Välgörenhet och skiten som kommer med det.

Varför är det så svårt med välgörenhet?
Jag är med i en grupp på Facebook som driver välgörenhet. Jag var med från allra första början då jag redan, strax innan gruppen föddes, hade fått kontakt med en kvinna som ville göra något för de hemlösa.

Till en början fungerade det relativt bra. Vi samlade in hygienartiklar och kläder och åkte upp till Stockholm med. Sen ordades det event där allt delades ut.

När vi så äntligen hade möjlighet att vara med även på eventen insåg jag relativt omgående att det inte var så enkelt som att på ett lugnt vis dela ut paket till de som behöver. Det fanns ingen som helst organisation. Hon som drev det hela hade inte ens begärt tillstånd, vilket ledde till att det kom allt möjligt folk som också skulle ha. En äldre dam kom och krävde mer eller mindre att hon skulle få kaffe och hon var garanterat inte hemlös.

Jag tycker kanske inte det är så lämpligt att samla in saker från både privat personer och företag och sdan dela ut dem korsan tvärsan. Sen är det en märklig situation då hemlösa skuffas undan för att andra bara ska ha.

Numera gör hon mest efterlysningar via FB om ”Behövande familj i kris…” Och jag är med på att det finns dem som hamnar mellan stolarna trots att de inte är hemlösa så det är väl bra det med.

Problemet är ordet ”behövande”. Jag tycker inte att välgörenhet innebär att hålla 20-åringar med UGGS, eller småbarnsmammor med Iphones. Jag är inte så naiv att jag inte inser att det finns folk som inte VILL jobba. De tycker det är jobbigt, trist och besvärligt för att de ett jobb innebär måsten och tid borta från TV.

Vi måste våga säga det utan att bli kallad för elak eller fördömande. Vi är absolut en aning vilse i den djungeln där utsatta grupper inte får kritiseras. Man får inte tala om att det finns kvinnor som blir misshandade men som kanske också misshandlar själva, vi får inte nämna att ett visst utanförskap är självvållat och att det finns invandrartäta områden med en djup social missär som kanske förklarar en del främlingsfientlighet.

För då är man ond!

Jag har ALLTID försvarat de utsatta. ALLTID. Jag kallar mig feminist och antirasist och icke homofob, jag går inte runt och kallar mig det i everyday life men jag anser mig nog vara så pass upplyst och inläst att jag vet att de flesta egenskaper nog är både könlösa och befriade från etnicitet.

Men jag ser också verkligheten. Då ”ung tjej i kris vill ha kläder, varma skor (helt UGGS) mobiltelefon (android) chips och godis”
För det är så en efterlysning kan se ut. Och jag blir arg. Jag blir arg för att det måste kännas som en tagg i hjärtat på den ensamstående föräldern som jobbar heltid utan att kunna ge barnen det de har behov av. Fast finns hon? Finns den där hårt arbetande modern som sköter sig och prioriterar mat före sprit och cigg och coka-cola och ändå inte har råd att sätta varma kläder på sina barn? Kanske.

Kanske inte….

Min kontakt på socialen säger att det inte är så det är. Har de inte mat på bordet har de prioriterat annat och det är inte varma kläder.

Mitt största dilemma är barnen. Om barnen far illa för att föräldrar tar dumma beslut är det ju såklart fruktansvärt. Men hur når man de barnen och hur kan man hjälpa dem? Jag kan i det närmaste lova att de inte känner sig tryggare för att de får en mobiltelefon. Det är inte alls säkert att de får ta del av de man skänkt.

Att ge uteliggare varma kläder och hygienartiklar är inget konstigt, det är jag med på. Men då varma kläder ratas för att de inte är moderiktiga eller har rätt märke då är det ju något som inte stämmer.

Så fick jag nys om ett soppkök som ska anordnas mitt i stan (Stockholm) och eftersom att jag vet att de förråd som finns i centrala stockholm är fullt med kläder och hygienartiklar så tänkte jag att skulle passa utmärkt. Men tji fick jag ”de ska faktiskt gå till de hemlösa och behövande” fick jag till svar. QUÈ?

Jag tror det handlar om att hon måste vara den som fixar och ordnar så att HON får cred för det. Jag behöver ingen cred och vill bara samordna saken, jag är överhuvudtaget inte i Stockholm då och mitt jobb är bara att förmedla.

Så tillslut tröttnar man. Jag har ingen lust att betala massor av pengar till en välgörenhetsorganisation där VD:n tjänar miljoner, lika lite känner jag för att hjälpa till med att ge bort snygga kläder till en arbetsskygg 25-åring med alldeles för många barn. Har ingen lust och det är dessutom helt meningslöst.

Jag har en organsiatorisk själ. Jag bir galen då det är kaos när något ska anordnas. Flytt, fest, yrkesmässigt eller välgörenhet. Det ska finnas en tydlig plan och en tydlig röd tråd genom det hela annars blir det inte så bra. Inte för att jag egentligen gillar då saker är minutiöst planerde, emn det är ett måste då det är flera aktörer med i ekvationen.

Jag börjar så sakteliga ge upp vad det gäller välgörenhet och omtanke. Till vårt fadderbarn får man inte ens skicka ner en fotboll för det blir orättvist. (jisses jag kan skicka 100 bollar om det är så då borde de räcka till hela byns barnaskara) Man ska hjälpa, men man får inte hela vägen. Det är så mycket prestige i skiten att jag tröttnat. Tyvärr.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: