Rest in peace

Natten till fredagen somnade hon in. 9 år gammal han hon bli innan cancern tog hennes liv. Men först han den jäveln ta hela hennes ben.

Det är svårt att sätta ord på hur jag känner. Jag har alltid känt andra människors smärta. Jag tror det är svårt för de flesta att förstå exakt hur starkt det är. Jag gråter men det är liksom inte mina tårar.

Hon var ju så ofattbart stark och modig. N är de tog hennes ben sa hon ”jag vill ju leva så..”

I min släkt har var och varannan dött i någon form av cancer så det är ju där hela tiden.

När min far fick malignt melanom så tog de bort den sjuka vvävnaden och så blev han hemskickad. Fortsatte knega som alltid. När min mor fick bröstcancer var även jag svårt sjuk. Jag blev sämre av godartade tumörer än min mamma som hade cancer-tumörer. Hon knegade på som vanligt.

Hon låg inne några dagar, jag blev kvar i 2 månader…

Min fars bror dog när han var tjugo. För att någfon kvacksalvare till doktor bara skickade hem honom med alvedon – typ.

Vad gör man med all ilska? Jag vill ställa mig och skrika FRBANNADE JÄVLA CANCER…BURN IN HELL

Barn ska inte dö. Inte före sina föräldrar. Inte vid 9 års ålder…

Ibland är jag säker på att den kommer att slå till även mot oss….

Ibland blir man hemmablind. Så när jag går ner till grannen med sjötomt för att titta på deras senaste förvärv: En båt som knappast ska kallas båt, snarare ett skepp, och sitter där i båten som kostar 70 000 bara att tanka och blickar ut över ett solglittrigt Mälaren så känner jag tydligt hur de där världarna i mitt huvud krockar. Jag blir lite tårögd då jag tänker på hur bra en del har det utan att förstå det. Medans andra lever i ett vakum.

Jag försöker ta en stund av mindfullness varje dag. Jag pratar med min Gud i huvudet. Tackar för min lyckliga stjärna som förvisso inte alltid gjort det lätt för mig, men som ändå sett att jag lever. Jag kunde lika gärna ha dött den där mars dagen för 2 år sedan. 25% syresättning är så lågt du kan komma innan ditt liv inte går att rädda…

Det är väl därför jag blir tårögd då jag hör om någon tant som vid 96 en dag bara fått somna in. Det är så vackert på något vis, så ovanligt….

Jag gör som jag brukar. Gråter då det kommer över mig. För Eve, för Lotta och för Jossan.

Annonser

2 thoughts on “Rest in peace

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: