Lyckan är ett lotteri.

Ännu en ung människa har valt att avsluta sitt liv och när en siffra i statistiken får ett ansikte, så är det förstås sådant som berör många.

Jag blir som så många andra ledsen. Så onödigt eftersom de där mörka tankarna egentligen är sjuka cancersvulster som borde behandlas.

Det är kommentarerna i media som gör mig lite vemodig. Lite bestörtt. Malik Bendjelloul var begåvad, han hade ju fått en Oskar. Malik var framgångsrik och respekterad. Hur kunde HAN må dåligt…?

Jag får också sådana tankar ibland. Men är det verkligen rätt?

Pengar, framgång, erkännade av kultureliten, höga betyg och den typiska kärnfamiljen är alla exempel på vad vi inbillar oss är lycka, och det är det väl ibland för vissa men det är ingen universell lösning på meningen med livet, den vi så desperat söker efter.

Jag har sett monstret i ansiktet. Jag har jagats av den jävla demonen. Jag har känt vad det innebär att förlora någon och lärt mig att inte ta allt för givet, åtminstone att stanna upp då och då för att andas och känna tacksamhet. Det finns ingen universell lycka, ingen egentlig lösning på problemet.

Vi kan bara hoppas. Hoppas och samtala. Ibland lyckas vi inte. Hur kan vi alltid finnas där? Det går inte.

Det enda vi måste lära oss är att allt det där ytliga vi ser som lycka är intet.

Vi var 17-18 år och psykologiläraren ställde frågan öppet till klassen:  Vad är lycka?

De fina flickorna i klassen svarade såklart pengar, karriär och snygg bil. Så där lades ribban och de flesta hängde på och läraren likt en typisk lärare godtog deras konstigheter. Jag tyckte de var rudis allihopa. Pengar är väl för fan inte lycka tänkte jag tyst, räckte upp handen med bultande hjärta för jag visste att de jag sa aldrig gick hem ”Olycka!” sa jag. Läraren bara stirrade på mig, jag hade lika gärna ha kunnat sagt ”SNOPP!”

”Vad menar du?” sa han

Jag fortsatte: Ja alltså…utan olycka kan man inte känna lycka. Det handlar om yin och yang, en balans…eh…man måste vara olycklig ibland om man ska förstå vad lycka är…

Jag tror de skrattade åt mig, folk med låg IQ gör det när de inte fattar, hånskrattar. Läraren var en annars rätt smart och bra lärare som jag minns det (och de bra var sällsynta) Men han kunde inte hantera det svaret. Det blev väl för djupt och komplicerat.

Jag säger alltid sånt där. Det var väl därför jag inte gick hem i plugget. Jag var tillräckligt smart för att få höga betyg, men jag förstod inte riktigt hur man gjorde för att anpassa sig till skolsystemet.

 

En del av lyckans grogrund är väl att bli accepterad för den man är, för tankar man har utan att bli utskrattad eller bortsopad för något annat brilliant svar som ”Märkeskläder!”

Jag har konfronterat både lärare, syokonsulenter, poliser och fritidspedagoger. De förstår inte min kritik för det blir för mycket för dem. De kan inte sträcka sig så långt som att de skulle vara fast i en spiral som kanske inte är fel, men heller inte rätt. Jag vet att jag hade rätt, att det aldrig är så enkelt att man kan gå efter samma mall i alla lägen. Men det är svårt att omforma sig.

 

Efter 40 år har jag väl ett hum om vad man bör göra för att inte få folk att kippa efter andan och stirra tomt ut i luften. Men jag är inte den som håller käften. Vi ska vara tydliga nu med att jag inte på något vis attackerar folk till höger och vänster. Det brinner dock i huvudet på mig då folk säger saker som ”Jag förstår inte varför folk ska tjafsa så myckt om ett bakverk. Det HETER JU ne**boll, det har det alltid gjort så det tänker jag fortsätta med…bla bla bla” eller bemöter mitt mothugg med ”Man får faktiskt tycka vad man vill, det är ett fritt land och…”

Det är skrämmande vanligt att dra fram just demokrati-kortet när man vill försvara Sd, att de faktiskt FÅR välja dem

Det kan jag ju inte säga nåt om visst får de, men kom inte bölandes då du inser att dina jävla demokratiska rättigheter har tagits ifrån dig när de väl kommit till makten. Demokratin säger också att jag får tycka vad jag vill, t ex att du är en idiot. En trög idiot dessutom.

Min bror är duktig på att trycka ner mig på ett sätt som säger ”alla får väl tycka vad de vill du kan inte komma och säga till dem vad de ska tycka”

Nej det är lätt för någon som han. En vit, svensk heterosexuell småbarnsfar som aldrig nåtgonsin behövt slåss för något. Klart att han kan säga ”skit i homofoberna”. Jag är också vit, svensk, heterosexuell, kvinna förvisso men det är ju ändå relativt lugnt för mig. Det jag har är insikt, förståelse och hög empati. Så jag förstår att det är lika fel att hålla käften och låta förtrycken pågå som att vara delaktig i det. Det förstår inte min bror.

De där människorna får mig ofta att känna mig värdelös, jobbig och trög. Men jag blir bättre och bättre på att tänka bort dem som ”De klarar inte av att lyfta tanken utanför sig själva, de förstår helt enkelt inte sammanhangen. Det är inte mig som det är fel på, måhända är jag lite avvikande, men det är inte mig det är fel på”

Det är mycket sällan, för att säga aldrig som korkade människor tar sina liv. Så är det även om man egentligen inte ska göra den skillnaden. Smarta människor mår dåligt, smarta människor ser sammanhang och de kan leva sig in i andra situationer än just den värld de lever i.

Men det spelar ju så liten roll hur framgångsrik en människa varit. Det är en tankevurpa att tro att för att någon ler så är personen lycklig.

Jag tittar sorgset på bilderna på Malik och jag sänder en tanke till Evelyn.

Jag hoppas att ångesten är borta nu. Vila ifrid.

För den allmänna människan med normalnivå på IQ och låg EQ är det såklart inga som helst problem med att finna lyckan i mycket pengar, eller snygg bil. För oss andra fungerar de väl som små kickar i livet, men knappast lycka.

Men då man är ung är lyckan ett måste, man förstår inte riktigt att lyckan är en illusion men att det är okej. Det är okej att inte gå runt med ett lyckorus, det liknar visst nästintill en psykos om jag förstått det rätt. Det räcker med vardagslycka, harmoni och att känna att man hittat rätt plats. Men det sistnämnda kräver erfarenhet. Livets paradox kanske, att man måste ha levt för att förstå att det inte är så farligt om man inte blir framgångsrik och förmögen och får 2 st barn ett av varje.

Det finns något krystat i det där.

Det gäller att orka med det onda hela vägen. Hitta någon som förstår en och ha vänner som åtminstone accepterar en.

”Through all the people I´ve met in my life, you are the one that never judged me” Skrev min vän i ett icke färdigskrivet avskedsbrev till mig då hon valde att somna in för gott.

 

Annonser

One thought on “Lyckan är ett lotteri.

  1. Att ”ha allt” gör det inte lättare. Antagligen tvärtom. Det är liksom det slutgiltiga beviset på att man är felmonterad, et måndagsexemplar, värdelös: om man inte ens klarar av livet FAST man har allt och inte har NÅGOT att klaga på, hur vek är man inte då? Hur ska man då någonsin kunna vara glad?

    Livet kan vara så förbannat tungt ibland. Men kära nån vad det är värt det när man kommer ut i ljuset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: