Hon har alltid styrt med järnhand säger min sambos mor och syster. Hon har t.o.m. tryckt ner dem med sin detaljstyrning. De säger att hon tryckt ner sonen så länge de kan minnas. Så då blir jag plötsligt lite ambivalent. Vi tycker det är på tiden att mamma får ta lite ansvar över sina stora barn. Att han kan flytta till sin mor nu ett tag. Men om det nu är så att hon trycker ner honom blir jag lite svag, jag vill inte att det ska ske ju. Men hon är ju hans mor och jag kan ändå inte göra något åt den saken.

Ibland kan jag känna att min känsla inför mammans beteende handlar om någon form av rivaltitet. Att jag kanske är för hård mot henne. Men tro mig då jag säger att jag är medveten om det. Med vad de nu berättat och vad min vän, vilken vi först träffades genom, har berättat så är hon nog inte särskilt trevlig och sympatisk. Min sambos arbetskamrater ogillar henne också. Hon tyckte väl att hon var lite för mer…

Jag tror mer eller mindre alla som står honom närmast säger samma sak att det var underbart för honom att han träffade mig. Det måste väl innebära något..

Min sambos syster och mor var rätt tydliga med sin ståndpunkt, hur hon tvingat kusinen när han var liten till att äta upp en kokosboll som han inte tyckte var god och än idag fick kan kväljningskänslor av att de de där kokosbollarna.

Jag får ju höra historier titt som tätt och det är svårt att inte tycka att hon varit en jävla kärring. Överbeskyddande och diktatorisk. Har hon inte vunnit i ett spel de spelat har hon blivit vansinnig, och hon har ALLTID rätt även om någon presenterar henne motsatsen i svart på vitt. Herregud hon talade inte med sin egen sambo på en vecka för att han råkade krympa en tröja.

Något stört om du frågar mig. Jag surar, eller försöker sura i en timme och min sambo bara flinar och säger ”du KAN inte vara tjurig, det är ingen idé att du låtsas”

Om någon hade talat om en person som betett sig så här och varit av manligt kön och inte haft ett ansikte hade jag direkt tänkt att personen i fråga är både störd och misshandlande. Nu är hon en litn smal korthårig intetsägande undersköterska, som den jag älskar mest i världen har tillbringat 25 år tillsammans med. Det är något som händer då. Skepnaden av en tyrann är ofta helt annorlunda än man tror.

När jag tänker på hur jag föreställer mig de där andra är de stora långa kraftiga män som aldrig ler eller säger något annat än i skrikande tonläge. Stora nävar har de också, och nästan inget hår alt. stripigt långt med kala fläckar

Varför är föreställningen så? Då tillhör jag ändå en grupp individer som är mycket väl medveten om hur ens fördomar skapar illussioner och att den onde knappast kommer med djävulshorn. Men hon har lyckats få sina närmaste att tro att hon vet bäst om allt – jämt. Hon som inte ser att hennes barn har problem som gör att de mår dåligt psykiskt. Jag börjar tro att hon blundar för det för att det skulle vara som att titta sig själv i spegeln och säga att man hade fel.

Jag är stolt över att jag aldrig sagt något illa om henne i barnens närvaro. Frågan är hur man i smyg får dem att förstå att det kanske finns ett annat sätt ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: