Hypokondriker, JAG?

Jag har en tand som spruckit ända ner till rötterna. Det innebär att den inte går att laga. Man måste dra hema tanden och bygga en protes alt. brygga. Förutom att det är dyrt är det säkert inte hela världen, men jag kan ändå inte låta bli att knäckas. Jag mår skit över det helt enkelt.

Jag försöker med en terapisession med mig själv:

Terapeuten: Vad är det som oroar dig? Går det inte att göra något åt det hela?

Jag: Jooo, man sätter dit en protes eller bygger en tand ytligt en s.k. brygga.

Terapeuten: Så du behöver inte gå tandlös?

Jag: nej…

Terapeuten: Är du rädd att det ska göra ont?

Jag: Ja och nej. Smärta vill ju ingen gå runt med, men kortvarigt obehag får väl lov att gå…

Terapeuten: Är du orolig för något annat som du spontant kan koma på?

Jag: Det är nog det här med att man med en brygga riskerar att se äldre ut eftersom käkbenet får ett stort tomhål…Jag känner mig så gammal och förbrukad.

Terapeuten: Jo det är nog det. Känslan av att allt är på väg utför. Döden är liksom oundviklig och vi skola alla den vägen vandra, men ja vill leva tills jag är nöjd men faktum är att jag är precis som Håkan Hellström ”Jag kommer aldrig att dö nöjd – ALDRIG!”

Döden är ständigt närvarande känns det som. Jag kan inte läsa en tidning om en dödsolycka av något slag utan att i panik kolla upp att det inte är någon jag känner som brukar röra sig i de krokarna.

Hypokondriker³

Annonser

3 thoughts on “Hypokondriker, JAG?

  1. Min brorsa tappade sin sista alldeles egna tand i 40-årsåldern. Han har väl aldrig behövt några vare sig före eller efter dess, särskilt inte av skönhetsskäl eftersom han aldrig sa nåt utan bara jobbade och sov. Äta kunde han göra ändå, även om det tog lite längre tid.

    Men så drog hans fru och lämnade honom ensam med hus, barn, fosterbarn och en jäkla massa skulder som hon tagit i hans namn. Det fick honom att börja prata och inte bara sova och jobba.

    Efter några år så insåg han att lite tänder skulle inte sakna. Stärkt av vår gamla mor (jodå, en 50-plussare kan behöva hålla i handen ibland) gick han till tandläkaren. Tandläkaren började med att kolla lite här och där och föreslog sen porslinständer. Ja, tack, sa brorsan och jobbade över lite extra så han skulle ha råd med det också.

    Ibland förbannar vi andra mammas handlingskraftighet. Numera är det ingen hejd på brorsan och hans snack. Han kan utan att blinka snacka ihjäl den mest inbitna skvallerkärringen. Eftersom han jobbar ihop med halva min släkt och före detta släkt så lider de svårt.

    – Det var fan så mycket bättre innan han fick sina porslinständer, brukar de stöna när han för sjuttiofjortonde gången berättar sina dåliga historier där fiskarna alltid är större än båten, vågorna alltid högre än höghusen och han sexigare än någon annan levande och död man.

    *har inte en aning om vad jag vill ha sagt med detta men visst är det en kul historia*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: