Om att flyga och att landa

Som tonåring dejtade jag en kort tid en kille som såg precis ut som Vanilla Ice anno 1991

vanillaice

Fråga mig inte hur jag tänkte för det gjorde jag nog inte. Han var ingenting av det jag brukade falla för. Dessutom var han en skitstövel. Jag tror han samlade på korta romanser. Han var en sån där som var den som uppvaktade först och så fick han det att verka som om man själv var en efterhängsen flicksnärta. Konstigt det där. Jag var aldrig kär i honom så det var ingen större hjärtesorg. Men jag kan fortfarande inte fatta hur jag kunde dejta en Vanilla Ice kopia.

Några år senare. Ca 10 faktiskt dejtade jag en annan kille. I en annan del av världen. Vanilla Ice anno 2010, fast de visste jag inte då för det var ju runt milleniumskiftet.

vanilla

Han var ingenting av det jag vanligtvis föll för. Det fanns ingenting alls som gav förklaringen till varför jag blev intresserad av den killen. Han skulle bli brandman och hade en lillebror som rökte väldigt mycket majja och en storebror som visade sig vara mycket trevligare. Jag gillade hans syster. Han bodde hemma hos sin mamma fortfarande. Alltså här var jag en självständig ung kvinna inte fyllda 30.  Som åkt till ett nytt land för att plugga. Han bodde hemma hos sin mor utan större ambitioner än att han drömde om att bli brandman. Han var inte ens tatuerad . Han dejtade flera tjejer samtidigt och visst det är ju inte helt ovanligt i USA men när jag bara blev ett booty-call då lade jag ner. Helt. Utan att blinka. Jag skrattade den natten jag beslutade mig för att han var historia. Men fortfarande förstår jag inte varför jag föll för honom överhuvudtaget.

freddie

Nästa kille såg ut som Freddie Prince Jr gjorde i slutet av 1990-talet. Jag vet att Freddie Prince Jr var söt som socker på samma vis som Måns Zelmerlöf, men det var inte alls min typ. Den killen var bara skum. Ringde återbud till dejter i sista minuten (typ då jag var på väg ut genom dörren) och ignorerade mig om vi träffades ute på stamhaket, tills det att jag gick fram. Då kunde vi ha det mysigt en stund. När jag sen gick ut och käkade middag med en annan kille i all vänskaplighet och den killen några dagar senare försökte attackera mig med en kyss (och jag vred undan) så blev han så förbannad att han åkte hem. Jag fick aldrig någon förklaring egentligen. Jag sa som det var. Jag gillar dig rätt mycket men du kan vara lugn, jag är inte en desperat tjej som vill gifta mig den närmaste tiden. Dessutom flyttar jag snart tillbaka till Sverige. Tills dess kan vi väl ta det för vad det är. Träffas ha det kul och mysigt och bara vara? Han höll bara med och så gjorde han iallafall som han gjorde.

Jag har ganska ofta undvikit pojkar i den utsträckningen att jag inte velat inleda förhållanden om jag inte varit förälskad från början. Det är så mycket drama med män. De kan inte chilla och träffas och hångla och ligga och vara exclusive utan att de tror att man ska tvinga med dem till altaret.

Men även om jag egentligen tycker bättre om Eddie Vedder typer eller kanske Simon Baker typer så har de lyst med sin frånvaro. Vilket ju bara är synd för mig.

5a379cb733e6d52f6576_med                                                   Josh-Duhamel-son-Axl-300x200                              Simon+Baker+2014+G+Day+USA+Los+Angeles+Black+iajfVVS7lsol

Men det är pojkarna som kom undan som jag sörjer. Om jag nu sörjer någon alls.

Killen som spelade i samma musikgrupp som jag som var sådär otroligt gentlemannamässig och bar mina prylar och sprang iväg och köpte dricka bara jag pep om att jag var törstig. Han var så fin och lite söt och han såg inte alls ut som Vanilla Ice. Jag förträngde de känslorna för han var ett år yngre. Men jisses hur fungerar man då?! Dessutom tyckte jag tydligen bättre om att gå runt och vara olyckligt kär i någon som kanske en gång hade varit intresserad men som sen pang förlovade sig med någon annan, än att bli ihop med en yngre kille även om han i praktiken var mognare än de flesta i samma ålder.

Alltså min kärlekshistoria är ju makaber.

Nästa kille. Jättesöt, trevlig och intelligent. Jag umgicks vid tidpunkten med folk som inte läste böcker. PUNKT! Han var den som stack ut. Som skulle läsa på högskola och gå vidare i livet. Jag letade med ljus och lykta efter en sån och när han dök upp ville jag inte gå på dejt med honom för att han inte frågade själv utan våra gemensamma vänner surrade om att han gillade mig SÅÅÅÅ mycket. Jag var så trött på det där..”du kan väl ringa honom han är ju helt nere i dig” jag fick höra det så ofta att jag inte trodde på det tillslut. HAN FÅR VÄL RINGA SJÄLV FÖR I HEL—!

Så försvann han och jag vet inte vart. Men jag funderar på ibland vem han är idag…

Jag har träffat många pojkbands-typer. Ofattbart många. Men ingen egentligen rockers kille (förutom på någon turistort där man avverkade killar varje kväll). Vad hände med alla sexiga rockers, alla tatuerade intellektuella med 4 dagars skäggstubb och fåror kring ögonen. Jag tror jag var rädd för dem. Aldrig trodde att jag kunde få någon på riktigt. Eller så trodde de att jag var en flamsig brutta…

Ibland kan jag se en bild på någon gammal flirt och inse att tiden ju faktiskt har flytt. Det är sorgligt att allt det där som är jobbigt då det sker sörjer man när det är över och man har fått perspektiv. Nu har jag min skäggiga gubbe som har fått en lite för stor mage och jag älskar honom ändå. Han är bäst! Tänk om mitt 17-åriga jag hade kunnat förstå det. Att ingenting av det du gör när du är 15 kommer att vara väsentlig när du är 35, och det må vara många år däremellan men det förändrar inte det faktum att det inte spelar någon roll.Go for it! Välj inte att avstå. Res, hångla, ligg, tala om för den du tycker om hur du känner. Läs, skriv och sjung av hela ditt hjärta. Gör ingenting halvdant, men framför allt lyssna till ditt hjärta.

Jag har nobbat en hel hög p.g.a. bagateller. Som ”Spikey” från Huntington Beach som fick mitt nummer och ringde innan jag hade kommit hem, (vilket jag tror var tidigt morgonen efter). Jag hade både plugg och jobb och jag han inte ringa upp honom för ens hans polare ringde full och snackade gojja. Då kände jag mig förolämpad och fick avsmak och sket i honom helt enkelt.

Alla dessa..”män” som inte kunnat ringa en vanlig onsdagseftermiddag och fråga hur man mår utan alltid ringde när de var fulla på lördagsnatten. Inte ens då jag bad dem snällt. Jag kan vara extremt övertydlig och berätta ”du jag skulle gärna prata med dig om du var nykter. Vi kan träffas över en fika om du har lust och se hur det går. Men jag kan inte prata med dig om du är sådär full. Godnatt!” Sånt gillar inte killar…

Att någon skulle bli sårad tänkte jag aldrig på. Det blir lätt så när gemensamma kompisar ska förmedla hur kär killen blev efter ett kort samtal under en utekväll. Man köper det helt enkelt inte. Ingen blir ju så kär så snabbt! I vad?

I retrospekt saknar jag de åren lite. Då man var ung och attraktiv och killarna blev tysta då man gick in i ett rum. Det gör de aldrig längre.

När man flyger kan det efter några timmar bli lite tradigt. Rastlösheten tar över och man vill bara vara framme. Sen när man landar så är det ju över. Det man längtat efter så länge är där och det är lugnande och skönt och ändå så sorgligt. För det är över då – till nästa gång!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: