Minnenas allé

Igår träffades vi. Jag och två av mina gamla vänner från gymnasietiden. Vi har troligtvis inte träffats alla tre på ca 15+ år. Jag är ju den som ändå hållit kontakten  med flest av oss.

Vår kompis som visade sig vara en tvättäkta sociopat ställde till en del och jag har bearbetat den händelsen för länge sedan. Att komma över ett trauma, det kan tyckas vara en överdrift men det var ett trauma, kan vara en lång process, det är så mycket som spelar in.

Mina vänner valde en linjär livsstil som jag brukar definiera det. Efter skolan jobba, festa mer än någonsin, träffa kille, skaffa villa och barn. Punkt. Jag tror jag skrivit om det förut. Mitt liv har varit mycket mer brokigt. Jag har levt livet i romansvit. Jag kommer inte ihåg alla jag träffat och umgåtts med. Inte för att det inte hade någon betydelse i mitt liv utan för att…ja jag vet inte. Minnet är svekfult och fragilt.

Vännerna jag träffade igår har aldrig velat prata om den tiden. Jag har fått intrycket av att de tycker det är meningslöst att älta det gamla och att de tar det med en axelryckning. Jag har tyckt att det var obehagligt att ha så stora minnesluckor från den tiden så för mig har det varit viktigt att gå igenom saken med ett annat perspektiv. Minnas allt kan man inte göra men det här handlar om försvarsmekanismer och dem bör man nog bearbeta.

Igår var det något egendomligt som hände. Det var inte jag som envisades med att prata om detta, det var de som erkände att de aldrig bearbetat saken. De exploderade i en orgie av gamla minnen. De t.o.m. erkände att det var jag som många gånger kom i kläm eftersom det alltid var jag som fick rädda alla vilket resulterade i att jag mycket sällan fick roliga festarkvällar. Jag har alltid tagit på mig ett ansvar över fulla idioter ska hålla på med raketer och börja slåss och göra saker som är farliga.

Jag tror att det jag gick igenom för långt över 10 år sedan, är samma process som de nu går igenom. Enkelt förklarat de har haft rätt ytliga förhållanden till andra människor och skrattat mer och festat mer och jag har haft de intellektuella, djupare samtalen. Jag har varit lite modigare för jag har faced the fear. Jag tror inte jag kan sopa saker under mattan. De har varit så upptagna med familjeliv och barn och allt vad det innebär. Det är naturligt att det tagit längre tid för dem.

Problemet för mig är att ordna upp alla minnen i en tidslinje. Det är nog det jag har svårt för. Jag vet helt enkelt inte om det ena minnet kom före eller efter ett annat minne, och eftersom många människor inte finns i mitt liv längre kan ingen hjälpa mig.

Samtidigt inser jag att det inte spelar så stor roll längre. Det här hände, jag reagerade så här och det var säkert logiskt då men det berör mig inte längre, det finns en viss ökad stressnivå på vissa samtalsämnen men jag känner att jag landat. 

Det finns inte längre någon ångest över sakers tillstånd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: