Det går framåt nu..

I torsdags kom beskedet, han fick jobbet.

Sonen har gått från isolerad, tjurig, människohatande, lat och någon som förväntar sig att få allt serverat och själv skiter i att anstränga sig för någon annan, till…

…en mycket gladare, framåtsträvande kille som vill jobba. Hanär fortfarande lite bekväm, han hatar fortfarande människor men det kan jag inte lasta honom för för det finns väldigt många jubelidioter, men jag jobbar på att få honom att se att det finns fantastiska människor också.

När han ringde oss trodde jag att han skulle börja gråta. Blåtanden var på så vi kunde prata fritt både älsklingen och jag. Jag applåderade och skrek GRATTIS!! Bra jobbat! och då bara skrek han rakt ut ”SÅÅÅ jävla skönt!!”

De tror ju inte att jag ser då de då det är nära att brista, men jag både ser, hör och vet. En gammal kvinnas intution, jag vet sånt där. Det är inte alltid bra för jag har inte alltid vetat då jag ska krama om någon och ge dem en näsduk, eller bara låtsas som ingenting. De flesta vill att man låtsas som ingenting, då kan de behärska sig och börjar inte lipa, vilket de tycker är pinsamt och förargligt. Själv tycker jag att det borde vara mer okej att visa sina känslor, men i Sverige är det bara okej med ett läge förutom lagom och det är aggressiviteten då vi blir fulla. Den görs inget åt, men det är ett annat inlägg.

Vi pratar så ofta om det där. Ingen av dem, älsklingen och Silversonen alltså, är vidare macho. De är fullt medvetna om att feminismen är viktig och ingen av dem säger sig tycka det är töntigt då killar gråter.

Ändå..

Jag trodde hela tiden att han skulle må bra av att krypa ur sitt gömställe och bli en del av samhället på riktigt, men jag trodde nog inte att det skulle synas så snabbt så tydligt. Det är galet och jag tänker ta åt mig av det och kalla det här en ”tack-vare-Zmilla” pryl. Nu säger han t.o.m. själv att ”någon gång måste jag ju lära mig och jag tror faktiskt att jag kan det” När de andra är på honom om att pengarna bränner i hans fickor (för det har det alltid gjort).

De flesta lägger ut allt gott och bra de gör på FB, jag gör tvärtom. Visst händer det att jag lägger ut något ibland om dagens goda gärning men jag tror inte att man behöver skriva allt på fejjan. Speciellt inte om det kan drabba andra. I det här fallet är det ju känsligt. Dessutom ska fokuset vara på hans framsteg, inte på mig. Men jag är ändå stolt.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: