Ung och stolt…jag är en krigare

Det tycks vara så att i de allra flesta familjer finns en förälder som ger allt och en förälder som är lite ego. Det är icke könsbundet utan handlar nog mer om yin och yang eller två pusselbitar som ska passa ihop på något vis.

I de fall där paret lyckas hålla ihop fungerar säkert saken, även om det finns viss risk för att det eskallerar åt det hållet då den icke egoistiska föräldern blir en dörrmatta på heltid.

Problemen blir förvisso det samma med skilda föräldrar men den blir också mer invecklad.

Sitter man i knipa ringer man pappa, är man ue på landet och vill hem och alla bussar slutat gå för att man inte tagit ansvar för att kolla upp det ordentligt ringer man pappa, ska någon ställa upp på fotbollscuper och skjutsa och sälja korv och gå på föräldrarmöten så gör pappa det. Senaste föräldrarmötet som hölls i något slags kollo område ute på landet, skulle så mamma också följa med men hon struntade i det för att det regnade..Jovisst serú..

I nästa vecka ska de anordnas något jippo på skolan för att de ska få in pengar till klassresa, så jag har snubblat på lappen i flera veckor och tjatat på minsta att nu får hon ta reda på om mamma också ska gå, ju fler dessto bättre. Men inget händer. Tillslut fick jag henne att ringa som igår, då är det svårt för mamma att säga nej. Så nu ska vi gå allihop. Det kan bli intressant, men jag vet att jag måste hålla mig i skinnet. Jag lovar….inget men jag känner instinktivt igen de där jag själv hatade i skolan, bara så att alla är medvetna om det.

Vi funderar också på om det inte är tid för äldste sonen att flytta hem till sin mor nu när hon får större och ska flytta ihop med sin kille. Han har ju bott hos sin far i 4 år sammanlagt varav nästran 2 år hos oss. Haha..ja vi skrattar åt det också för det kommer aldrig att hända. Men eftersom han (mammans nya) nu är så rik och så bra och känner så många så borde han väl kunna fixa jobb åt pojken….nej jag vet det kommer aldrig att hända. Men hursomhelst så skulle det förstås vara skitkul att se reaktionen.

Min sambo är den icke-egoistiske. Vilket innebär i praktiken att han inte tänker på att de tar honom för givet, eller att han tänker på att i stunden ifrågasätta vissa saker som mamman gör. Han måste ha mig som hejarklack. Men han har blivit mycket bättre på att säga nej. På ett hyggligt sätt alltså (gentemot barnen)

Jag inser förstås att mina tentackler har varit med om lite och därför kan känna av en del. Det är uppenbarligen inte så för alla. Jag måste lära mig det att många är handikappade vad det gäller empati, känslor och att kunna känna av. Själv är jag ett svart hål som slukar alla former av energier, det går inte i längden att leva så. Jag kan inte förklara det så att någon förstår det.

Äldste sonen talade inte med mamma alls på flera månader. Hon verkade inte vara där hela vägen heller när jag råkade vara hemma vid ett tillfälle då hon kom till min killes lägenhet. Hon bara hasplade ur sig något att om han börjar plugga nu kommer han ju plugga tills han är 40!! Egendomlig kommentar då han ju inte var fyllda 20 då, men men.

Mellandottern är favoriten, det går inte att ta miste på. Mellan som aldrig gör fel är för klok för att skaffa sig dåliga vänner och för smart för att bry sig om någon sårar henne. Det här har jag högljutt protesterat emot. Även vid matbordet då alla varit samlade. Jag har haft allvarliga samtal med både min sambo och Minsta. Jag blir galen när man gör sådana antaganden. De framför i skrytande form ”att de minsann inte bryr sig” Det brukar aldrig vara så då. Hävdar man på ett visst sätt hur oberörd man är över något så döljer man sin sorg. Men mellans sätt att kunna flyta med gör att alla tror att hon, inte 20 år fyllda, skulle ha totalkoll på livet.

Jag tror det blir en stress hos de andra. Mamma skulle aldrig förstå för hon har aldrig haft sånna här problem säger minsta…Jojo

Häromdagen sa jag till Minsta ”Din mamma är iNTE perfekt, ingen är nämligen det. Ingen!” Jag har förklarat så fort det fallit sig så att Saken är den att flickor är speciella i sitt förhållande till andra tjejer. De flesta är med på dynamiken, viska och frysa ute och snacka skit och psyka. Det viktiga är inte att få vara med (och därmed svika sina ideal) det viktiga är att vara stolt över sig själv och att man aldrig tror att det är ens fel.

Ni skulle se min sambos min då jag börjar analysera (leka hobbypsykolog) i och hur och varför han och hans ex fann varandra, varför barnens moster valde en dominant man (hans intressen har blivit hennes osv) och när jag sedan kommer in på yrkesval osv då ser han ut att vilja protestera en sekund och så flinar han med hela ansiktet när han inser att det inte går att säga emot. Herregud vilken dröm för en C-uppsats..

I vissa fall ska jag medge att när jag ser de där mönstren och mitt huvud sätter iväg och börjar analysera så blir jag lite rädd för man kan trassla in sig i de obehagligaste av ”sanningar”.

I min bransch är det många män som aldrig vuxit upp. Då en ung (nåja) engagerad kvinna ifrågasätter deras beteende så blir det världskrig. Herregud så många stackars pojkar som sprungit hem och gråtit. Andra män kan gapa och skrika på dem, men jag behöver bara titta på dem så ser de ut som rädda harungar. Då får man inte glömma att jag är en sådan som barn och djur och gamla ragator till tanter gillar.

Analysera det om ni kan! 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: