Vänskap

Jag hade en vän som för ett tag sedan bara raderade mig ur sitt liv. För att hon tog åt sig av ett blogginlägg. Så vidare värst intresserad var hon ju inte annars av min blogg. Det handlade för det mesta enbart om henne. Hon var sjuk och hon skrev och hon och hon och hon, och alla runt omkring henne var elaka mot henne och det märkligaste var att hon ändå var vän på FB med folk somm mobbat henne i skolan.

Jag menar de hade varit skitgrymma mot henne. Jag kan nog tycka att folk borde sluta låta mobbarna styra dem i vuxen ålder, men det är en sak att släppa och gå vidare och en annan att ha dem som kompisar. Det är absolut helt upp till henne, men kanske något anmärkningsvärt det är alt jag säger.

Jag hade aldrig gjort det. Men det är ju jag det.

Visst saknar jag henne på sätt och vis men det är så trist då balansen inte finns där. När det mest är den ena som måste förstå allting och ta hänsyn till allting och vara en god lyssnare jämt och så kan den andra inte ens ta till sig att det är trist då vänner kommer på besök till staden men skiter i att höra av sig.

I maj kommer en av mina mer äkta vänner- M – till Sverige på besök. Genast är L där och vill att vi ska träffas allihop, L bor i Sverige några mil från mig, hennes mor bor i samma kommun som jag arbetar, ändå har hon aldrig kommit och hälsat på mig (jag har varit hos henne massor av gånger) Eftersom jag vet vad M känner angående saken sedan tidigare ”jag har begränsat med tid när jag är i Sverige jag väljer helst att träffa dem jag verkligen bryr mig om” så vete tusan om det är något att satsa på. Jag är ju den enda av oss som liksom har riktig kontakt med alla som är kvar (det fanns ju några till som tillhörde den innersta kretsen men de är så att säga long gone, jag tror att jag är den ende som vet vad som verkligen hände med alla efter plugget och de första åren som följde (de mörka hemligheterna som ingen vill skylta med på FB)

Jag vet inte hur det skulle fungera att träffas allihopa, för ibland har jag svårt att hålla isär de där hemligheterna med sånt som är allmänt känt. Jag tycker allt man varit med om definerar en som människa och således är det få saker man behöver skämmas över. Jag är inte den som springer med skvaller, men jag är så klumpig ibland och så slinter jag med tungan, inte av elakhet eller medvetet, mera ett naivt ”jag brukar ändå alltid vara den som får veta allt sist” (jodå det har blivit väldigt tokigt ibland)…

Visst fantiserar jag ibland om en reunion hemma hos mig med god mat och glada tjejer, men det blir ju sällan så. Det är som sex på stranden, oerhört romantiskt i fantasin, rätt obekvämt i verkligheten….

Det har gått typ 17 år sedan det begav sig. 17 år av bröllop, skiljsmässor, barn och misshandel och otrohetsaffärer och sjukdomar och resor och nya vänner och husköp och depressioner och aborter och flirtar och miljoner av samtal som är en del av mig som gör att jag förstår mina vänner bättre än jag hade gjort om jag inte vetat. Mitt minne trycker gärna ihop saker och helt plötsligt minns jag det som om vi alla ringde varandra regelbundet fast att sanningen var helt annorlunda, eller att alla var på varandras bröllop…

Vi får se hur det blir, det är ju ett tag kvar så att säga. Hinner hända massor innan dess.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: