Curse of your ancestors

Jag skäller alldeles för mycket på min sambo. För det mesta handlar det om hans barn, men det gäller även hans oförmåga att kommunicera han sjunker in i någon annan slags värld när saker blir för jobbiga. Han vet inte vad hans mor och syster sa till mig då de kom förbi jobbet…

Vi har väl alla komplicerade förhållanden till våra familjer och närmaste. Min mor kände att hon fick klara sig själv från 8-årsåldern när hennes lillasyster föddes. Sedan dess var det bara hennes syster och hon har fått hjälp med allt i alla år som morfar och mormor levde och hade hälsan. Min moster blev därför rätt osjälvständig och har valt karlar på ett egendomligt vis.

Min farbror gick bort långt innan jag föddes och jag uppfattade saken från min farmor att det vr hennes favoritson som dog. Min far vägrar se något annat än sin mor på en pedistal.

Min far fick en son som enligt min familj hade en mor som förvägrade honom umgänge med denne. Min mor fick absolut inte vara med. Några år senare fick han t.o.m. följa med oss på semestrar. Jag har svaga minnen av allt det där, men i vuxen ålder då vi skulle återta kontakten jag och min halvbror satte hans dåvarande fru stopp för det.

Min sambo växte upp i ett hem där de söps rätt bra. Den han trodde var hans far var enbart hans plastfarsa och de skrek han storasyster ut i ilska någon gång då han var runt 10-11 år. En plastfarsa som slog honom så fort det fanns tillfälle.

Min sambos ex (aka barnens mor) var ute tidigt och söp runt 12-13 skulle jag tro. Hon hängde på krogen vid 14 år och fick sin första pregnancy-scare vid samma ålder. Många av de människor hon hängde med som ung är nerknarkade och/eller döda. Men barnen tror inte att hon någonsin haft en konflikt med väninnorna ens.

Jag var redan tidigt medveten om hur historien formar oss. Hur ofattbart mycket som hänt långt innan vi själva ens kom till världen påverkar oss. Min familj och min sambo och hans familj tror att de står oberörda av tidens vind. De är födda till att vara som de är och inget kan man vare sig förstå, eller ändra på.

Inaktivt är vi ringar på vatten från vår familjehistoria. Men aktivt kan vi flytta berg. Så måste jag tro.

Eftersom min sambo aldrig hymlat med sin historia inför sina barn, men deras mor har det, så är således hennes släkt Gudanådig och pappas sida trash. Jag har så svårt för den här idén om att vissa människor skulle vara perfekta. Det går igen i kändishysteri precis som sociala forum på nätet eller ytlighet i allmänhet. Ingen är perfekt. Alla är så fel att det inte finns något normalt och det är ju det som gör det intressant.

Jag skulle kunna berätta om det mesta jag gjort i mitt liv, alla misstag, allt. Med en viss sorgsenhet kan jag erkänna att jag tittar tillbaka på mig liv emellanåt, men någon skam tänker jag inte känna. Det är ju lönlöst. Det som hindrar mig är väl att det är svårt att vinna folks intresse så länge. Dessutom är det ju inte alls så att allt är barntillåtet.

Jag har levt, det har jag verkligen. Det har tagit lång tid att komma till den slutsatsen men det måste till en massa lärdom innan man kan fatta att man är unik. Jag slösade bort en massa år med att ängslas och sörja över att jag inte var älskad av alla. Något som tillslut blev alla. Alla tyckte illa om mig trodde jag, för jag var dum i huvudet och fet och ful, och när jag äntligen insett att så var det inte var alla ungdomsår över. Varför jag blev ledsen över vissa individers ogillande mot mig då jag själv tyckte de var menlösa, är lite svårt att förstå ibland. Min svaga tro på min egen förmåga och värdighet kommer såklart från mina föräldrar som i sin tur inte kände sig tillräckliga pga att det fått stå åt sidan för sina syskon lite för mycket.

Jag vet vad som hände min mormor och min farmor, mycket tråkigt och kanske även en del orättvisor drabbades de av. Men jag vet egentligen ingenting om min morfar och farfar. Min mormor och farmor var mycket bittra människor. Med tanke på att jag också drabbats en del i livet hade det kunnat bli så även med mig. Men skam den som ger sig. Min bitterhet över att livet inte blev som man ville från början är meningslös. Livet drabbar oss ibland men om du bara sitter ner och tittar på tycker jag nog att man får skylla sig lite själv. Jodå jag har varit arg många gånger, och i mina mörkaste stunder har jag nog känt bitterheten pysa lite i mig, men att ligga och titta i taket och tycka synd om mig själv är inte jag. Det var kanske därför jag gick 2 km dagen efter jag kom från intensivvårdsavdelningen. Jag är helt enkelt så oerhört mycket starkare än mina förfäder. De växte upp i en annan tid, men ändå, de var inte vidare starka egentligen.

Jag är fostrad att tro det. Att mina mor- och farföräldrar var Gudanådiga, starka utan fel och brister, blev de arga var det såklart jag som var dålig.

Det är inget vidare hälsosamt.

Vi är alla produkter av våra förfäder. Det är bara kunskap som kan hjälpa oss bli självständiga.

Jag måste sluta skälla så mycket, jag vet…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: