Nostalgi i sin fulaste form

På Facebook finns det grupper för nostaligiska småstadsbor som vill lägga ut gamla bilder från en svunnen tid och dela minnen med varandra ”Du vet att du är från XXX om…”

Jag gissar att de finns lite varstans i vårt lilla land. Jag tycker förvisso det är lite kul att se gamla stadsbilder och minnas ”ja just ja där låg det en kiosk..” eller hur det såg ut på mina föräldrars ungdomstid.

Men visst reagerar jag även här för allt är så gulligulligt och fint och alla verkade vara sams och eniga jämt och ingen var snobbig eller mobbare. Den enda gånge jag sett något var då de deklarerade att på det konditoriet gick man alltid varje fredag och det andra fula kaféet gick bara de med mycket pengar. Inte en enda har yppat ett ord om att de brukade hänga på det kaféet. Same old story.

Har varit med om det så mån..nä..det är inte ens så det är mitt livs historia. Som då vi hade klassåterträff och klassens största nördar inte dök upp. Fiina Karin sa ”men vi mobbade väl inte dem!?” Out of the blue sa hon det och jag svarade ”Det beror kanske lite på hur vi uplevde saken och hur DE upplevde saken..” Så höll några av de mer sansade killarna med och då knep hon ihop munnen.

Vi var bästisar i lågstadiet, och jag fattar inte hur vi kunde vara det för vi är så olika. Men det är en annan saga.

Det var mycket snobberier i min gymnasieskola. Snobbigt och ytligt och smörigt. Mycket sällan smart, påläst och djupt. Jag var rätt less på skiten och lät nog lärarna fatta det emellanåt, men det var ju knappast så att man någonsin fick gehör för någon djupare frågeställning. Hade jag gått i skolan idag hade det funnits så ofattbart mycket utrymme för anmälningar och då pratar jag om rättsfall ingen prick i kanten eller en lite tillsägelse.

Men de fina ungarna, eller de som låtsades vara det hade förstås en bra relation med lärarkåren. Jag kan inte se det på något annat vis för jag blev kompis med en del av de där finare ungarna senare i livet och vad IQ beträffar så ligger jag nog 20 poäng före – minst. Men de fick de hyggliga betygen jag fick…medel. Å andra sidan var det många lärare VI fick undervisa pga bristande kunskaper från deras håll. Jag vet att man ska glömma och sluta vara bitter, jag känner mig inte bitter, men jag är fortfarande arg när jag tänker på det, och jag vill så evinnerligt gärna träffa dem i en intellektuell miljö där inget smör i småland kan täcka upp för deras tomma hagar och jag vill tala med lärarna igen. Fast då är vi där igen, jag skulle aldrig sätta mig på dem, det vet jag att de skulle göra – tro mig. Folk är ynkliga, det är de.

De talades förstås om gymnasiets största och hippaste klubb. De hade klu klux klan dräkter och sprang omkring och kidnappade människor och tvingade dem att slicka grädde från en annan persons nakna kropp och svälja levande guldfiskar. JÄÄÄTTEROLIGT, verkligen. Det var den enda godtagbara ursäkten för frånvaro eller för märkligt beteende. Pennalis i sin vidrigaste form.

Jag hatade den där klubben, jag hatade människorna och allt de stod för, och det är roligt att se dem nu. För de är inte mer framgångsrika än någon annan, de har sällan mer pengar eller finare bilar, de är tanter och farbröder med tunt hår och skårade ansikten. Precis som vem som helst. Men de är precis som fina Karin, helt ovetandes om att deras sätt kankse sårat någon. Ignorance is bliss!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: