Håll tyst och betala

Fick frågan igår igen ”Är det din sambos hus…eller är det ditt också!?” Det är som sig bör, förr hette det alltid ”Pappa betalar väl…” Lite lagom illvilligt.

Jag tycker mig inte ha några som helst anledningar att förklara mig, men det är klart att det är trist. Framförallt är det sårande och kränkande. Men det är klart halva bekantskapskretsen trodde jag åkte till ”Baywatch” när jag drog till Kalifornien

Ännu värre blir det när ingen reagerar med häpnad då jag berättar att jag kanske inte direkt bestämmer i mitt hus. Min sambo han är bara tyst då jag sätter igång diskussionen om hur i helvete hans ex (och t.o.m. hennes syster har det hänt) bestämmer över våra huvuden. De beslutar tillsammans med Minsta om grejer som ska ske i vårt hus. För mig har en 15 åring som bor hos oss ibland inte mandat till att bestämma utan att prata med oss först. De andra behöver jag inte kommentera. Överhuvudtaget ska ingen som inte är med och betalar räkningarna bestämma något utan att prata med de vuxna/de som står för fiolerna först. Jag har bott med andra i många sammanhang och aldrig har jag fått bestämma över huvudet på de andra, då betalade jag ändå och gjorde rätt för mig (dessutom var jag myndig)

Jag skulle behöva någon som förstår att det är JAG som har sett till att dessa barn inte mår skit, att JAG också står på huset och betalar lånen. Vår stora bil är såklart min sambos, även min far säger så ”XX bil ska ni ha vinterdäcken bytta snart??!” (jag ska alltså ha ansvaret över all form av service men ”det är min sambos”)
Jag betalar en hel del för barnen, [läs mer än deras föräldrar gör.] Inga märkeskläder, alkohol, godis, definitivt inga dataspel, men om vintern kommer så nog bidrar jag med pengar till en varm jacka för att ta ett exempel.

Så om någon kunde krama om mig och säga att jag är fantastisk vore det finfint. Absolut.

Skulle inte jag vara hemma skulle dock min sambo städa hela huset, skotta snö längst halva gatan och laga mat utan att ens be sina barn om hjälp. Det är som en besatthet av att ”barnen” skulle må dåligt av att hjälpa till det minsta ”Oj jag glömde!” säger han då jag påpekar att det är orimligt att hela tiden ”glömma” att det där var ju barnens syssla. Man kan inte stå och applådera för att en 23 åring plockar i och ur diskmaskinen. Det är orimligt.

Men sånt där förstår jag ju inte jag som inte har egna barn.

Skitsnack, säger jag numera vid liknande resonemang. Jag är född till att vara mamma och har alltid tagit hand om andra- Omvårdnad är en av mina specialgrenar, mycket möjligt att de flesta har en viss avsaknad av empati innan de blir föräldrar och att det är den som sedan växer sig större men annars….
Det finns ingen grupp i samhället som har ett sådant ego som föräldrar har, säger jag. Jag får långa blickar utan ord tillbaka.

En förälder borde väl se på sitt barn om de mår dåligt, försöker jag.

Man kanske inte orkar eller vill se det blir ofta svaret, så fortsätter de det är ju som ett bevis på att man misslyckats som förälder.

Precis det jag sa svarar jag. Du påstår alltså att föräldrarna inte vill se ”sitt misslyckande” så de låter ungarna må skit. Just fina osjälviska människor de där ”föräldrarna”…

Vad var det som var så omvälvande med att bli förälder nu igen

Nej vi icke-föräldrar förstår inte, det kan jag säga, jag förstår inte hur det kan finnas ett motargument som försvarar ALLA beteende, men enbart om du har barn.

Att kräva saker från stora barn är att jämföras med barnmisshandel. Är man rak och ärlig i kommunikationen tror alla vuxna att man är en jävla kärring.

Samma personer som glömt hur det kunde kännas som tonåring/ung vuxen (hur känslorna var ett vaccum samtidigt som de är så laddade att de radioaktiva) ilsket deklarerar hur hårt de fick slita som barn (ni känner alla igen historierna om ”sju mil i snö för att komma till skolan – barfota”)

Jag vill inte skrika åt dem, inte bli arg. Jag säger som det är när vi pratar vid middagsbordet ”jag vet att jag har en tendens att bygga upp en irritation pga frustration och så tycker jag att ni ska se det som vi ser och så låter jag skittråkig – det är det jag måste jobba med. Att säga till innan jag blir skitirriterad och ilsket mumlande gör det själv. Ni måste jobba med att göra saker utan att vi säger åt er att det är viktigt, kanske inte torka ur hyllorna i köket, men hålla snyggt i köket är inte för mycket begärt.”

Be nu din son att gå och köpa lite mjölk, säger jag till min sambo och tror stenhårt att han ändå ska göra det själv, så öppnar han ändå källardörren och jag hinner precis tillägga ”BE SNÄLLT, ÄLSKLING!”

Så ber han snällt och sonen går med kommentaren ”jag gissar att jag inte har något val” (med ett underton av skratt)

En episod som tenderar att upprepa sig med samma resultat varje gång.

Jag säger inte att jag alltid har rätt. Men jag har väldigt svårt att förstå vad det är som föräldrar fattat och vet, som vi andra inte på något vis kan förstå. Varför är det så mycket lättare för andra?

Ja, ja men du är inte sjuk – Jo det är jag faktiskt. Kroniskt t.o.m.
Jajajaja men du jobbar inte så mycket som jag – Jo eller njae jag jobbar mer än 40 timmar i veckan i allafall…
Men du har inget hus och inga barn – Njae jag har ett hus, en halv sommarstuga, en lägenhet som är uthyrd och 3 bonusbarn, sen tar jag hand om mina brorsbarn rätt ofta (t.o.m. på jobbet) sen har jag…äh you get the point.

Hrm… men inga småbarn – Småbarn och småbarn, på många vis är stora barn mer självständiga samtidigt som det är väldigt svårt, VÄLDIGT svårt att ta hand om andras barn i synnerhet då de är myndiga men ändå inte självständiga.

Meeen du har inte gått igenom en svår separation, varit mobbad, levt på soc. aldrig varit fattig…. – Det har du rätt i det har jag inte sånär som på det sista, fattig har jag aldrig varit men jävligt ont om pengar har jag haft.

Fast du har så rätt du har det mycket mycket svårare än vad jag har, att ta ansvar och se andra är mycket enklare för mig som är så stark. Jag har det ju som en räkmacka. Dessutom är det ju min far och min sambo som betalar allt. Förresten hälsa 50-talet då du åker tillbaka. Ta hand om dig.

Annonser

One thought on “Håll tyst och betala

  1. Det gör så ont i mig när jag läser hur du har det. Jag hade ju, som du vet, det likadant. Åren har gått, vi är snart uppe i 6 stycken, men såren läker alldeles för sällan. Häromdagen fick jag ett sms från Storan. Hon skrev att hans dotter ”äntligen blivit stor, hon har tagit körkort och ska flytta hemifrån i april!”. Första tanken blev ”oj!, hur i all sin dar klarade hon körkortet?!”, hon har ju alla sina neuropsykiatriska diagnoser. Andra tanken blev en fundering om hon får boendestödjare. Först på den tredje tanken kom insikten att det var ju faktiskt PAPPAN, min sambo, som ofta låg bakom konflikterna mellan oss om henne – just därför att han också hade dessa diagnoser och precis som din sambo curlade och lät sin fd fru och sin mamma bestämma vad som skulle ske i vårt hem.
    Jag vill tro att allt det du gör för barnen blir gott men det blir det aldrig om de inte själva lär sig uppskatta och förstå det. För det är osannolikt att någon skulle peka på dig och säga att du gör ett förbannat bra jobb. Om du nöjer dig med det,så fine. Jag skulle inte göra det. Jag tycker du förtjänar bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: