Åldrandet….

Jag tillhör kanske inte gruppen människor som levt extremt traditionellt för en småstadbrud. Jag var ansvarfullare vid 20 än de flesta jag känner, det var till mig de kom då något hade hänt. Jag gissar att jag hade någon form av mammaroll. Jag köpte inte radhus och skaffade barn vid 25.

Jag älskar barn men det har väl inte alltid varit skitroligt att vara dadda och uppfostrare åt jämnåriga.

Sen växte tellingarna upp och likt en far som vägrar se sin dotter som vuxen, har det varit svårt för mig att se många av mina gamla kompisar som gifta småbarnsföräldrar. När jag var pank och fågelfri köpte de husvagn och hus och båt och fler bilar. Jag var lite avis, inte så att jag missunnade någon någon lycka men den sitter ju oftast inte i materiella ting även om man i en märklig tid lätt blir lurad till att tro det.

Hursomhelst jag var den mest mogna men jag landade sist kan man säga. Jag har varit fast i en illussion om att ålder bara är en siffra, man får göra som man vill så länge man tar ansvar. Jag var på konsert alldeles nyligen. Ett av de där banden man aldrig fick chansen att se på 90-talet, men som följt med sedan 1992, kom till Sverige.

Pearl Jam, bandet med världens mest fascinerande och attraktiva sångare. Han har åldrats med grace tycker jag. Men mer om själva Eddie Vedder i ett annat inlägg. Jag såg bandet i USA någon gång runt milleniumskiftet, men det är också en annan historia. Det slog mig bara hur gamla de blivit. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det varlite av en shock att se vilka gubbar de blivit av dem.

I dagarna blev min bror farfar. FARFAR! För bövelen det är ju helt galet! Jag är förvisso lillasyster till honom och han är min halvbror så det gör väl några år extra men det var ju bara 6 år sedan min egen far blev farfar för första gången.

Jag skojar om det där på det här viset, men visst grips jag ibland av lätt panik. Det handlar inte om fåfänga, för det verkar vara det som alla tror åldersnojja handlar om. Det handlar om att det bara går utför och det oundvikliga kryper allt närmre.

Det finns så mycket som man vill göra och ändå inte alls. Jag blir förvirrad av alltihopa.

Kalla de 40-årskris om ni vill men det hjälper ingenting alls..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: