Plötsligt händer det

Sonen har fått jobb!! Han ringde när vi satt i bilen på väg hem. Han var lycklig det hördes i rösten. Sådär superlycklig som jag knappt hört honom förut. Han har kommit långt sedan sommaren för snart 2 år sedan då han flyttade in.

Till mamma ringde han aldrig. Han sa att han skulle göra det men sen blev det undanflykter som ”jag har inte hunnit!”
Jag skulle vilja berätta för hans mor hur det faktiskt har blivit. Öppna hennes ögon. Inget skällande bara en upplysning om att hon kanske behöver ändra sitt beteende en aning för hennes son tror inte att hon älskar honom lika mycket som hon älskar Mellandottern.

Men det ska jag inte göra, föräldrar har så oerhört svårt att tackla det där, de kan inte se det som en upplysning som de, om de hanterar det rätt, kan använda sig av och därmed utvecklas till det bättre.

Nu blir det om jag får önska snart så att han kan flytta, sköta sig själv och växa ännu mer. I helgen får vi fira med skumpa!

Annonser

2 thoughts on “Plötsligt händer det

  1. Har varit dåligt att läsa och kommentera då jag har varit under isen. Men nu när jag läser detta så tänker jag lite på min man och hans far. Jag är övertygad om att pappan älskar min man. Tyvärr är han inte förmögen att visa sina känslor. Så han har heller inte lärt känna sina barnbarn. Visst, mina barn ser honom som viktig, och blir glad när vi ska hälsa på, men det handlar väl om totalt 5 timmar per år som vi besöker. Och då sitter de största delen framför TV:n där eller spelar på instrument medan han pratade med min man. Detta har väl fungerat relativt bra tills min man blev sjuk och nu har han egentligen inget som helst intresse av att ha kontakt med sin far. Pappan kan inte göra något rätt – och eftersom pappan egentligen inte känner honom så finns det ingen riktigt grogrund för att bygga upp relationen. På onsdag kommer han på besök. Det är andra gången vi ses tror jag sen mannen blev sjuk. Jag tycker på sätt och vis synd om pappan – men ibland är det så att man sår det man skördar.

    • Tack för din kommentar. Jag har väl mina ”amatör-psykologiska analyser” men jag passar mig noga för att se det som sanning. Jag tror att barnens mor är en bra mor, eller hon gör väl så gott hon kan snarare. Hon är van att bestämma allt och då är det så det måste fortsätta. Jag vet inte hur hon är känslomässigt, det intryck jag har fått är att hon visst kan visa känslor men ändå är ganska kontrollerad, som väldigt många vuxna är. Jag är ju känslomänniska och jag skulle aldrig få för mig att tjura i 3 dagar för att en vas gått sönder eller kläder blivit missfärgade. Det blir hon, hon har tjurat längre än så för betydligt mindre orsaker. Vi är nog extremt olika så. jag är rak i min kommunikation och försöker att ta upp saker på ett bestämt men trevligt sätt, min sambo har svårt att ta på sig bestämmande rollen och så blir det istället en vass tillsägelse i hård ton.
      Vi hanterar känslor så olika. För mig är mitt sätt det som alla borde anamma tycker jag, men det är säkert många som inte skulle hålla med. Jag tror sonen känner att mamma svek familjen. Han kände med sin pappa och att han mådde dåligt, de har de aldrig bearbetat. Jag föreslog någon form av terapi tillsammans. Men vi får se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: