Om det fanns en plats där helvetets eldar brann

Jag stod och väntade på min kompis idag, då en bekant kom förbi. Hon stannade och pratade lite. På vanligt manér frågade hon om jag var ledig idag. Nej sa jag, jag väntar på en kompis vi ska till kyrkan C tända ljus för gammal vän som dött.

Hon flämtade till och såg chockad ut. Men herregud sa hon uppriktigt förfärad. Jag insåg det inte direkt, men jag förstår det nu, mina förträngda tonårsår är förträngda av en anledning. Alla kompisar man haft, all jävelskap, all…död. Det är därför jag inte förstår då någon är otröstlig efter en 80-90-årings död.

Jag har svårt för allt som bubblar upp. Min avsky för de där ynkryggarna som mördade sina egna barn. Jag kan inte kalla det något annat. En är död, en kör sopor och en är polis. Och jag vill tortera dem. Jag vill köra upp en taggig påk i…jag måste döda dem i min fantasi. För att kunna andas tror jag…

Undrar om de någonsin gått upp för dem vad de gjort, men jag tror inte det. Samtidigt gör det mig vansinnig att några monster som inte vet vem jag är ska störa även min existens.

Hat och skuld har aldrig varit produktivt. Men jag måste få gå den stigen en stund.

Annonser

8 thoughts on “Om det fanns en plats där helvetets eldar brann

  1. Det är helt okej att få gå den stigen ibland, särskilt här på bloggen, men akta dig så det inte blir den väg som för dig nedåt.
    Jag såg en av mina gamla klasskompisar häromdagen i Hemstaden. Vi var inne på samma kondis och jag såg att hon såg mig och jag tror hon såg att jag såg henne. Trots att hon var en av de bättre, en av dem som inte gjorde min uppväxt till ett helvete, så symboliserade hon där och då det som varit i min barndom. Jag ville därför inte ens titta åt hennes håll. Däremot så sträckte jag på mig, medvetet och kanske också lite omedvetet. Jag ville visa att jag är en stolt, lycklig, glad, välmående, rik kvinna. Eftersom hon var bakom mig i kön och jag och Lillan skulle äta årets, kanske århundradets lyxfrukost, så fick Lillan bestämma helt och hållet vad hon ville ha och om det inte skulle vara både räkmacka och godbit. Min hämnd var en löjlig hämnd, men ack vad skön den kändes!

    Så sträck på dig Zmilla! Du är också en stolt, lycklig, glad, välmående och rik kvinna!

    • Ja du har så rätt. Jag vet vad du menar och passar mig för att fastna. Vår senaste barndomsvväns död tog väldigt hårt på en av de vänner som alltid kommer att finnas där. Vi är soulsisters liksom. Det blir väldigt mycket värre då hon bor i USA och jag vet att hon känner skuld över vännens död. Jag tror på sätt och vis att jag klarar mig pga det, jag får vara den sunda rösten då jag tröstar och säger att ingenting hjälper att gå runt med skuld och hat. Jag har dessutom vari med om det förr. Jag är stolt och så vänligt lyckligt lottad trots allt. kram

      • Vänner kan betyda så mycket mer än de man är släkt med. Vänner väljer man. Släkten får man på köpet vare sig man vill det eller inte.

        Jag saknar fortfarande väldigt mycket den ungdomsvän som gick bort för några år sedan. Det som är lustigt, eller vad man ska kalla det, är att så länge han levde så träffades vi aldrig. Vi hade setts på en annan begravning året innan och det var första gången på säkert 15 år. Detta trots att han var en av dem som betytt mest för mig under några ungdomsår.

        På vägen hem från hans begravning bestämde jag mig för att göra upp en lista på alla som jag haft kontakt med och som betytt nåt för mig. Jag ville ta upp kontakten igen, kanske träffas, fika eller åtminstone bara bli facebookvänner. Det gick inte alls bra. Jag märkte när jag kommit till kanske femte namnet på listan att de inte alls var lika intresserade. Det hade gått för många år, vi hade vuxit ifrån varandra, och vi hade inget gemensamt längre. I något fall inte ens minnena. Så jag lade ner det projektet.

        Kanske är det så också för din vän i USA. Hon lever kanske för minnena istället för att se att vi alla går vidare i livet och låta det vara så.

  2. Jag tror det kan vara nåt sånt. Det var många turbulenta år då hon ( USA-vännen) inte var med. Jag är väl den som har haft mest kontakt med flest av alla ungdomskompisar (utanför Facebook) jag har suttit med i stormensöga så att säga. Jag vet om fler sidor av sakerna som hände. Vi var ju så olika. L (USA) var den naiva, hon som bara såg folks fina sidor som reagerade mer med ” ojojoj” jag som mer varit (och är) ” nu ska vi sätta oss ner och prata igenom det här så vi alla förstår allt och så får vi reda ut det därifrån” och de andra som kanske var mer ego och struntade i andra (oftast pga att de hade jämt göra att hålla skenet uppe) Samtidigt var det så att vår bortgångne väns familjehistoria är så invecklad och Ls mamma och hon känner skuld för att de inte redan tidigt förstod vad som faktiskt hände. Psykiskt sjuk mamma och en tyrann till far som även utnyttjade henne. Men sånt är ju så lätt att se efteråt. Jag har pga att jag haft så många trasiga kompisar utvecklat en radar för det där. Men jag litar såklart inte på den, man kan ju inte gå runt och göra psykoanalyser på folk hela tiden, gör vad gör man åt det? Ser pedofiler i alla manchuvinistiska skitstövlar blir ju inget bra. Men jag tror jag nådde henne ändå för på mitt Facebook skrev hon lite senare ” Z är en utav de klokaste människor jag känner. Tack för att du finns!” Då blir jag lugn igen och glad.

    • Ja det gäller att balansera. Men jag tror jag ändå har lärt mig det. Äntligen efter nästan 40 år. Fast man sitter nog aldrig säkert helt. Man får nog ändå passa sig.

      • De mörk, basala sidorna av oss är förföriska. Snabba, reptilhjärnan slår till. Men man får hålla hårt i kunskapen att hatet oftast skadar den som hatar mer än den som i sin okunskap är hatad. Då blir det också lite lättare att släppa hatet: de ska inte ha makten att förstöra. De har gjort nog skada.
        Men oj vad jag har brottats med min reptilhjärna och gör än…

  3. Du är så klok islandsmamman. Jag tror att samtalen hjälper, och min erfarenhet. Jag hade en väldigt nära vän, hennes far hade gjort saker med henne och hennes systrar som är smärtsamma att ens ta till sig mentalt. Hon hade de där svarta i sig – jämt. Ofta var hon rolig, glad, givmild, spontan underbar på så många vis Men det mörka låg alltid där, under ytan. Jag försökte prata med henne om det, i synnerhet då det liksom var solklart att hon en dag skulle ta livet av sig. Jag försökte med allt. ”Förlåt inte för hans skull, förlåt för din!”. Eller åtminstone acceptera det och gå vidare. Hämnas genom att vara bara så fantastisk som du är. Men det höll inte. Hon kunde aldrig släppa mörkret och idag är hon död. Min egen farmor var på många vis också så; glad, omtänksam, givmild, inte mot mig dock, hennes bitterhet över att livet inte blev det hon hoppats, framförallt eftersom hennes son dog i tidig ålder. Bitterheten har alltid genomsyrat min släkt. Jag förstår det på sätt och vis, men det är inget jag tycker om. Jag har därför alltid lovat mig själv att aldrig bli bitter. Mörkret har tagit över många gånger, men idag är jag en mästare i att schasa bort den. Det är när det händer något, eller man träffar någon som behöver prata som det bubblar upp. Men jag gråter för det mesta, gråter för att dessa fina männsikor inte fick ett liv de förtjänade. Jag går mot sorgsenhet före hatet. Hatet får som ni säger aldrig ta över. Men jag håller det i schack med att skrika tyst i huvudet ”Må helvetet bränna er sakta!” För de tog en del av mig då de tog mina vänner. Då de förstörde dem. Jag kommer aldrig låta de jävlarna ta över mitt hjärta, jag förlåter dem aldrig men bitter och hatisk kommer jag aldrig tillåta mig själv att bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: