
Jag vill inte ha det längre. Jag behöver inte vänner som inte ens beter sig som kompisar. Det KAN inte bara handla om dem och deras issues. För det ska jag säga sanna mina ord, det finns inget jag inte hört…
Frågan är om det räcker för mig att bara degradera dem i mitt hjärta och hjärna eller om jag bör radera dem för evigt från min inbox, facebook och e-mail. För vad har man dem till när de bara sårar en att veta att de är i stan och ändå skiter i att höra av sig.
De skiter ju uppenbarligen i det. Om jag inte längre betyder något är det lika bra att ta bort dem så att jag slipper bli besviken på något som inte existerar.
Men det är ju lika svårt som att radera numret till en bortgången vän ur sin telefon..
Zmillas 
Då tar jag det beslutet åt dig. 😦
Trist att du tar åt dig, jag känner fler vet du. Men det är som det är. Kanske förstärks bara min känsla av att jag bara omgett mig med människor som behövt mig som den olyckliga singel tjej jag var. Och du, du bröt inte du bara raderade bort mig fegt för att du tog åt dig.
Oj, blir lite illa berörd över det Rose Marie skriver. Istället för att ta till sig och fundera över vad du skriver och se om man själv är en del av det hela så klipper man banden.
Just här kan jag erkänna att jag inte riktigt kan känna igen mig i.Kanske för att jag inte är så sällskaplig av mig och därför inte har behov av att folk besöker mig. Det ger mer stress för att se till att det är tillräckligt fint så man kan släppa in folk. Däremot så ska det självklart finnas en balans i relationer så att det inte blir skevt.
Ja det är alltid tråkigt att ens vänner gör så. Men det är inget nytt egentligen (nu talar jag inte om Rose Marie specifikt) men jag har haft sådana vänner förr och det känns som om det hänger ihop. Jag ska bara vara en bra vän. Sen om jag känner mig lite åtsidosatt så får jag inte yttra detta för då är man den värsta person man kan tänka sig. Den jag kallade ”Sandra” i inläget var f.ö. inte alls Rose, det här var en allmän betraktelse över att jag känner mig ledsen över att det bara ska vara jag som anstränger mig och flexar min tid.
Men som sagt det är tråkigt och jag kan bara beklaga att hon gör så.