Vuxna barn som bor hemma.

Livet suger och Sverige är inte så solidariska. Det är hans ståndpunkt.

Vad menar du med det? sa jag. Varför är Sverige inte solidariskt?

För att jag måste göra sådant jag inte vill.

Som en trotsig 8-åring är han. Han tror han kan politik, för ingen har diskuterat med dem hemma. Herregud då kan man ju påverka dem!! Morsan vill inte ens berätta på vilket parti hon röstar på, inte förens de är 18. En motsägelse i sig själv då det ju är först då de FÅR rösta. Men det är som det är.

Jag blir så arg. Ja, jag blir arg för att han är 24 år och inte fattar. Han har inga som helst argument och när jag ifrågasätter hans idéer så kan han inte svara. Han är så obekväm att han vill krypa ur kroppen, när jag säger ”utveckla”. Så igår blev det uppläxning igen. När ingen har informerat honom om sakers tillstånd är det klart att han inte kan svara på den enklaste fråga. Jag måste understryka att jag inte motsäger mig hans politiska tillhörighet i sig, var och en får rösta på vad de vill. Men om man säger sig kunna politik så bör man kunna argumentera för det.

Problemet är att det inte handlar om hur de ser på socialism, kapitalism, solidaritet och feminism. Problemet är att folk i allmänhet och kidsen i synnerhet – inte kan alls. De förstår inte ordens innebörd. När jag var liten var mina favoritord länge nationalencyklopedin och acetylsalicylsyra. Vi gick runt och sög på det där orden jag och min bror. Kanske finns det så mycket information idag att de inte bryr sig om att höra upp idag. Utan ansträngning hittar man massor avc fakta som inte var alls lika lättillgänglig för bara 10-15 år sedan De måste få vara sig själva och skapa sin egen identitet så fritt att de slutar med att de inte kan det mest banala sakerna. Jag pratar med dem nu, men det är lite sent.

Nej det är synd om honom för att han tvingas att arbeta, det skulle vara anarki eller i alla fall kommunism. Men snälla nån säger jag, tror du att du slipper arbeta för att det är kommunism? Han som bara sköter jobbet så att han ska få lön så att han kan köpa ännu mer dataspel. Då får du nog fan jobba sa jag. Eller hur hade du tänkt det? Ska du odla dina egna grönsaker på tomten (vems tomt?) då ska du nog få se på hårt arbete, sa jag. Om du tycker det är tungrott att sköta ett jobb, vänta du bara, och utan kapitalismen hos vem fan skulle du bo!?

Jag är mer övertygad än någonsin att han behöver komma till någon form av ”uppfostringsanstalt” Hand ur mun. Jag förklarar ”fast hur man än ser på saker och vad man än tycker sig tillhöra så är det ju så att utan kapitalismen så skulle du inte ha det så bra och Alliansen har gjort att fler har jobb, folk har ökat sina inkomster även arbetarna och till syvene och sist är det inte regeringen vi ska hänga, utan kommun- och landstingspolitiker. Där kan vi snacka korruption!”

Men det är oviktigt tydligen. Det handlar om principer (och så blir han förbannad på sin mor för att hon har sina principer när det gäller illegala droger) man röstar principiellt på det röda blocket för att de säger sig stå för samma grundläggande ideologier som en själv. Om sen de äldre får det sämre med sossarna vid rodret är det ovidkommande….

För mig är politik något annat. Ett välordnat kaos i ständig rörelse. När politiken stagnerar är det farligt, så länge den förändras kan vi vara lugna. Partipolitik är ointressant i det att vi istället måste koncentrera oss på resultatet. Vi måste titta på vad som verkligen är viktigt vilka idéer som ger resultat. Jobb till alla, frikort till de svårt sjuka (även om de ser pigga ut) understöd till ensamstående som kanske blivit lämnade i sticket, jämställdhet mellan könen ekonomisk, socialt och politiskt, integration, sänkta arbetsgivaravgifter och skattekrav mot egna företagare (skapar massor av jobb)

Jag vill säga till honom att det är omöjligt för oss att ha en diskussion då han vet så förbannat lite, trots att han tror det. Det är förvirrande för mig. Jag kommer från en familj där man krävt mer än vad som ibland är rimligt. Jag utvecklade tidigt höga krav på mig själv. Sen mynnade det ut i krav på andra. Jag vet inte längre vad som är rimligt. Minsta får kanonbetyg utan att hon kan vare sig argumentera, stava rätt eller egentligen ha så mycket kunskap. Det är skrämmande hur lätt det är idag att få bra betyg. De som idag får A, 5:or. MVG (jag förstår inte dagens räkning) hade på sin höjd blivit godkända på mina skolor. Eller så var det så även 1990 men jag var för ifrågasättande för lärarna att gilla mig. Ingen gillar någon som gör det obekvämt, som ställer frågor de inte kan svara på.

Men hemma kommer vi inte längre nu. Vi är fast. Jag kan inte ringa en psykolog och jag kan inte tvinga honom att göra det själv. Jag sa till honom igår med båda systrarna på plats. Jag vet inte om vi gör dig en björntjänst med att låta dig bo kvar. Du är ju inte den som anstränger dig om det inte är absolut nödvändigt. Kanske kan du bara blomma ut om du blir utsparkad. DU gör INGENTING, absolut ingenting här hemma!! NADA! Du kan inte ens plocka i och ur diskmaskinen som vi ber dig om, den enda uppgift du har. Migrän är ett frikort, men sen då ”öhh jag försov mig, öhh jag han inte..öhhh” Så sitter han och beklagar sig över hur jobbigt och fel det är att han inte får ha roligt…JÄMT! Nej osolidariskt är Sverige för att han inte får ha roligt iallafall 90% av tiden, en riktig misär….stackarn.

Ändå han har blivit gladare, han mår bra av att göra nytta, men han ligger så långt efter i utvecklingen att jag inte vet hur jag ska göra längre. Han är trygghetsnarkoman och fast. Han är trygg i vårt hem för att han känner det. Vi uppmanade honom, ja vi t.o.m. fixade en kontakt på en annan arbetsplats åt honom så han kunde söka det då hans nuvarande bara ger förlängning 1 månad åt gången. (Hur det nu kan vara okej.) En månad åt gången, han ska prompt vara kvar och ingen hyresvärd säger ja till någon som inte kan bevisa att de har en inkomst av något slag. Fast. Ännu en ursäkt till att bo kvar.

Trapped..a never ending story of excuses. Jag vet att jag inte är ensam. Googla ”vuxna barn som bor hemma” så inser man snart att problemet är mycket vanligt.
Problemen är att idag finns det alltid något att ursäkta dem på. Det är fobier och bokstavskombinationer och aspergers och autism. Alltid något att bekvämt skylla på. Som om det vore något nytt. Som om folk i tidigare generationer inte fick bita ihop och kämpa ändå. Jag vill skrika till offren ”vem fan tror du att DU är!? Vad får dig att tro att det inte varit en kamp även för någon utan dyslexi, ADD, ADHD, aspergers osv. Jag jobbar heltid och mer ändå med kronisk värk, då blir man behandlad som ”du och dina krämpor, sluta gnäll” men om jag hade gått långtidssjukskriven då hade de s.k. solidariska tyckt om mig. De hade varit på min sida.

Jag vet inte hur man ska göra. Hans syster försökte väl också men hon är ju också hon ett barn av sin tid. Hon blir arg på honom men vad ska hon göra?? Det är så förbannat synd om honom jämt. Livet är inte värt att leva..

Ändå är det något i mig som tycker det är konstigt. Jag har dragits med depressioner, en känsla av hopplöshet och att aldrig hamna rätt. Då hade jag ändå gjort en del vid 23. Men mina erfarenheter och vad jag sett hos kompisar talar emot det att de (bonussonen och hans flickvän) faktiskt är självmordsbenägna. Men jag vet också att de är väldigt individuellt hur man är utåt när man mår så dåligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: