Sometimes I hate it when I am right

Minsta har haft ont i magen en längre tid. Jag sa direkt att det måste vara laktosintollerans eller magkatarr, antagligen katarr. Jag frågade henne om hon kände sig stressad över något och det var ju något det förstod vi. Jag sa till min sambo att han måste boka tid hos en doktor.

Väl hos doktorn följde såklart inte pappa med in, det förstår jag ju men samtidigt inte så bra. Doktorn lyssnade på lungorna och klämde på magen och så skickade han hem henne med orden ”de är influensa”. Några veckor senare kom hon hem från träningen och hade så ont att hon var gråtfärdig, hon gråter annars inte direkt. Det blev akuten och då de skulle åka förmanade jag dem att vara mer på och kräva en bättre undersökning än så. Ta upp våra misstankar om magkatarr om hen inte frågar. Akuten var fullproppad men en doktor fick de träffa och han hade ställt alla de frågor jag sa till om utan att de behövt säga något, men då kön var så lång tyckte läkaren att de skulle boka tid till dagen efter (barnens mamma jobbar på sjukhuset så det skulle hon kunna fixa) Läkaren misstänkte dock…magkatarr.

Men dagen efter gjorde även denna läkare en undersökning som övergår mitt förstånd. Hen vägde och mätte henne. Inga blodprover här inte. Blodtrycket togs men det var också det enda. Nu sa de magkatarr eller brist på fibrer.

Brist på fibrer!?? När hon inte ens kunde svara på när hon var på toa sist. (för hon har ingen koll på något sånt)

Jag är fortfarande helt säker på att det är magkatarr. För i helgen kom nya uppgifter fram…

Minsta har några vänner som jag inte är helt bekväm med. Den där typen tjejer som debuterar tidigt på många vis och som gärna vill styra och ställa över andra. Jag kan typen. Jag har ju träffat dem själv – flera gånger

Det är ju inte mycket man kan göra som bisittare, det vet jag ju också av erfarenhet. Det måste ske av sig själv, alla måste få göra sina egna misstag. Men jag vet också att det är viktigt att visa var man står. Visa att man finns där och förstår mer än de kan ana.

Vid något tillfälle pratade jag därför med minsta om saken. Jag sa att M är ju en jätterar tjej och jag förstår att du känner att du tycker om henne och vill vara med henne, men du kanske inte behöver anförtro henne med dina största hemligheter.

Jag har också pratat med älsklingen om saken och han talade med barnens mor. Hon hade ingen koll alls eftersom hon i stort sett aldrig träffat Minstas vänner. Men hon skulle ändå vara uppmärksam. Det har ju framkommit en del genom det som kanske inte gör dessa vänner till de mest lämpliga.

Själv har jag inte gjort allt, jag har inte varit med om allt, men jag har haft så många vänner som tillsammans med mig har upplevt det mesta. Man kan lära av andras erfarenheter, det gäller bara att vara lite öppen.

Nu har kompisen börjat tjafsa och det är såklart personliga påhopp på SMS som gäller. Men Minstas andra vänner reagerade direkt och gick till klassföreståndaren och han reagerade direkt och rejält, det känns fint att det finns lärare som reagerar så starkt och så handlingskraftigt, det är inte jättevanligt får jag en känsla av. Nu är rektorn inkopplad och mobbingsutredning i antågande.
Vi har fått läsa sms-konversationen och jag måste säga att Minsta är fantastisk på att säga ifrån utan att sjunka till hennes kompis nivå.

Minsta har precis som sina syskon en tendens att rycka på axlarna och säga ”jag bryr mig inte!” Jag har tjatat på deras far att de må vara kloka och jättefina människor men självklart bryr de sig, de har bara ett behov av att säga att de inte gör det. Men tro mig, de bryr sig och de påverkas och de mår dåligt hur rätt de än har. Det ligger i sakens natur.

Jag hoppas att det här löser sig utan en massa drama även om jag inte är helt säker på att det blir så lätt.

Tjejer och kvinnor tenderar att ha vänskapsband som vore det kärleksförhållanden. Vi blir svartsjuka och sårade och när det tar slut gör det ofta det pga bråk. Tjejer kan vara för jävliga mot varandra, tyvärr tar det aldrig slut man får bara lära sig leva med saken, hitta ett sätt som fungerar. Jag är nästan 40 år och jag har lärt mig det, lite iallafall, först nu…äsch vem försöker jag lura, känslomässigt har jag ingen som helst koll.

Annonser

3 thoughts on “Sometimes I hate it when I am right

  1. +1 till MadamX kommentar.
    Mobbing, och särskilt tjejers mobbande, är vidrigt. Tjejer är så ofta lömska, falska och ger sig på själ och känslor. Inga sår eller blåmärken som omvärlden kan se utan blödande sår inuti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: