10 years after

Igår skrev så min sambo på papperen som gör Minsta till en Klara istället för Sandra (fejkar namnen här) Nu ska det tydligen bli enklare att byta fram och tillbaka hit och dit och någonstans tycker jag att det är helt upp och ner.

Ett namn må vara en trivial sak, men jag inbillar mig att det inte alls är så trivialt som många vill påstå. I övrigt så kan man undra över om det nu är en sådan skitsak att byta namn, varför vill man till varje pris då göra det?

Mitt problem med hennes namnbyte handlar främst om varför hon, hennes syskon och de flesta i deras generation måste få göra allt de vill. När äldste sonen skulle gå gymnasiet sålde de huset sökte nya jobb och bosatte sig i staden där skolan låg. Han slapp pendla eller bo i egen lägenhet. När mellandottern ville bli vegtarian lade hela familjen om sin kost och det lagades bara vegetarisk mat hemma. Nu vill minsta byta namn – klart hon får.

Jag försöker förklara att det finns en skillnad mellan att stötta sina barn och låta dem få göra allt de vill. Jag blir yrslig då jag tänker att mina föräldrar skulle gett vika för alla mina nycker under uppväxten. ”Ja, hon vill ju det och har velat det jättelänge”

Jättelänge är ju relativt i synnerhet då man är 14.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför alla idag måste få göra allt de vill. Jag är inte helt vän med det. Att vilka kompisar som helst ska få komma hem till oss utan att ens säga hej. Jag gillar det inte. ”Men de är ju så kloka och sunda och skulle aldrig släpa hem något pucko” JOJO

Nänä, det handlar inte om klokhet. De kan inte och ska inte och bör inte alltid få göra allt de vill. Att ha kompisar som snor och förstör har naturligtvis ingenting med klokhet att göra.

Det finns något konstigt med den svenska attityden att om man vill ska man få. Som när det pratas om diskriminering på arbetsmarknaden. ”Muhammed har sökt 30 jobb och fått komma på 3 intervjuer”..ehhhhh NEJ det är inte rasism. Jag är svensk i generationer tillbaka och det har funnits perioder i litt liv då jag skickat in seriösa CV:n till så många jobb att jag långt överstiger de där 30 och inte fick man komma på några intervjuer. Det är inte alltid rasism och det är inte alltid synd om barnen/tonåringen/den unge vuxne/invandraren. Det är inte tragiskt att han/hon får göra tråkiga saker som de egentligen inte vill.

Jag är trött på att ungdomar, kvinnor och invandrare alltid ska utmålas som offer. Det är ju bekvämt. För man har helt enkelt det aldrig jobbigt och blir det jobbigt kan man tjura, skylla ifrån sig och aldrig behöva ta ansvar. När jag inte fick komma på alla de där intervjuerna handlade det inte om mitt kön, min ålder eller min etnicitet. Oftast handlar det om svågerpolitik, den är ju väl inarbetad i Sveriges arbetsmarknad.

Jag säger att nu sätter jag ner foten snart. Nej alla polare är inte välkomna att följa med oss till sommarstugan. Några är det, men inte vem som helst för att vi litar på Minsta. Det fungerar inte så. Vi har både plånböcker och mobiler ligger framme och ska så kunna ha i fortsättningen också. Jag vill att de förstår att det här med att få göra vad man vill för att ”man är så klok” är ju vansinne vad det gäller barn och tonåringar. Det är något snedvridet med hela attityden och eftersom de aldrig misslyckas så är de såklart oövervinnerliga (här gäller mentaliteten förneka alla nederlag i all framtid och på så sätt blir man felfri och klok trots att man inte kan något alls)

Att inte få göra allt man vill, när man vill det tillhör processen att bli vuxen. Man får lära sig att de där besluten och de där grejerna jag vill göra får man göra sen, då man har en inkomst, är myndig, lite äldre eller tar ansvar för konsekvenserna själv osv.

De här barnen är inte fostrade så.

De tjejer jag känner som bytt namn har flytt från något. Trasiga barndomar oftast. Det tragiska är att du kan inte försvara det med att lättsamt säga ”men det är väl upp till var och en vad de vill heta ch om de vill börja om…” JO SJÄLVKLART. Men psyket fungerar inte så. Man har valet att gå vidare, men det går aldrig att bli någon annan, det går aldrig att få det traumatiska ogjort. Man måste bearbeta skiten hur illa det än är. Nu har minsta inga traumatiska upplevelser alls i bagaget. Det handlar bara om att hon måste göra något som bräcker storasysters hedring av gammelfarmor (storasyster har ett halsband som ”hon alltid bär”) Jag vet att det är så. Jag föreslog att hon skulle lägga till det där namnet bara, som ett andranamn. Men det gick inte alls.

Åter får de göra som de vill och därmed mognar de ännu senare. Jag ser framför mig om 10 år då vi fortfarande har hans då 33 årige son boendes i källaren och hans 25 åriga dotter i sitt rum. De kommer inte att ha flyttat. Men då har nog jag flyttat

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: