Släppa allt och flyga iväg

Jag vet att jag har erfarenheter som ingen annan i min familj har. Det är därför jag försökt förmedla min kunskap på alla sätt och vis. Det innebär inte att de inte har ANNAN kunskap som jag inte har. Men de har varit kvar i samma hela livet, fick jobb redan som 14 åringar och så har de jobbat sedan dess. Inga studier, inga bo in sig i andra samhällen osv. Men de vägrar lyssna på vad jag säger. Det går inte att få dem att förstå.

Jag vet inte vad de tycker jag ska göra. ”Du vet ju hur svårt det var att få jobb själv” säger min sambo som om det skulle vara något argument mot att bara låta saker bero.

Min sambos son är 23 år. Han har haft 3 jobb i sitt liv, ett sommarjobb han knappt jobbade på för ”det var vidrigt med alla skrikande ungar som ville ha glass, Jag hatar barn!” Hans dåvarande flickvän hängde visst där under hans arbetstid så att han inte gjorde något dumt.

Nästa jobb var ett McDonalds jobb. Snacka om att hälla bensin på en redan välmående eld, människohatare som han är.

Det sista var något kundsupport det varade inte ens de få månader som stod på kontraktet.

Han får inga pengar nu. ”För skolan skötte inte papperen”. Högskolan gick han på i ett år. Jag vet inte om han klarade en enda tenta. Tror inte det. Han sket i att gå ”för det var inte hans grej” Men han fortsatte ta pengarna i två terminer.

Allt är någon annans fel…

Jag frågar om KAS och frågar om det inte finns någon som helst motsvarighet längre, jag menar något annat än soc…

Nänä inget sådant. Borttaget. Försäkringskassan ska han få pengar av…tror jag säger hans far. Hans mor säger ingenting för hon skiter i det. Han är ju inga utgifter för henne, hon träffar honom 2 ggr i månaden trots att de bor ett stenkast från varandra.

Min sambo påverkas av hela situationen. Han ser det inte själv och han vet inte vad han ska göra. Men han blir som förbytt emellanåt

Prata med hans mor? Fråga om hennes nya inte kan höra sig för om det finns jobb? Han är trots allt i data-branschen och det är väl i det närmsta det enda sonen vill syssla med. Jag pratar med min pappa och han är en typisk 40-talist som tycker man ska jobba trots att man har cancer…han ser inte ens allt det där som görs av oss kvinnor. Tvätten tvättar sig själv och att laga mat är väl bara svårt och jobbigt om man är karl…Han säger sig höra sig för och så får jag höra att ”men jävlar om han inte sköter sig då jag sätter mitt rykte på spel” Till mig säger han det. Det blir alltså MITT ansvar.

”Du måste ju hjälpa honom på något vis!!” säger han med eftertryck. JAG.

När jag tillslut fått nog och bryter ihop, eller blir arg så jag låter tråkig på rösten, så är jag bara en hemsk person. Jag säger vi har pratat om detta så länge och så många gånger att jag blir frustrerad över att ingen annan gör något. Men det går inte fram.

Det är som att stånga sig blodig. Det som gör mitt känsliga sinne sorgset är att ingen ser att jag går på knäna för man ska vara så mycket för alla hela tiden. Jag har inte haft en latdag i en solstol en enda gång på semestern. Jag har inga småbarn, jag borde rimligtvis ha det. Icke!

Att han nu borde flytta hem till sin mamma som vi ju talat om är inget min sambo vill ta upp med henne. ”Det får sonen göra själv”
Men varför skulle han det om han kommer undan med att skita i att tala med henne. Så får han fortsätta sitta i vår källare hela dagarna och gnälla över att toalettpappperet är slut istället för att köpa eget. Hemma hos mamma skulle det bli mycket mer tjat.

Jag vill att han ska bli tvungen att ta tag i sin situation. Sälja all studentlitteratur som är värd ett x antal tusenlappar och som är helt orörd enbart för att kunna köpa mat, för det berör honom inte. Jag ska…

Mamman blev visst galen om radion stod på då pojken var liten…det är faarligt Kanske är den curlingen inte så nyttig i längden.

För mig handlar livet om att ständigt utvecklas, lära sig nya saker, och vara ödmjuk inför hela grejen. Man är som man är är min familjs motto, både den biologiska och den nya med bonusbarn.

Man måste få vara den man är är något helt annat. Man är inte som man är nu och för alltid. Man är inte samma person vid 30 som vid 23, har ingenting hänt under de åren i form av personlig utveckling är man illa ute. Men man ska få vara sig själv och det har ingenting med saken att göra.

Jag vill inte bråka, tjafsa eller skälla. Jag vill att det händer något bara. Det är orimligt att tro att han kan få en heltidsanställning, men det är obegripligt att han inte kan hitta åtminstone ett helgjobb, tim-vik. eller annat. Men han kan inte jobba med service – hatar människor, inte med gamla – hatar gamla, inte barn – hatar barn…osv dessutom har han något motoriskt handikapp som visst gör att han inte kan skruva i en skruv eller snurra gummisnodden rung en påse för att försluta den. Så det gör pappa!

Han ljuger om väldigt mycket saker, eller kanske mer förskönar saker. Pappa och mamma som inget vet om vare sig högskolor, högskoleprov, arbetslöshet eller alfa-kassor de bara köper allt han säger. Helt utan ”nu får vi se över det här”. Nu har han alltså ingen som helst inkomst, nada för att skolan missade att skicka in papper.

Jag vet att skolor, CSN, och myndigheter i Sverige är allmänt rätt slöa vad det gäller att sköta folks papper. Jag vet att det är en omöjlighet att få hjälp om man inte är som en hök, som en igel, och vågar ryta i. Man blir helt enkelt enklare att lägga åt sidan som man inte säger ifrån.

Svaga människor blir alltså lätta offer.

Jag föddes inte stark. Jag blev tvungen att vara det. Jag hade inga föräldrar som hjälpte mig med någonting. De kunde för fasen inte bistå med läxhjälp ens i mellanstadiet. Det hade såklart dom som hade 5:or i allt, de hade föräldrar som hjälpte dem, pushade dem i deras skolarbete.

Jag tror ingen kan orka göra allt själv och samtidigt bli all they can be, det handlar inte om framgång ytligt sett, det handlar om att må bra över sig själv och det man åstadkommit och ta ansvar.

Sonens liv är nere i vår källare (det andra rummet vi erbjöd ville han inte bo i för då fick han lov att ta mer hänsyn till att vi låg i rummet brevid) framför datorn spelandes krigsspel. Är jag gammalmodig som känner att det måste vara skadligt?

Jag vill ha samtal. Jag vet att saker går att lösa. Det är ett helvete att vara arbetslös, men jag kan inte känna att han verkligen vill jobba. Jag har sökt jobb men inget fått blir en ursäkt tillslut. En fribiljett.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag har sagt till min sambo att jag flyttar ifrån honom om inget händer snart, och tittar han på mig som en ledsen hund men säger inget.

Jag ringer runt, till läkare och arbetsförmedling och alla jag kan tänka mig för att hitta mer info om möjligheter och rättigheter, där får jag iallafall medhåll och t.o.m. ”du är ju enastående som gör det här” för hans räkning. Det är lite skönt.

Kan man bara släppa allt och sticka, ibland är det oerhört lockande..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: