Om att hjälpa dem som behöver…

Jag och min sambo lägger ner ganska mycket tid på att hjälpa andra människor. Jag har det efter mina föräldrar och min sambo vete katten men han har ännu svårare än mig för att säga nej.

Så då vi plötsligt har en helg helt för oss själva. Inga barn, inga vänner som behöver hjälp ingen välgörenhet ingenting. Ingenting inplanerat. Det är samma märkliga känsla som fyller mig nu som fyllde mig en gång för många år sedan då jag pluggade och bodde i korridor och aldrig var själv, så när jag plötsligt fick gå till ICA helt ensam en kväll var det en blanding av obehag och frihet och vällust.

Förra helgen var vi t.o.m. ”barn”fria. Sonen var borta hela helgen och Minsta var hos mamma. Vad vi gjorde? – absolut ingenting. Det blir inget med någonting. Nu i helgen hoppas vi få tid över för lite trädgårdsarbete, men jag tror ingenting förrens vi står där och faktiskt får något gjort, för alltid är det något vi måste ställa upp på.

Jag är en sådan där som liksom alltid noterar om någon behöver något. Så när jag springer på det där fyndet eller kanske rent av något gratis så tänker jag på den och försöker fixa ihop det. Men jag har insett att många människor är offer av en anledning. De ids inte, vill inte, orkar inte, tänker inte anstränga sig trots att det enda man begär av dem är att ta sig till en viss punkt för att hämta saken. Jag fixade så sent som i veckan näringsdrycker till en anorektisk ung tjej med barn (som jag är lite oroad över) jag hittade en barnvagn till en ung mamma som inte hade råd att köpa en ny när den förra gått sönder. Men hon som skulle skänka sket i att höra av sig och framförallt sket hon som behövde den att höra av sig, och den anorektiska tjejen som vet att hon måste börja ta näringsdrycker och klagar på att de aldrig skriver ut några åt henne, hon brydde sig inte alls om att ens försöka ta sig till platsen där de fanns.

Historien upprepar sig. Folk är gamar men skiten ska tippas framför ögonen på dem. Folk ska bara ha och ha men ingenting kan de göra för att få det.

Jag har också varit pank. Då tog man vad man fick liksom, mat är mat, en madrass är också en säng. Jag köpte faktiskt en gammal futon-ram av trä som kostade typ nästan gratis och så fick jag lov att köpa en madrass ny för det fanns det ingen att få tag på, sängar må vara bekvämare men jag hade inte råd. Det var inte synd om mig någonstans jag fick bara anpassa mig.

Frivillig gruppen jag jobbat med en del har ett förråd fullt med prylar. Massor av kläder som ingen vill ha, antagligen för att det inte är trendiga kläder, dyra märkesjackor och flashiga dojor. Var och varannan blocket-annons går ut på att sälja märkesdojor till ett skyhögt pris (oanvända 3000:- skor som säljes för att de har 4 par till)

Har vi det verkligen så fattigt, när de som inte gör något alls kan välja och vraka. Jag mår dåligt om jag köper skor för 1000 spänn men de som aldrig arbetat ska ha dem för 2500:-

Jag vet att de finns folk som har det tufft. Läxa nu inte upp mig om det. Men efter många år som den som alltid hjälper och skänker har jag svårt att blunda för verkligheten, den jag ser. Jag tror jag tappat lusten helt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: