Ibland bestämmer någon annan över oss

Jag är i fas, eller kanske rätt och slätt harmonisk och lycklig. Men samtidigt är jag så stressad, eller kanske mest frustrerad, att jag blir upprörd över skitsaker, och då är man ju knappast i harmoni. Kanske är det för att det känns som jag inte har makten över mitt eget hem. Samma sak på jobbet.

Ingen frågar mig om det är okej.

Vi har väldigt rörigt i vår källare. Eftersom vinden är något svåråtkomlig kan vi inte bära upp möbler där. Vi beslöt från början att vi inte skulle ha en massa saker stå och samla damm. Det vi inte ville ha gav vi bort.

Men kläder och prylar samlas ändå på hög. Jag är lite allergisk mot oordning. Jag är ingen pedant, men jag tycker det är onödigt att ha saker ligga tills det ruttnar bort och man måste kasta det.

Sist ungarna var upp till Åre med mamma så kom de och så fanns visst alla varma kläder hos oss. Vem fick ställa sig och plocka fram dem? Så när de kom hem lämpade hon (mamman) bara av allt hos oss och åkte hem till sig.

Nu skulle vi behöva ställa två av sonens kartonger hos mamma. 2 st flyttkartonger är allt. Men si de går inte. Och inte vet jag om ungarna tycker så förfärligt synd om mamma att de skiter i att fråga fast vi ber dem, eller om hon är så in i helvete trög att hon inte kan ta något av sina barns prylar hos sig. Ska nämna att vi har ju hela hans bohag ändå i källaren (och lite i ett annat vindsförråd som vi turligt nog hade extra på annat håll i grannstaden) Snart kan vi inte ta oss fram på det lilla utrymmet vi har att ställa saker på.Att få bort hans kartonger som står är skulle innebära att vi kunde ställa våra andra saker där och därmed rensa rent i gången.

Grejen är att ungarna pratar med mamma och så blir saker bestämda som kanske involverar oss men ingen frågar oss ensom det går bra. Så ska Minsta vara barnvakt åt kusiner och allt är bestämt och de ska vara hos mamma. Dagen innan kommer det helt plötsligt fram att de ska vara hos oss. Egentligen inget att bråka om, och de får självklart vara hos oss, men det frågas aldrig. Det bara bestäms, över huvudet på husägarna.

Tillslut blir det bara fel. Jag inser att det inte är något att ens bli upprörd över, men jag blir det ändå. För att jag aldrig har den minsta lilla makt. Efter alla år inhyst, hyrandes ett rum, hemmaboende, osv då jag inte kunde göra något utan att fråga först (trots vuxen ålder) efter alla år då man utan att blinka gjorde saker som att plocka undan efter sig, så ter det sig mycket egendomligt för mig att det ska vara på något annat vis.

”Man VÄLJER om man man ska bli en som är hunsad” sa någon som kör sitt race och alltid har gjort och mer eller mindre aldrig varit ett stöd för sina barn. Så det är klart, det är lätt att säga. Om någon nu tänker ”sluta vara ett offer” kan de också gå någon annanstans att läsa, för jag är inget offer, men det är inte alltid helt enkelt att vara den som ska stå för allt ansvar men ändå aldrig bli lyssnad på. Det är inte ett val. Det är något jag är intvingad i såvida jag inte vill ställa till med ett krig.

På jobbet ringer kunder och är irriterade över något som en av de som jobbar ute har gjort. De har sin version. Jag pratar med killarna om det, och så blir de lite förnärmade trots att jag i vanlig ton bara undrar vad som skett. De har en annan version. de gör som de vill, även då jag säger ”ring innan” eller ”få nu påskrift på det där” ”skriv ett papper om det så det inte blir någtra frågetecken” Så skiter de i det för ”de glömde” och så nekar de till allt och så får jag lösa det bäst jag vill.

Ja jag blir frustrerad. Av att ”veta” hur saker och ting ska fortlöpa, av att jag varnar eller säger till dem eller bara ber dem att ”gör nu så här” för att sen se dem ”glömma”

Jag blir superstressad av att inte ha den minsta stämman i det jag på papperen står som åtminstone delägare i. Jag är trött på respeklösheten. Jag gillar demokrati. Jag vill inte och kan inte vara envåldshärskare. Men det är uppenbart att det inte fungerar om man är för juste heller.

Annonser

4 thoughts on “Ibland bestämmer någon annan över oss

  1. Jag har också fått höra det där med att jag valt att bli ett offer – bara för att jag reagerat på samma sak som du. Kan det vara ett argument de tar till när alla andra tryter?
    Och vad säger din man ang alla beslut?

  2. Jag vet inte kanske är det så. Många gånger sägs det ju av folk som verkligen pinsamt förnekar att de någonsin skulle må dåligt eller ha gjort ”fel”. Jag har ju inte hjärta att säga ”men herregud DU då, alla vet hur du har det och ändå sitter du och fördömer” men det är det jag tänker. Folk är väl över lag rätt dåliga på att se på sig själva med kritiska ögon. Min man är ibland så ofattbart feg, han har väl blivit sparkad på för många gånger. Jag vill ibland sätta hårdare krav och regler men han kan inte riktigt följa det hela vägen. Säger jag att vi ska sätta större krav på barnen blir han tyst. Det är när jag pratar med andra om hur de är så förbaskat lata och bortskämda (barnen) och hur andra styr som jag inser hur galet det är, hur hemmablind man själv blir tillslut. Han är nog lite rädd för sitt ex. Ibland känner jag det som om han månar mer om att hon inte ska bli arg än mitt välbefinnande. Jag har sagt det till honom och då blir han ledsen. Det är svårt att få till det så att det inte blir ”din jävla morsa får ta sitt ansvar nu” (inte ordagrant men du förstår säkert) ”Mamma kan inte för hon jobbar”och ”mamma har faktiskt inte plats.” är så märkligt att de använder som argument för vi då, säger vi. Vi har inte heller plats och tid, men vi gör oss plats och tar osss tid, sånt man får göra ibland. Min man har svårt att ta konflikter, min frustration är nog störst då det bara är jag som märker hur det är. Då det bara är jag som blir frustrerad av att komma hem och finna ”barnen” på exakt samma ställe de alltid sitter och köket i kaos. Men min man reagerar förstås inte lika hårt på att det bestäms saker över vårat huvud. Han har levt så innan vi träffades och barnen har fått släpa hem vem de ville och fått leva som om det vore deras egna lyxlya. han har lagat maten och städat och dragit in alla pengar. Men till syvende och sist är det ändå så att äldsta och yngsta pratar mer med mig än någon annan vuxen i deras liv. Så någonstans gör man väl rätt får jag hoppas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: