Att rädda världen men inte mig själv

jag minns inte om jag publicerat något om saken tidigare men jag tror att jag gjorde det. Mina svårigheter att säga nej.

Det har förstås som sig bör även en nästintill fanatisk känsla över att jag ska rädda alla hela tiden. Så om någon jag känner mår dåligt så ill jag genast springa dit och rädda dem, finnas där, trösta. Jag blir lika ledsen varje gång jag inser att de inte gör så mot mig.

Processen har varit evighetslång. Jag har tragglat och snubblat och trillat och rest mig.

Jag kan säga nej. Jag börjar kunna se det så här jag har varit ensam, sårbar, känslomässigt nedbruten, ett vrak. Vad du där då nej, ev. om du hade tid. Är det då vänskap att jag ska släppa allt ja har för att du har det lite jobbigt. Jag kommer från en familj där egoism inte funnits, inte varit en de av vokabulären. Jag har hamnat i en familj där man tänker rätt mycket på sig själv. Vi lär av varandra och nu har jag nått en punkt då jag faktiskt skiter i om alla mår bra. Det är deras resa, de får lov att göra den utan mig. Visst kan jag vara där ibland, men inte tänker jag anstränga mig för att de behöver nåt. Någon sa att om alla var lite mer ego skulle världen vara en bättre plats.jag kör så hör nu ett tag. Jag är värd det tusen gånger om.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: