Pokerface

Neuropsykiatriska diagnoser så som ADHD och ADD och liknande kan ibland stå mig upp i halsen. Det är väl rätt uppenbart att det som verkligen har problem måste få hjälp, men jag gissar att diagnosen ställs något lättvinnligt ibland.

Med det sagt så måste jag ändå säga att jag börjar undra på min egen egenhet.

Jag är ingen som fungerar särskilt väl i sociala sammanhang tillsammans med mainstream folket. Mainstream folket bor i radhus för att väninnan gör det. De målar sina väggar med lattefärg och cappuccino när de vill tänja på gränserna. De har massor av facebook-vänner men skulle aldrig skita i tvätten bara för att någon är ledsen.

De renoverar själva huset och åker gärna 30 mil enkel resa, varannan helg, för att se barnen spela hockey. Deras stora intresse är barnen som behandlas som prinsar och prinsessor och könsrollerna är lika präglade som inskriptionen på deras förlovningsringar. De är heterosexulla och har 2-3 barn (några undantag har fler men man har aldrig mindre än 2)

De är alltid glada och checka och visar aldrig sitt rätta jag.

Jag är inte så. Egentligen skiter jag i vad folk har för färg på köksluckorna men jag känner att eftersom det inte är oväsentligt för dem fast de påstår det så är det där någonstans det faller samman för mig.

Jag är sjukligt besatt av att vara äkta. Hela jag blir apatisk om jag känner att jag inte blir accepterad av det, samtidigt som jag då själv får svårt att vara mig själv om jag ser att de tycker de har lite mer att komma med.

Svårt att förklara det här men det är så det är. Jag känner mig handikappad av att mingla. Alla andra företagare älskar näringslivsdagar och fan och hans moster, de går runt och kramar varandra som om de verkligen vore glada i varann på riktigt.

Kanske har jag ingen störning så, mer än störning som kommer från det jag varit med om. Jag har inte förmåga att borsta av det, kanske känner folk att jag tar avstånd och kanske tar jag avstånd omedvetet. Inte för att jag inte vill, utan för att det bara sker, automatiskt

Jag kan t ex inte skratta åt dåliga skämt, inte ens om det är bäst för den allmänna stämningen. Jag ser hur hela mitt ansikte visar vad jag egentligen känner även om jag försöker fnittra lite för stämningens skull. Pokeface icke existerande.

Jag kan inte vara tyst om någon raljerar i bästa Sd-andra. Jag tror inte ni fattar vidden av det här, jag kan inte vara tyst då dårar öppnar munnen.

Min bror har alltid varit rätt spydig mot mig på det viset, han tycker jag är sjukt jobbig för att jag ska försöka uppfostra alla hela tiden. Inte säger jag åt folk att sluta svära, sluta fisa, ta av sig mössan och sluta äta med händerna. det gör min bror, min far och min sambo. Sånt är safe tror jag. Folkvett teller nåt.

Jag kunde inte bry mig mindre. Jag tycker förstås inte alltid det är så trevligt, men det är bättre att släppa väder att få ont i magen, bättre att svära och vara snäll mot sina medmänniskor än tvärtom och äta med händerna är ju egentligen inget konstigt annat än i just lilla Sverige (och kanske Frankrike) i USA skrattar de åt en o man äter pizza-slice med kniv och gaffel.

För mig är det så otroligt ycket viktigare med värdegrunder. Inte dem man låtsas ha, utan dem man verkligen har.

Kan du prata med den hemlöse, alkoholisten på parkbänken och den där som är lite eljest? Inte som du klumigt tilltalar barnet på gatan, du vet de där som talar så övertydligt och artikulerar varje stavelse så att jag vill klubba ner dem,, inte så. Man pratar inte så med NÅGON egentlgien, för det är så ofattbart fördummande. Man pratar med dem som du skulle prata med vem som helst. Självklart förstår inte alla ord som ”autonom” eller ”insiktsfullt” men så skit i det då, det finns massor av sk normalbegåvade, nyktra, vita medelklass människor som inte fattar dem heller så vi struntar i det nu. Men man pratar med dem som vem som helst. Är de roliga skratta MED dem, visa att du respekterar dem.

Jag känner många på facebook som raljerar över hur viktigt det är att sprida bilder på djurmisshandlare utan att ifrågasätta vad saken från början kommer ifrån, de pratar om att köpa svenskt kött och hur viktigt det är med medmänsklighet. De är inte så mysiga i det offfentliga rummet. De gullar med någon brud som jag vet var med och mobbade dem för bara en kvart sedan. Men NU är de vänner, för vad ska alla andra säga annars…Det är en liten stad.

Jag har så svårt…så svårt att hantera detta. Jag måste röra mig bort och hämta frisk luft för att inte ställa mig och skrika. Jag säger inte att de är konstiga, jag säger att jag inte förstår det. Jag kan inte vara med i det där.

Det finns så mycket jag skulle vilja göra som jag inte gör. De flesta verkar vara mycket bättre på att inte se sina avigsidor utan enbart andras. Så de hittar på ursäkter åt alla sina missar i livet och tycker ändå att de vet bäst hur man lever. Själv har jag långt kvar till perfektion. Med största sannolikhet kommer jag aldrig dit. Men om det en annan gång…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: