Om att resa sig upp och gå och gå tills man försvinner

Jag fick något slags psykbryt igår i bilen. Utlöst av en bagatell så liten att jag idag skäms. Men det handlade i korta ordalag om att jag fixar och donar och frågar och tar hänsyn och avstår saker för andra, men det är svårt för de andra att göra likadant.

För att göra saken mer begriplig; om Minsta behöver prata av sig ligger jag vaken och lyssnar även om det är sent och jag ska upp tidigt och jag är dödstrött. De andra rycker på axlarna i något slags ”jag hade inte lust”

Det handlar om alla, min bror och hans familj, mina föräldrar, min sambo och hans barn. För att inte tala om deras mor. Min sambo är extremt osjälvisk och han gör mycket utan att klaga. Men faktum är att han hellre låter mig komma ikläm än att ta en diskussion med barnens mor. Alla ska vara så förstående i det här att hon inte har tid med annat än sig själv. Fast det är aldrig så de säger ”du vet de har ju båten” Vilket i praktiken innebär att det är vi som ska se till att  Minsta har de hon behöver.

Ödets nyck är väl kanske också en av bovarna. Så fort vi bestämt att nu ska vi träna ikväll, så är det något som ska hända. Mamman hade sagt nej jag har inte tid. Vi säger..mest jag – självklart fixar vi det! Skickar jag efter från ellos frågar jag de andra om de vill ha något, går jag förbi något i affären som passa någon av de andra, köper jag det. Min sambo kör fortfarande rätt ofta på jag fixar år mig och frågar ingen annan, som om han fortfarande var ensamstående.

När någon är otrevlig med någon på jobbet, då går min far i taket (vi hare en firma ihop hela familjen) Han ringer upp vederbörande företag och kräver ursäkt. Förutom då det handlar om att någon är dum mot mig, då säger han ”jaha men vad gjorde DU då!?” Jag kan inte vinna där, blir jag ledsen får jag skylla mig själv som tar åt mig, säger jag ifrån är jag otrevlig och hemsk.

Det är inte jättekonstigt att jag aldrig haft någon självkänsla.

Ungdomarna har inte förmågan att agera. de söker inga lägenheter, precis som det var med jobb. Det är jobbigt och läskigt och besvärligt. Varför lämna det som är bekvämt? Så de måste pushas. Det är absurt att man inte fixar biffen när man är 23-24 år, men det är så det är, av massor av anledningar men om ingen visar dem vägen, tvingar dem att fixa vissa saker osv då sitter de fast och ingenting löser sig av sig själv. Resultatet blir förstås att ingen fixar något utom jag.

De andra, deras riktiga föräldrar…ja det händer ingenting. INGENTING!

Jag får inte boka läkartid till barnen. Jag får inte ringa soc. eller försäkringskassan eller arbetsförmedlingen för att kolla så att det fungerar som de ska och att de verkligen får sina rättigheter och behov tillgodosedda. De frågar oss om bölder på ryggen och fläckar på kroppen, de frågar pappa om han inte kan köra deras väskor när de ska åka bort med mamma. Mamma har körkort och bil hon med men ”hon har ju så mycket att göra” Äntligen har jag fått min sambo att säga ”nej, du får fråga mamma det är ju med henne du ska åka bort”

– Men om hon inte har tid då? Kan du inte skjutsa mig då?

-Nej!

Det slutar återigen att de löser det själva, mamma frågar de inte ens.

Jag har varit irriterad på att ingen konfronterar mamman med någonting alls. Att min sambo inte pratar med henne eller mamman inte pratar med min sambo. Istället skickar de meddelanden till varandra via Minsta. Något jag vet att hon inte mår så bra över. Jag sa till henne när hon berättade det för mig att ibland tar även mamma och pappa dålig beslut. Så bör de inte göra.

Jag gör alltså mer för barnen än deras föräldrar. I början var det så att min sambo hade en övertro på sina barn. Missförstå mig rätt, kärleken bör vara helt kravlös i sig, kärleken till ens barn är lika stark oavsett vad de gör för val, men går man omkring och tror att ens barn kan allt och vet allt och förstår allt per automatik då är man illa ute.

Jag säger till dem rakt ut. Jag tror inte att du vet allt eller att du förstår det här. Det säger ingenting om dig i sig, för du är så ung att du omöjligt kan ha snappat upp detta än, därför vill jag att du lyssnar på mig för just detta vet jag. Men jag säger också att ingen vet allt, jag är vare sig världsvan eller allvetande men när jag säger att jag vet något då är jag tvärsäker. Om jag är 95% säker säger jag inte att jag vet.

Mamma däremot vet ju allt. Hon kan tydligen inte ha fel.

Det här blir lite konstigt då hon aldrig använder sig av sina ofattbara kunskap och de alltid frågar oss om allt viktigt.

Problemet är att min sambo inte kan slå näven i bordet.

Mitt problem är att jag förutsätter att de andra ska hänga på då jag fixar och hittar lägenhetsannonser osv. Jag tror att alla ska förstå vinken och ta kommandot. Det händer inte. Jag tar kontakt med lägenhetsinnehavare och med dem som annonserat på blocket osv.

Vi måste följa med dem och titta på lägenhet, annars dissar de det. Bättre med ”nja den var så sunkig lägenheten” eller ”det finns ju inga lägenheter” än att erkänna ”Jag är ängslig över att flytta”. Huvudet i sanden…

Mamma behöver inte bry sig, hon skiter i det helt enkelt. Pappa är en van dörrmatta och sitter gärna stand-by alla timmar på dygnet.

Jag är så trött på allt att jag fantiserar om att bara kliva ut genom dörren och ta första bästa plan härifrån och aldrig mer återvända. Klippa alla band. Försvinna ut i tomma intet. Det är inget jag vill såklart, inte egentligen. För jag skulle gå sönder. Men tänka att börja om (vilket jävla jobb!) ibland lockar det, jag vet att jag är knäpp för jag tror att alla ska förstå sin roll då och liksom vakna upp och tänka, ”Vi tog henne för givet. Om hon bara kunde komma tillbaka…” Hollywoodromantik när den är som dummast.

Annonser

One thought on “Om att resa sig upp och gå och gå tills man försvinner

  1. Jag. Förstår. Inte. Hur. Du. Orkar.

    Jag kan helt enkelt inte fatta det! Och att du fortfarande VILL! Jag hade då, hur stark kärleken än varit till sambon, dragit för länge sedan. Eller åtminstone blivit särbos.

    Du håller inte med mig när jag säger det här men jag tycker att de behandlar dig illa. De tar dig för givet. Och att göra det är bland det värsta man kan göra.

    Och din farsa skulle behöva en stor fet spark i arselet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: