Om att lägga sig i och inte

I lördags natt brakade det loss helt. Vi 3-tiden på natten ringde det på dörren. Min sambo gick ner för att öppna. Jag hörde bara mummel men det var rätt uppenbart att något var på G för min sambo gick ut och stängde dörren. Jag hörde upprörda röster och då blev jag såklart väldigt orolig. Jag tog snabbt på mig morgonrocken för att gå och titta vad det handlade om.

Sonen och hans flickvän hade då börjat tjafsa, när hans flickvän får det lite jobbigt, minsta lilla tydligen, då ringer hon sin pappa. Så egendomligt att det är svårt för mig att begripa. De är 22 år på sitt 23:e och alla dessa ungar verkar inte klara av något alls själva. Jag var självständigare vid 14 år. Jag är med på att alla mognar vi i olika takt men det här är någonting stört om du frågar mig.

Så sonen och flickvännen stod utanför vårt hus och skrek till varandra så att fönstren skallrade. Jag tänkte att någon av deras fäder skulle få dem lugna men de stod bara och tittade på.

Jag oroade mig för grannarna som redan är tjuriga (och av dålig erfarenhet vet jag att det är jag som får ta skiten trots att det inte på något vis kan vara mitt fel eller ansvar)

Tillslut kom de ändå in och min sambo sa att sonen mådde så dåligt att han skulle få lov att sova nere i källaren tillsammans med honom.

Jag har sedan länge förutspått att det skulle hända något, jag visste såklart inte att det skulle te sig så här, men jag visste. Jag har förklarat för min sambo. Inget har hänt. Jag har tjatat hål i mina egna öron i min strävan efter att något ska hända. Men icke…

Det är depressivitet, bantningskurer, isolering, sociala fobier, antidepressiva och som att oppa av det alkohol. Jag har varit extremt tydlig med att vad som helst men drick inte då ni är låga!!

Men det är svårt.

Alla säger samma sak: sluta lägg dig i. Det är livsfarligt att lägga sig i.

Ehh…Jag ska alltså ha en 22 årig bebis i mitt hem, som till 90% har sin 22 åriga flickväns bebis hos sig (oss) Jag ska vakna på nätterna och ha en sambo som är på vippen att bryta ihop men som för det mesta bara väljer att stänga av. Det ska jag leva med. Inte säga nåt för det är ”inte min sak” Jag får inte bestämma över någon annan för jag är inte förälder…Herrejävlar så vi kommer att rasera det här landet om vi låter alla bara vara för ”du får inte lägga dig i”

Precis som jag inte får gå till läkaren och ifrågasätta honom. Man ska bara gilla läget och bliva vid sin läst.

Helvete heller. Är det något som är galet i vårt samhälle så är det just det. Ingen får säga något, ingen får göra något ingen får…och så går en dag i våra liv och inget blir bättre…

Allt går inte men det mesta går. Men det går inte av sig själv.

Man måste läsa på, sätta sig in i och våga ta itu med problemen innan de växer sig gigantiska.

Så nu har jag gjort vad jag kunnat. Jag har tagit reda på att det bästa antagligen skulle vara KBT-terapi och att nu får min sambo lov att prata med sonens mamma så får de dela på föräldraransvaret, jag stöttar honom och jag finns där vid frågor men förälder är jag inte och han kan inte behöva ta hela lasset själv. Mamma ska också ta sitt ansvar.

Vi får se vad som händer nu, men jag önskar att han kunde tala med sin son om att det inte är helt omöjligt att flickvännen ”råkar” bli gravid. Sonen är mer en bestämd i att han hatar barn och inte på något vis kan tänkas att skaffa barn någonsin.

Jag kan förstås se att all verkan har en orsak. En dominant moder som dominerat alla, som tidigt fått göra precis som hon ville utan större ansvarsbörda…jaja det är rätt tydligt som sagt för en amatör psykolog som jag 😉 men jag lämnar det dithän och koncentrerar mig på vad som går att förändra.

Nu hoppas jag att det händer något iallafall.  

 

Annonser

2 thoughts on “Om att lägga sig i och inte

  1. Jag blir så ledsen över alla dessa ungar som växer upp i bomull. Utan krav. Utan accountability. Där föräldrarna, av någon outgrundlig anledning, är så fruktansvärt rädda för att ledare, bära ansvar, vara Föräldrar helt enkelt. Det ÄR inte alltid solsken och kramar att vara förälder. Ibland är det gråt, skrik, smällda dörrar & du fattar ingenting. Det gäller att stå pall för om inte föräldrarna står pall och leder sina barn så kommer omvärlden ge dem smällar föräldrarna varit för fega och/eller själviska att hjälpa dem hantera i mindre och hanterligare portioner innan. Och omvärlden älskar inte ungarna gränslöst. Den bara smäller till och DET kan göra ont på riktigt och ställa till med en massa problem som är allvarliga (kronofogde, arbetslöshet o.s.v. – listan är lång)

    Men det är väl lite av det samhälle vi lever i. Ingen vill bli vuxen. Vuxet är tråkigt. Alla vill vara ungdomliga, ansvarslösa, fria och solen ska skina alla dagar annars är det nåt fel. Gärna nån annans fel.. :-/

    • Jag tror du sätter huvudet på spiken; ingen vill vara vuxen. Du skriver precis det som jag känner, det SKA ju smällas i dörrar och suras och konstras ibland, det är lättare med Minsta henne kan jag ta mer del i och min sambo har blivit bättre på att säga nej (så att han inte blir en dörrmatta) Men med sonen…ja suck. Nu har iallafall mamma blivit upplyst om vad som försegår, hon blev helt chockad och hade inte en aning om saken.

      Så märkligt för mig som såg det efter två veckor i familjen. Som ville att det skulle ta itu med det redan då. Men jag vet inte kanske är det svårare att se sina barn med klara ögon…:/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: