Frustration 2.0

Varje gång som Minsta varit hos sin mamma så kommer hon tillbaka till oss och pratar vikt. Det slår aldrig fel. Jag har då tagit upp saken och frågat henne om hon tror att hon måste gå ner i vikt. Hon har alltid sagt nej. Jag har ändå höjt ett varningens finger åt min sambo och sagt att när som helst smäller det till och hon tycker att hon måste börja banta.

Efter 2 dagar hos oss frågar hon om hon får baka. Vi har inga större restriktioner på det där och att förbjuda saker är rätt kontraproduktivt. Vi är inte pinnsmala någon av  oss men vi är heller inte sjukt överviktiga. Min sambo skulle förstås behöva gå ner lite i vikt men det är som det är.

Jag dricker ingen läsk och har kämpat med att få in mer vegetariskt och fisk i vår vardag, det har inte varit jätte lätt men det börjar ta sig. Jag har tänkt på min kosthållning i många år och tycker mig ha koll på läget (inte med målet size 0 utan enbart hälsoaspekten) Det jag behöver jobba på är att jag rör mig för lite. Just nu har jag jobbigt med värk och svårt att gå men det går förstås att göra något.

Förra veckan kom Minsta från mamma och deklarerade att nu ska hon gå ner i vikt, ”inte banta bara sluta äta vissa saker”. Så som fett och socker och kolhydrater och…Ja för en tjej som är extremt kinkig blir det ju rätt begränsat.

Jag blev vansinnig. Att sluta dricka läsk och äta godis och snacks – absolut, jättebra. Men att sluta äta fett och kolhydrater är inte ett alternativ för någon som nästan bara äter ordentligt när det är pannkakor och tacos. Det är på nivån inget smör på mackan.

Min sambo säger ingenting och jag som tycker mig ha koll på läget blir väldigt orolig. Minsta har inte mycket go i sig. Hon sitter i soffan med sin dator hela helgen. Många helger kliver hon inte ur sin mysdräkt. Jag är på henne och säger att hon kan bjuda hem kompisar, de kan få mat här och sova här, men inget händer. Ingen reagerar på att hon är mer eller mindre apatisk. När hon och jag är ensamma pratar hon så mina öron blöder men jag kan ta det.Men när resten av familjen är med är hon tyst. Jättetyst. Problemet är då hon har fått för mycket påverkan från mamma och syskon. Syskonen har sunda värderingar men mamma vet jag inte alls hur jag ska hantera.

Mammans sambo har ju tävlat med sina kusiner om vem som snabbast kan gå ner i vikt och det är ju så vansinnigt korkat. Men hans släkt är några hon beundrar på ett nästan barnsligt sätt. De dricks en del där och Minsta har inget intresse av att supa sig full så hur det är så häftigt att vara med dem när hon inte ens kan gå på fest med kompisar är jättekonstigt, hon är trots allt 18 år.

Bantningen, som hon vägrar erkänna att det är, går ut över hennes kosthållning. Vi äter mat med grädde och smör ibland och det äter hon då inte. Potatismos ratar hon och köttbullar i grönpepparsås går inte alls.

Minsta är en jättego tjej men ack så naiv och lättpåverkad. Förutom det jag säger då. Hennes mamma vet allt och det kan man ju inte sätta emot. För mig är mamman mer en pubertal tant som aldrig kan ha fel (då blir hon jättearg även om de presenterar det i vetenskaplig skrift)

Jag har kört alla argument, svältargumentet, näringsintagsargumentet, du behöver inte gå ner i vikt-argumentet ja allt. Men hon ändrar sig inte. Jag vet ju att det här är en grej. Ett sätt att passa in och vara hipp. Vinna poäng hos mamma. Jag minns hur det var. Jag vet hur snabbt det kan gå utför. Jag blir arg för att mamman påverkar henne så (vikt är troligtvis något de ofta talar om därhemma) blir arg för att min sambo inte säger någonting och arg för att de inte är föräldrar helt enkelt. De låter henne göra som hon vill utan att resonera med henne (hon är omogen och säger en kompis en sak så köper hon det hur absurt det än är, mentalt kanske hon är 15-16) Jag fungerar inte så. Jag tycker att man måste ge input, att det är det föräldraskapet går ut på. Man kan inte styra någon annan helt men man bör kanske visa vägen ibland.

Men mest av allt är jag irriterad på mig själv för att jag blir så arg på det, det har alltid varit så och jag kan inte ändra på det.

Advertisements

One thought on “Frustration 2.0

  1. Urk, känner igen, fast det är pappas nya och hennes döttrar som påverkar min dotter… Dock är hon en träningstjej som även pluggar näringslära, så hon vet hur viktigt det är med mat när hon tränar mycket och jisses så mycket ”du är fin” hon fått höra från mig för att inte ge henne griller om viktnedgång. It works. So far. Det är jag tacksam för!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: