Mitt stora hjärta

Någonstans längst vägen bestämde jag mig nog för att inte bry mig om släktförhållanden. Uppvuxen i en småstad, en klassisk industristad med många människor på samma företag, alltså några större företag som en stor majoritet av kommunens invånare var anställda av. Det blev som små sekter de där arbetsplatserna.

Numera ser det inte riktigt likadant ut, vi har vuxit närmare stockholm och även om det medfört ett starkt lillasysterkomplex så innebär det även rätt mycket omflyttningar. Nytt blod, för att använda sig av ett rätt märkligt uttryck, har satt nya avtryck i kommunen. Till det bättre ska tilläggas. Men skitsnackandet kvarstår förstås ändå.

Jag umgicks med både kleti och pleti. Minns fortfarande en konversation jag hade med en klasskompis. En frieligös tös med utseendet för sig (men som kanske inte alltid var superhygglig som vän)som skötte skolan mycket bra och var sådär präktig och fin bara en frireligös flicka med rika föräldrar kan vara. Hon hade bara vänner som liksom hon tyckte att sex tillhörde äktenskapet och kunde därmed bara vara ihop med pojkar som delade hennes tro. Hennes vänner kom från kyrkan och några från klassen. Till en tjej som absolut var söt men inte var vad man kallade ”girlfriendmaterial” (aka den sötaste flickan i skolan som man kunde visa upp för alla andra avundsjuka killar) När någon hade visat den flickan intresse sa frireligösa-Fia ”Passa på nu när någon ändå vill ha dig” och som sig bör när man talar om den typen av flickor så kom hon undan med det. Hade jag kläckt ur mig något liknande hade jag fått kvarsittning. Men nu glider vi ifrån ämnet.

Fri-religiösa-Fia fick nästan en hjärtattack av att höra att jag hade kompisar som rökte gräs. Alhohol var för henne att synda, ni kan ju bara ana vad gräset var…
Jag sa till henne som det var, jag rökte inte vare sig vanliga ciggaretter eller annat och tänkte inte göra det, men vaddå…

Så har det fortsatt. De flesta tjejer jag gått i samma klass som eller ev. umgåtts med lite grand bara har alla haft samma vänner sedan dagis, vuxit upp i samma medelklassområde i en medelklasskommun med en medelmåttig utbildning, bildning och giganstiskt stor inbildning. De har således inte fått några som helst andra intryck än möjligtvis den de fått genom ”Beverly Hills 90210” Så det är klart att det är en natrurlig följd att vilja dömma ut folk som inte tagit samma vägar. Någon slags försvarsmekanism för att intala sig själv att det man själv gjort var rätt.

Det har räckt med så lite för att vara udda. Därför struntade jag i det där. Jag blir fortfarande sårad av folks inskränkthet, men jag skiter i den. Jag har aldrig velat vara en del av den. Jag föraktar det t.o.m.

Jag samlar på livshistorier, jag tycker de är intressanta för att de ger en djupare bild av en människa. För jag vet att våra historier gör oss till dem vi är. Alla bär på en, eller de flesta gör det och de formar oss och ger oss dimensioner.

Kanske har t.o.m de statiska varelserna jag gick i samma klass som något att berätta, men de flesta verkar ha samma roll de hade redan i högstadiet. Missionärer och lärare blev det av de som ville tala om för oss andra hur vi skulle vara, rövslickarna som inte var så skarpa men som fick bra betyg för att de var likeable är likadana idag om än i något vuxnare skepnad. Jargongen är exakt den samma.

Jag är medmänniskan. Den liberala som tycker att vuxna individer ska få bestämma själva och att ingenting kan definiera oss annat än det vi gör. Vi kan alltså inte bli dömda utifrån vad en kompis gjort eller vad mamma sagt. Det är JAG som måste se till att hitta min väg.

Jag tror det är den attityden som gjort att jag träffat så många olika människor och det i sin tur har format det som jag idag är. Det är så lätt att snacka, men ord är ibland inte tillräckliga. Man måste visa det också.
Livet hade varit lite lättare för mig tror jag om jag bara hade skitit i det, i folk, i petitesser så som känslor och medmänsklighet. Men de där egenskaperna har också gjort mitt liv meningsfullt. Jag har inte kunnat tagit någon annan väg för då hade jag svikit mig själv.

Jag har aldrig kunnat vara som de där stjärnorna i klassen utan större begåvning men som var fenor på att smöra till sig bra betyg och någon form av gillande hos andra. Det är klart att jag ibland önskat att jag haft lite mer av det i mig. Det blir lite känslan ”GÅ direkt till fängelse utan att passera gå” – fast tvärtom.

Jag håller precis på att känna en kvinna som på alla vis är en fantastisk människa. Jag tenderar att tillskriva dem som varit med om jobbiga saker ”fantastiska”. Som hon har blivit dömd för att hennes son blev missbrukare….

Jag kan bara ana hur det måste smärta att ha ett barn som missbrukar och som dessutom som en naturlig följd även blir kriminell. Att ständigt oroas, att önska att de vore där och hata när de är där för att de inte går att lita på dem.

Det finns folk som inte hälsar på henne längre…

Jag undrar vad det är man vill säga med det. Varför slutar man hälsa på folk som har det jobbigt? Är man rädd som alla säger? Vad är man då rädd för, att det ska smitta? Det övergår mitt förstånd, jag förstår inte grejen. Det där skavde i mig då jag var sjuk, hur ensam man var egentligen. Hur få det var som brydde sig, eller åtminstone vågade visa det.

Visst kan jag ärligt säga att det inte är så lätt alla gånger att bemöta sorg. Visst är man rädd ibland att man varit för hurtig i rösten då man hälsat på någon som precis förlorat en anhörig, men allt annat än total tystnad och en bortvänd blick är ändå bra.

Jag gråter alltid då någon berättar om sitt elände. I synnerhet då jag ser i deras ögon hur jävla hårt det smärtar. Då blir jag glansig i blicken och rösten spricker. Jag skäms ibland för jag är rädd att personen ska tycka att jag stjäl deras smärta, sorgen är ju inte min. Menjag gråter inte för mig, jag gråter med dem. Det är så jag är. Min nya bekantskap skrev sedan ”skäms aldrig för din empati, det visar att du har ett stort hjärta”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: