Rädda små pojkar på 20+

Så här är det. Sonen har jobbat nu några månader. Han har växt en hel del under de senaste året, äntligen har han planer och en tanke med sitt liv som inte nödvändigtvis innefattar krigsspel på datorn. Men det gäller att få ut honom ur hans bekvämlighetszon.

Jag har en strategi som min sambo aldrig haft, som kanske inte så många föräldrar har idag. Rak och ärlig och ett ifrågasättande utan att för den delen glömma bort att uppmuntra och ge beröm.

När han sätter igång att snacka om alla dumma människor som bara är ego, ifrågasätter jag hans eget beteende. Tycker du själv att du gör något för världen? Inte förändrar du den genom att ge en tia till någon som behöver men det är ändå något.

Säger jag. Och han kryper till korset direkt, jag vet att jag är ego säger han. Så surrar vi runt det ett tag. Allt är ju så lätt för vissa och så svårt för andra, men det är lätt att iklä sig en offerkofta och tycka att någon annan ska…det är ju så de flesta lever. Hittar du en telefon eller kontokort så är det så besvärligt att leta upp vem den tillhör så ingen gör det. Jag har gjort det till en sport, vad vet jag om personen som tappat den, det kan hänga på liv och död att de får tillbaka sina ägodelar så jag och min sambo researchar ständigt. Som när grannens bil stod med lysena på. Grannarna i hyreshuset mittemot. Så vi fick fram ägaren genom registreringsplåten och så hittade vi hans nummer på eniro. Han blev stött, svarade spydigt ”näähäeeee du, de gör de INTE!!” när jag sa att lyset var på. Jag försökte intygande några gånger sen blir jag okej då gör som du vill, vi skiter i det här. Tillslut tog han arslet ur soffan och tittade ut genom fönstret och såg att jag talade sanning. Men inget tack och inget ursäkta. Det får gå på karma-kontot.

Men nu var det sonen vi talade om. Han är på G, han pratar lite om körkort t.o.m. Det som är bra är att de jag tjatat om med både Stora sonen och Minsta visar sig stämma och då ökar väl deras förtroende för mig.

Problemet är att han inte alltid gör som vi säger, a-kassan sket han i över sommaren så nu står han där och så får han lov att bo kvar ett tag till, stället han jobbar på förlänger 1 månad i taget, inget bra för stressnivån.  Flickvännen fick jobb i Stockholm jon jobbar 2 dagar sen klappar hon ihop och blir sjukskriven. Det är det jag vill prata med er om, men vi tar det i nästa inlägg.

Han erkände härom kvällen att det är tryggt att bo kvar hemma. Jag förstår honom, det blir en trygghet i att vara kvar i det man redan ”känner” men jag sa till honom att det blir inte lättare bara för att man väntar. Hans polare bor i princip hemma allihop, de är 24-25 bast och har inga som helst planer på att flytta ifrån föräldrarna. De lever soft med att kunna spendera hela lönen på lyxprylar, glöm inte att de även har städhjälp inbakat i hyressumman på 0 spänn.

Hur fasen ska det gå för dem när föräldrarna inte längre klarar av att ta hand om dem? Helt plötsligt vid 40 bast ska de lära sig att ta hand om sig. Ursäkten är troligtvis någon form av diagnos. Den ständiga ursäkten att slippa ta tag i sitt liv.

Det här är en samhällsfara, en personlig katastrof och det övergår mitt förstånd att det mest naturliga i oss inte längre finns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: