Drama

Vi brukar fira midsommar på landet. Vi är flera generationer och det har fungerat rätt bra. Det brukar alltid dyka upp någon extra så även om vi varit ett stadigt gäng så har det alltså alltid varierat i vilka som kommer.

Förra året var det en av männen i sällskapet som busade lite med ett av barnen. Han är inte alltid jättesmidig i sitt sett och det kan ju slå fel ibland, han är lite burdus och ibland säger han saker till barnen som ”är du dum i huvet” viket jag inte alls gillar men det är ju som det är.

Barnet han busade med är inte van vid den typen. Hon är lite känslig men hennes mor gör inte saken bättre. Så förra året slutade lite trist. Barnet blev lite ledsen och mamman upprörd. Jag satt mitt i det och i vanliga fall hade jag styrt upp det. Lagt all energi jag haft för att se till att det blev löst. Men just då sket jag i det. Orkade inte. Kapitulerade inför hela händelsen.

Jag är den ständiga värdinnan. Hon som har suttit otaliga nätter och lyssnat på någon som är ledsen, sprungit benen av mig på dop, student, födelsedagar och midsomrar. Trots att det inte var min fest. Jag har haft en bra kväll om alla sett ut att trivas.

Jag har nu insett (terapi is da shit) att andra inte brytt sig om jag trivts eller inte. Ingen har någonsin ansträngt sig så mycket för att få mig att trivas. Det har varit upp till mig och jag tappade det längst vägen. Många gånger smög jag iväg och satt och surrade med barnen i stället. Jag har varit på fester där alla vuxna blivit så fulla att de inte haft någon som helst koll på barnen. Det har slutat med att jag efter ett glas vin slutat dricka för att se till så inga barn får ett boule-klot i huvudet.

I år var det flera som inte ville komma helt plötslig. P.g.a. att det var så många barn. Jag kände ingenting inför detta. Herregud, skit i det då. Jag tänkte säga ”jag gillar inte fulla gubbar men det har jag ju fått acceptera”. I vanliga fall hade jag tänkt att oj oj oj nu måste jag styra upp detta. Men jag struntade i det.

Våra vänner vars barn hade blivit ledsen förra året tänkte i år kräva en ursäkt från mannen som busade lite burdust. Jag fattade ingenting. Har de gått runt och varit sura ett helt år? Jag tänkte prata med honom innan, den burduse mannen, men jag orkade inte. Tänkte att det är inte min strid. Det är inte jag som ska se till att andra vuxna kan bete sig. Pratade med min terapeut om detta. Hon sa att alla vuxna får ta sitt ansvar.

De var tryckt stämning hos vännerna med barnet. Jag sket i det och satt och surrade med några andra och fann mig själv ha skittrevligt. Alltså bara trevligt.

Jag dricker alltid måttligt för jag vill inte bli fjantig kring barn. Jag lekte lite skattjakt med barnen och sen struntade jag i att stå i köket.  Fortsatte att surra med de jag hade trevligt med.

Våra vänner försökte dra in mig i konflikten men jag sa att jag inte kände mig bekväm med att bli indragen och att det är lite överdrivet att tjafsa om detta 1 år senare.

Kanske blev de sura. Men vet ni , det skiter jag i.

Mitt ansvar är jag. Jag ansvarar för mina handlingar. Jag ansvarar inte för en massa andras. Jag kan ta på mig att se till att barnen har det bra.

Barnen närmast mig har en kusin som jag tror bli lite förtryckt hemma. Han är så snäll och fin ”och artig” som brorsdottern säger. Men hans föräldrar kör nog med devisen ”pojkar ska vara pojkar” är man då känslig och lite försiktig av sig så blir det ju mindre bra. Han var hos oss och jag tänker att vi kan ha honom hos oss i några månader.

Men så kan man ju inte göra.

Just nu idag har jag ett lugn inom mig. Samma känsla som på min egen student då jag stack iväg från den väninnan som alltid förstörde festerna genom att vara en Dramaqueen (long story). Jag var glad och full och sprang bara runt och tjötade med folk.

Ett litet steg i utvecklingen – ett stort steg för välmåendet.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: