Dårskap, föräldraskap och vikten av att våga känna.

Barnens mormor har dött och det är förstås sorgligt men hon var svårt dement och det var skönt för henne att under omständigheterna, få somna in.

Min sambos ex ringde dock inte min sambo och berättade detta, för hon ”tyckte det var så jobbigt”. Inte heller barnen som bor här. Ringde gjorde mellan dottern (som bor många mil från oss) ”för hon vet hur de är” De har extremt svårt att hantera känslor.

Min sambo sa att han skulle ringa till barnens morfar en dag. Sen dess har jag tjatat. Har du ringt än? Tillslut blev jag arg. Vissa chanser får man bara en gång, sen är det för sent. Jag har tjatat om att barnen ska gå ut och fika med morfar i över ett år nu, men icke. Minsta säger ”i vår släkt blir folk gamla. Så morfar lär säkert bli hundra år minst” Hon är inte 5 år hon är 17 snart. Jag blir provocerad av det för att det är ju något hon talat med sin mamma om. Vem tutar i sitt tonåriga barn att morfar är ju så pigg att han med all säkerhet blir hundra år? Jag har försökt att få dem att förstå att de kan fortsätta älska och beundra sin morfar utan att måla upp honom som Superman. Inte ens morfar orkar hur mycket som helst. Beundra honom men ha realistiska förväntningar, så får allt annat bli bonus. Min gammelfarmor blev 96 år, en aktningsvärd ålder på 80-talet. En rund gumma som inte fött så många barn men väl levt som de flesta andra som var födda i slutet av förra seklet (1800-talet) och som inte hade guldsked i munnen.

Min morfar 77 år. Min morfar var en atlet. I farten både fysiskt och psykiskt. Orienterare och konstnär och musiker.

Ingenting är några garantier för något och det bör man lära sig. Inte för att gå runt med ångest utan för att lära sig att leva med det faktum att döden ständigt lurar runt hörnet.

Men i den här familjen har man som så många andra liknande familjer i Sverige aldrig behövt stå inför något jobbigt. Något som speglar sig i att barnen som blir unga vuxna inte vill jobba, inte vill gå på begravningar inte vill. Det jobbigaste var gammelfarmor död vid 103 års ålder.

Herregud VILL….

Men det är ju som det är och det ska bli intressant och se om vi kommer att bli tvungna att vara med på kostnaden av begravningskläder till Minsta. Betalar han henne utan att knorra då då vete katten om det inte får vara nog på det planet. Jag har massor av klänningar hon skulle kunna ta eftersom det ofta är svårt att hitta en klänning som passar till begravning men också är användbar sedan, då man är 17 år.

Hennes nya karl tjänar troligtvis dubbelt upp mot vad jag gör. Det är vi som köper Grill till de vuxna barnen och ser till att de har det som är nödvändigt för att leva bra. Lyxliret får de betala om de kan eller möjligtvis när de kan. Alkohol är helt meningslöst att överösa dem med.

Deras mor och hennes sambo har iallafall lovat Minsta något viktigt, den dagen hon fyller 18 ska de börja lära henne att drick a whisky och öl. Det är det viktigaste de kan göra för sina barn, supa dem under bordet. Fantastiskt!

Annonser

4 thoughts on “Dårskap, föräldraskap och vikten av att våga känna.

  1. Jag har gett upp när det gäller att få barnen (och mig själv) att besöka äldre och släktingar öht. Från att ha varit som du ”det är en förbannad plikt och skyldighet att besöka äldre för man vet aldrig hur länge de lever bla bla bla bla…” har jag helt svängt om. De jag besöker och umgås med ska banne mig förtjäna det också! Varför ska jag lägga ner en massa energi på såna som ändå sitter och gnäller för att man inte kommer (hallå!, jag är här nu!), för att ”Sören (alternativt Greta, Stig, Anna, Simon, vem fasiken som helst utom jag!) har minsann råd att köpa ny båt/hus/utlandsresa/fru/whatever eller för att de är rent ut sagt elaka? Aldrig ett tack för blomman, aldrig ett ”Vad trevligt att du kommer!”, aldrig att de säger ”Nästa gång kommer jag till dig”. Nä, tack, då får det allt vara.
    Barnens farmor sa alltid att ”När de väl blivit tonåringar vill de aldrig besöka oss gamlingar” och ja, hon fick rätt! Hon behandlade de så olika, och så illa, att de inte ville besöka henne.

    • Jag tycker inte det är ens plikt egentligen. I synnerhet inte om ”kärringen är elak” så att säga. Anledningen till att jag tjatar är snarare för att morfar är så beundrad och älskad och i just det här fallet vet jag att de kommer att ångra sig. Jag hade en gammal släkting som jag besökte ibland. Hon hade inga egna barn och inte så många öht som brydde sig. Jag och min mamma var de enda som besökte henne regelbundet.

      Vi kom bra överens och hon var en av de få som visste och mindes hur elak min farmor var mot mig. Det kändes som terapi att gå dit. Sen skulle jag köpa lägenhet och pga ett CSN-lån ville banken inte låna ut några pengar till mig, då frågade vi om jag kunde få långa av henne, vi skulle skriva papper och komma överens om avbetalning. Hon sa ja absolut. Sen helt plötsligt tvärvände hon och började anklaga mig för att vara bortskämd med alla lägenheter jag hade fått genom åren (har aldrig fått ngn lägenhet däremot fick min bror en stor fin lägenhet) Jag var inte värd någonting och hon blev i princip elakare än min farmor varit. Jag hade ett komplicerat förhållande med farmor och hennes kärringar till väninnor eftersom det alltid lät så. De tvekade inte inför att psyka ner mig och framhäva andra barn och anklaga mig för att vara bortskämd, dum och lat.

      När kärringen blev dum lade jag ner henne. Jag gick inte dit igen för vem vet vad hon anklagat mig för då, stöld antagligen för hon gnällde mycket om någon annan släkting som bara kom till henne och ”roffade åt sig”.

      Så är inte deras morfar han ÄR verkligen en hyvens man. I detta fallet handlar det mer om
      att blunda inför det som är lite jobbigt. De kör väldigt mycket på det berömda huvudet i sanden och att vrida till sanningen lite.

  2. Vad är det som gör att fina kvinnor blir elaka kärringar som gamla?

    Varför inte bjuda hem morfar? Han skulle säkert bli jätteglad över att få komma ut en stund. Säg en från- och en tilltid, t ex mellan 14 och 16, alt den tid som barnen brukar vara hemma. Eller varför inte bjuda med honom på en fika på stan eller något annat som han klarar och orkar?

    • Jo det var ju just det att jag föreslog det. JAG känner ju inte deras morfar, har träffat honom ett par gånger. Jag känner inte att jag kan ringa honom och bjuda hit honom, det är faktiskt där min gräns går. Men jag har föreslagit det, att de ska engagera sig idet och bjuda hem honom (sen kan jag fixa fikat eller maten eller vad det nu skulle vara) Det kan inte hänga på mig, för jag skiter egentligen i det.

      Det är ju inte mitt ansvar. Det är om någon jag som ska tycka det är obekvämt, det är tyvärr inte så enkelt att få de att göra sånt. Det handlar om att lära dem att ta itu med saker. De har inte gjort så i hela livet så det lär knappast ske. Numera bor ju inte sonen hos oss längre och då är det hela inte längre aktuellt. Minsta träffar morfar hos sin mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: