Om de visste att jag tänkte på dem…

Ibland brukar jag ”glömma” mobilen i bilen. Jag funderar på om det undermedvetna bidrar till det där. Under många år reagerade min kropp på första signalen. Det var ångest. Oro och panik på en gång. Kroppen liksom kopplade ihop telefonens påträngande ända in i märgen signaler, med brutna löften, besvikelser, sjukdom och död.

Idag ringde den jävla telefonen. Igen. 

Ännu ett dödsbesked. Gråter jag, gör jag det för min vän som var den som fortfarande hade kontakten med vår gamla kompis. Gråter jag gör jag det för vår väns öde.

Det finns så många som livet aldrig blev snäll emot. Det är sånt som håller mig vaken om nätterna. För det är ren och skär gastkramande ångest.

Jag vet att min vän har ångest just nu. Jag vet så väl för jag var ju med om det själv för några år sedan. Det dåliga samvetet, den bottenlösa förtvivlan över deras grymma livsöde. Att man inte kunde rädda dem.

Jag har konstigt nog fortsatt att tro att alla som verkar så glada, lyckade och positiva också är det. Så är det ju inte.

Vi hörs inte så ofta jag och min vän. Hon bor i Kalifornien o med 9 timmars tidskillnad, hus och jobb och pendling och barn så är det en naturlig följd att tiden finns men sällan blir prioriterad. Hon var så förtvivlad och ville bara höra min röst och jag gråter nu mest för hennes skull. 

Vi tappade kontakten för flera år sedan jag och vännen som nu är död. Det är väl sånt som händer, man faller isär.

Grejen med ensamhet och ångest är att man blir som ett barn. Man behöver någon mer än någonsin, någon som håller m en och lugnt och tryggt viskar; det blir bra, snart blir allt bra. Det blir aldrig på samma vis när är vuxen, men det stillar oron lite.

Tänk att vara helt ensam, utan någon som bryr sig….tanken förlamar mig.

Jag är ledsen att de aldrig fick uppnå harmoni. Jag hattar deras pappor som förstörde dem så tidigt.

Jag kan bara önska att tyrannerna brinner i sitt eget lilla helvete.

när jag bad min vän som dog redan 2004 att förlåta sin pappa för sin egen skull visste jag inte själv att jag aldrig kommer att kunna förlåta dem. Jag måste få ut dem ur mitt system på samma vis som jag måst få den där andre jäveln ur mitt system. Mannen som för alltid försatt sin rätt till att kallas far.

Av alla människor jag mött, känt kanske älskat så har dem som klarat sig, de som läkt haft samma sak gemensamt; de har haft en trygghet någonstans. En familj av någotslag som funnits där, inte bara fysiskt utan även känslomässigt.

Det är med intensiv smärta i själen jag säger det, de dog ensamma, jag tror inte det finns något jag har svårare att hantera en den tanken. Jag kan bara be att de slapp vara rädda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: