Att ge av sig själv

Mamma håller ju på och renoverar och har alltså ingen plats. Jag minns ju att jag tänkte då vi såg på huset de skulle köpa på hemnet att nu skulle de ha tillräckligt med rum även för sonen.

Jag tror att det är fyllt med något annat nu, såklart. Självklart används rummet. Det gjorde våra rum oxå, användes alltså, men vi fick ändra på det. Inte svårare än så och ingen K2 klättring direkt. Men inte lilla mamma inte. Hon sa till min sambo att det är som att prata med en helt annan kille nu när hon pratar med sonen i telefonen, jämfört med för några ånader sedan.

Ja just ja, VI fixade ju så att han kunde ringa till en kurator, vi öppnade vårt hem och vi har tagit dusterna med honom tjatat, pratat, diskuterat, vi har gett honom påskpaket och bara något för att ibland, och vi har sett till att han börjat söka jobb. Jag fixade så att min pappa fixade hans senaste arbetsintervju. Han har inte frågat om det för han har inte fattat den biten än. Jag säger inget om det för det är inte så självklart att man ska göra det, men mamma och hennes nya säger bara ”hade du haft högskoleutbildning inom det här så hade de kunnat göra det” Vilket kvalifiserat skitsnack. Jag vill korrigera detta med att säga att JAG har sett till, min sambo vill väl men har ingen som helst erfarenhet av att vårda varandra på det sättet jag är helt övertygad om är den bästa. Man måste visa uppskattning, ställa krav men inte tjataom ALLT. Man måste kommunicera utan omskrivningar och man måste utgå från den verklighet man lever i. Framförallt bör

Hade han redan haft en HS-utbildning hade det väl varit enklare på alla sätt. Men nu har han inte det. Han gillar inte skolan och fixar inte det där just nu. Han har uppenbarligen dyslexi men har aldrig fått någon hjälp eller diagnos vilket självklart är en stor och tungt vägande skäl till ogillandet. Han är intelligent, men bekväm och om jag inte analyserat fel, lite rädd för verkligheten. När han var liten fick han inte lyssna på radion för mamman och godis blev hon ju vansinnig om han fick av farmor på en torsdag. Det är enkel matematik att en sådan kille lever instängd i ett rum med sin dator och skaffar sig flickvänner som alla har lite problem med psyket. Alla i familjen har någon form av hetsätningssyndrom. De kan vräka i sig en stor bunke med chokladpudding på en kvart själva. Ett paket med glass tar slut på någon vecka. Det är något sjukt i det. Men inte så konstigt om man tänker efter hur det verkar ha varit.

De verkar vara svårt för dem alla att fatta att man skaffar ett jobb först. Om så enbart för att få erfarenhet och om inget annat kunna försörja sig själv. Målet kan inte vara socialen för det är för tråkiga jobb som finns.

Nu ska vi få pengar av mamma istället 1500:-/månaden..Ja herregud så hon anstränger sig nu.

Jag måste bara släppa ilskan för hon kommer ju aldrig att ändra på sig för det.

Så får jag, även om jag inte ser någon ljusning, bra be till högre makter att det snart blir en förändring och att pojken får ett jobb. Får jag önska fritt hoppas jag att han flyttar till Norge eller ner på kontinenten. Han kommer att växa av det och må väldigt bra av det. Det är jag säker på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: