Dårskap, föräldraskap och vikten av att våga känna.

Barnens mormor har dött och det är förstås sorgligt men hon var svårt dement och det var skönt för henne att under omständigheterna, få somna in.

Min sambos ex ringde dock inte min sambo och berättade detta, för hon ”tyckte det var så jobbigt”. Inte heller barnen som bor här. Ringde gjorde mellan dottern (som bor många mil från oss) ”för hon vet hur de är” De har extremt svårt att hantera känslor.

Min sambo sa att han skulle ringa till barnens morfar en dag. Sen dess har jag tjatat. Har du ringt än? Tillslut blev jag arg. Vissa chanser får man bara en gång, sen är det för sent. Jag har tjatat om att barnen ska gå ut och fika med morfar i över ett år nu, men icke. Minsta säger ”i vår släkt blir folk gamla. Så morfar lär säkert bli hundra år minst” Hon är inte 5 år hon är 17 snart. Jag blir provocerad av det för att det är ju något hon talat med sin mamma om. Vem tutar i sitt tonåriga barn att morfar är ju så pigg att han med all säkerhet blir hundra år? Jag har försökt att få dem att förstå att de kan fortsätta älska och beundra sin morfar utan att måla upp honom som Superman. Inte ens morfar orkar hur mycket som helst. Beundra honom men ha realistiska förväntningar, så får allt annat bli bonus. Min gammelfarmor blev 96 år, en aktningsvärd ålder på 80-talet. En rund gumma som inte fött så många barn men väl levt som de flesta andra som var födda i slutet av förra seklet (1800-talet) och som inte hade guldsked i munnen.

Min morfar 77 år. Min morfar var en atlet. I farten både fysiskt och psykiskt. Orienterare och konstnär och musiker.

Ingenting är några garantier för något och det bör man lära sig. Inte för att gå runt med ångest utan för att lära sig att leva med det faktum att döden ständigt lurar runt hörnet.

Men i den här familjen har man som så många andra liknande familjer i Sverige aldrig behövt stå inför något jobbigt. Något som speglar sig i att barnen som blir unga vuxna inte vill jobba, inte vill gå på begravningar inte vill. Det jobbigaste var gammelfarmor död vid 103 års ålder.

Herregud VILL….

Men det är ju som det är och det ska bli intressant och se om vi kommer att bli tvungna att vara med på kostnaden av begravningskläder till Minsta. Betalar han henne utan att knorra då då vete katten om det inte får vara nog på det planet. Jag har massor av klänningar hon skulle kunna ta eftersom det ofta är svårt att hitta en klänning som passar till begravning men också är användbar sedan, då man är 17 år.

Hennes nya karl tjänar troligtvis dubbelt upp mot vad jag gör. Det är vi som köper Grill till de vuxna barnen och ser till att de har det som är nödvändigt för att leva bra. Lyxliret får de betala om de kan eller möjligtvis när de kan. Alkohol är helt meningslöst att överösa dem med.

Deras mor och hennes sambo har iallafall lovat Minsta något viktigt, den dagen hon fyller 18 ska de börja lära henne att drick a whisky och öl. Det är det viktigaste de kan göra för sina barn, supa dem under bordet. Fantastiskt!

Livet som bonusmorsa del 134 000

I år fyller Minsta 17 år. Jag tycker det är vettigt att hon jobbar lite i sommar. Dels pga att det alltid är något att komma med när man söker jobb sen, dels för att hon mest bara sitter i sin säng med datorn i knät och nr jag säger mest så är det hela tiden, så fort hon kommit hem från skolan. Sen sitter hon där. samma problematik som med hennes bror.

Det har blivit värre och hade hon varit min dotter hade jag satt ner foten.

Nu kan jag bara ifrågasätta det lite.

I sommar vill jag åka iväg på semester. Hennes morsa drar väl iväg som vanligt, på en 5 veckors seglar semester med karln hennes. Så skönt det skulle vara. Bara dra, veta att Minsta inte vill följa med så behöver man inte fundera över hur de ska ha råd…

Jag vet att hon kanske skulle må gott av att få vara hemma ensam och sköta sig och ett jobb. Men jag vet inte riktigt hur hon skulle klara det. Hursomhelst så är det inte det som är grejen. Jag vill helt enkelt inte bara dra och skita i henne. Hon var 11 då hennes föräldrar separerade ingen av hennes föräldrar verkar tänka direkt på hur detta har påverkat barnen. Jag förstår inte riktigt, som om det skulle vara mindre jobbigt för att de var ”stora”. Jag vet att skilsmässor kan påverka på många sätt, t ex  kan man känna sig utstött.

Så vi frågar henne om hon vill följa med oss på semester, såklart. Mamman ändrar ju ingenting för att dottern kanske skulle vilja åka någonstans. Hon vill följa med oss innan hon ens vet vart vi vill åka.

Vi tänkte Cornwall, Storbrittanien men det skulle bli så dyrt att vi får nog lägga ner det. Att resa 2 st är så otroligt mycket billigare än att resa 3 st, för att inte tala om när barnet är 17, på många håll får man boka 2 hotellrum för att det ska fungera. Så nu står vi där igen och får liksom ta konsekvenserna av att morsan är Narcissist.

Det heter numera ”ja vi var ju bortresta när mamma och XX åkte annars hade jag ju åkt med dem” som om det skulle varit vårat fel att hon aldrig semestrar med mamma. I själva verket var det så att på hemvägen från västkusten stannade vi till hos några vänner i en annan stad. De hade nyligen flyttat och eftersom det är några mil dit så hade vi inte sett huset än. Vi hade kunnat stanna, ville stanna en natt där men hon skulle iväg med mamma och XX så då var det bråttom hem.

Läget är alltså oförändrat och jag vill inte straffa barnen men ibland funderar jag, eftersom mamma alltid försvaras och efterkonstruktionerna är obegripliga emellanåt så börjar jag nu känna, okej om det vi gör inte ses eller minns kan vi lika gärna köra samma race som morsan.

Men jag vet inte, kanske är det Minstas sätt att skydda sig emot tankar om varför mamma lever sitt eget liv numera.

Down Memory Lane

På kort tid har det förflutna kommit på besök. Om 3 veckor kommer en gammal vän jag inte träffat på över tio år på besök. Sist vi träffades var vi båda singlar och hade världen som hem, nu har hon precis återvänt till Sverige med man och två barn, och jag har villa och volvo och sambo. Ingen vovve tyvärr.

Jag grävde i gamla lådor och hittade en massa kort som fick mig att vandra längs Memory Lane och fick för mig att lägga ut dem på facebook. Jag lägger inte annars ut så mycket bilder. Gör jag det brukar det vara för att gå emot hela dravlet med ”titta vad lyckad jag är”

Bilden var från mellanstadiet tror jag och taget i någons trädgård. Detta fick flera av mina gamla klasskamrater att reagera. Jag har inte kontakt med så många men de som såg den började prata om att träffas. Först tänkte jag att det vore roligt att gå ut och käka med några stycken. Att träffas 6 st runt en middag man närsomhelst kan lämna kändes fint. Men så pratades det om en reunion och då kändes det inte riktigt lika kul. Men nu var bollen i rullning och Fb-grupp skapad och jag som tycker det ska vara rätt sa att då ska alla som gick i vår klass bjudas in. Även de som flyttade i femman.

Märkligt nog är det flera jag fortfarande inte gillar. Eller hur ska jag säga, jag får fortfarande dåliga vibbar från dem.Jag ser helt enkelt inte fram emot att träffa dem. De där flickorna som alltid varit så söta och snygga att vilket beteende som helst har varit okej. De har kommit undan helt enkelt.

Det är så viktigt att vara lyckad. Exakt vad det är är något luddigt, jag vet bara att jag inte är det. Jag har inte det man får skryta om; barn, en lagom fin titel, prata om hur ointresserad man är av att göra karriär och ändå gör det för att ”de ville absolut ha mig”, man ska vara smal utan att vara fåfäng och rik utan att vara kapitalist.

Jag tycker själv att jag är lyckad. Det fanns massor av saker jag önskar att jag hade gjort. Varit duktigare i skolan, vetat vad jag ville bli vid 18-19 och börjat studera direkt. Rest runt i Afrika eller Sydamerika och kanske inte varit så rädd för ett brustet hjärta att jag omedvetet sagt nej till kärleken. Jag ville alltid vara betuttad redan vid första dejten.

Men hålla på och ångra när jag gjorde en massa annat istället, inte lika hipt idag men jag hade kul för det mesta.

Jag har en snedvriden självbild säger min bror. Kanske stämmer det jag vet inte. Jag vet bara att periodvis tar prestige kål på mig. Jag skulle kunna gå och vara superärlig men jag vet att det falska smilandet i slutändan ändå vinner. Så har det alltid varit.

Funderat mycket har jag. Vad är det egentligen som är problemet? Jag har kommit fram till följande;

De flesta människor lever linjärt. Dvs de går i skolan, träffas drömprinsen/prinsessan, flyttar ihop, skaffar barn, gifter sig, köper hus och stannar för evigt i sin hemstad. Linjärt fungerar även på dem som väljer att läsa vidare, de gör exakt samma sak de bara byter stad för ett ögonblick.

På samma vis kommunicerar de; De säger Grattis och de säger ”Kramis på dig och lycka till” De ger tomma ord men tillsynes vackra. De skojar aldrig om saker. Ett linjärt tänkande ett linjärt beteende en linjär kommunikation. Det är absolut inget fel i det.

Jag lever mer som en berg och dalbana, jag skojar om saker. Skulle vilja skoja om deras bebisfoton som ju i princip alltid är jättefina och galet gulliga, i termer som ”du den var inte vacker” eller ”vad är det där en gris” Ja jag vet dåliga exempel men håll till godo. Jag gör det aldrig för jag vet att budskapet skulle tolkas fel. Jag har levt huller om buller och jag minns de flesta jag hängt med men det är ett enda stort kaos av folk som jag måste fundera en stund över innan jag kommer ihåg i vilken epok i livet de hör hemma. Min kommunikation är inte linjär, mitt ”DEN var ju inte så söt alls” betyder såklart ”Herregud så bedårande!”

Jag vill att det ska vara på riktigt. Snacka inte en massa om du inte menar det.

Så även om jag gärna träffar några av mina gamla klasskamrater så hade det nog känts bättre med en middag för 6 i all sin enkelhet..

Chapter 768

Så är tiden äntligen inne. Pojken ska flytta. Kontrakt är påskrivet och nu kan det ske närsomhelst..

När jag fick tokspel och tydligt visade vart jag var på väg, in i kaklet med en smäll. Då fattade min sambo, han ringde den kontakt han har och han hade en lägenhet.

Så fort vi pratade med Sonen så blev han ängslig och det var ju jobbet som han inte visste om han skulle få vara kvar på och så pengar och så…

Men jag har lärt mig nu hur jag ska prata med honom. Jag sa att han inte på något vis har fel då han tänker så, det är t.o.m. klokt att tänka så. Samtidigt kommer du aldrig att kunna flytta med den inställningen, för alla kan bli av med jobbet närsomhelst. Det är läskigt att vända blad, det är jobbigt också men det är det en kort tid sen kommer du in i det och då är det värt allt det jobbiga. Ni måste börja leva era egna liv nu, det är tid att ni får ta lite ansvar. Ni vet inte allt, ni kan inte alls. Hur ska ni kunna det, de verktygen har ni inte fått sen är det alltid så när någon flyttar hemifrån. Men ni lär er ju med tiden och fråga oss om det är något. Det löser sig. När det slutat vara jobbigt kommer det så att vara värt det.

Det är konstigt nog han som är mer ängslig än hans tjej. Men hon döljer det kanske mer, för jag sa ”Ni vet inte allt och kan inte allt. Ni kommer att ställas inför massor av prylar som ni tycker är förvirrande men det är ju ingen fara, då frågar ni. Ni kan ju inte veta allt, det är omöjligt men ni lär er med tiden och växer med uppgiften.”

Man kan nästan höra hur stenarna lyfter från deras axlar och flyger iväg ut genom fönstret.

Försök att spara lite grand varje månad. Ha en 300-500 som mål varje månad, men om det inte går ibland så spar en 50-lapp. Bättre än ingenting.

Jag vet inte hur det är ställt med alla vuxna numera men de är inga klippor att luta sig emot vad det verkar. Jag har tjatat på sambon att han ju faktiskt är 25 år äldre än sin son och måste våga tro att han vet lite mer och lite bättre. Ibland måste man bara ge dem andra inputs.

Min massör sa åt mig det jag redan visste men behövde höra: Du är ju ganska intelligent…eller du är egentligen väldigt intelligent och du får nog lov att tänka på att alla inte tänker som du. Du har dessutom stark empati och ett ett rättspatos som du ska vara väldigt stolt över. Men du kommer aldrig att kunna få mamman att ändra sig. Det går inte.

Nej jag vet det och jag måste sluta vara arg på dem som inget begriper. Jag gör så gott jag kan och så får de andra göra så gott de kan och jag måste bara lära mig att acceptera sakers tillstånd.

Nu flyttar han och det kommer inte vara så att de blir supersjälvständiga på en gång, men i så småningom så..

Ett nytt kapitel…snart.

Just nu tänker jag ta ut glädjen i förskott

Det kokade över häromdagen. Jag blev så ledsen å en skitsak och jag kände att jag själv inte hängde med mig själv. Min kropp kände en sak och huvudet gjorde som de ville. Samtidigt som jag gick bredvid och inte fattade vad som hände..

Mycket märkligt.

Jag är fortfarande svajig. Jag vet inte hur det kommer att bli men min sambo fick sig en tankeställare då jag blev sådär arg.

Han tog itu med saken och ringde sin kontakt på ett av stadens fastighetsbolag. Dagen efter fick sonen komma och titta på 2 olika lägenheter och jag sa att någon av oss måste vara med. Han är 24 och borde klara saken själv, men jag vet också hur det kommer att låta: ”Nää den var för sunkig/stor/liten/dyr..osv” Han vill flytta, men han vågar inte.

Så jag får ha ett samtal med honom igen. Jag få säga att livet ÄR svårt och jobbigt ibland. Jag beklagar att era föräldrar och samhället inte gett er rätt verktyg för sånt här men det förändrar ingenting. Du måste ta steget nu. Det bara är så. Vem som helst kan förlora jobbet närsomhelst, det är inte en ursäkt.

Numera säger han ”jo jag är ju skit lat jag vet det.” Men nu har allt jag sagt besannats så nu vet han att jag inte snackar en massa bara för snackandets skull.De ville ha lägenheten och om allt vill sig väl flyttar han inom kort.

När han flyttar kommer jag vara lite orolig som en hönsmamma alltid gör. Jag kommer oroa mig för att de faktiskt inte bara är lathet som ligger bakom hela grejen utan att de faktiskt inte är helt kapabla att klara en kris. De kanske inte förstår problemlösning överhuvudtaget..

Så kommer jag att sväva fram ett tag, 1000 ton lättare.

Jag försökte få honom att förstå att han också måste söka nya jobb, om han inte vet från ena månaden till den andra om han får vara kvar så måste han söka nya jobb. Där har han ju massor att lära men det får han göra på egen hand. i egen lägenhet.

Idag är en bra dag!

Ska jag vara rädd nu

Jag har haft en dispyt med en byggfirma i vår stad. Jag hade på flera vis försökt att få tag på dem, via mejl och via telefon. Ingen respons alls.

Vilket ledde mig att gå in på deras facebook-sida och ge dem dåligt betyg. Sådant brukar göra att de hör av sig.

En lång historia men ack så egendomlig. Trappen på vårt hus faller sönder i bitar, eller åtminstone ytan på den. Man har lagt klinkerplattor på utan att göra ett ordentligt underarbete. Det gjordes 2010, alltså 1 år innan vi köpte huset.

Då själva garantin gått ut är det inte på något vis så att jag försöker få ut någon ersättning av dem, men rent juridiskt har de något som kallas ”ansvarsgaranti” Men den när något godtycklig. Jag talade med konsumentrådgivningen och de sa att det enda sättet är att prata med byggfirman och få papper på arbetet och sedan kräva de tidigare husägarna på en viss ersättning.

När de till slut svarade skyllde de på att det var sekretess på de papperen. Vid ett samtal i somras, då de efter mycket om och men hörde av sig påstod de att kunden ville bara ”att de skulle putsa till det så det såg snyggt ut” Jag blev irriterad på det där undanflykterna och svarade dem åter att jag började misstänka att de hade arbetat svart då de vägrade visa något som helst papper på saken (det finns inget som heter sekretess i byggbranschen på det sättet) Den här konversationen har pågått lääänge, de tar evigheter för dem att svara på enkla frågor och då jag klargjort att jag inte tänker kräva dem på pengar så finns det ingen som helst anledning för dem att motarbeta mig, såvida de inte har något att dölja.

Nu hotar de mig om ”du kommer att bli kontaktad av oss då du hotat och förtalat oss” Inte en enda gång har jag hotat någon. Jag gör inte sånt. Jag var arg förstås men hot?

Följande inlägg var mitt argaste:

Vilket skitsnack! Ett snyggt sätt att komma undan på dock, det tog dessutom bara några månader för er att svara. Det var inget synligt fel, det var ett undermåligt arbete som gjorde att hela trappen vittrar sönder (alltså både puts, fästmassa för plattorna, plattor spricker etc) Dvs ni gjorde ett arbete som inte uppfyller kraven som ni enligt byggregler ska följa. Min gissning är att ni gjorde detta svart och att kunden sket i om trappen skulle hålla eller inte. Du kan försöka med härskartekniker men jag vet hur det fungerar i byggbranschen. Jag vet också att jag inte kan kräva något från er, men tro mig jag kommer inte vara tyst om hur ni behandlat detta ärende. Det var ett dolt fel som vi omöjligt kunde veta om, ni ska som sagt egentligen följa byggregler precis som alla andra och ett seriöst företag ruckar inte på något underarbete bara för att kunden vill ha det billigt. Jag vet att ni kan skita i det här men att snacka om sekretess gör mig spyfärdig.

Inte mycket att bråka om kan man tycka om det inte vore för att den här firman tydligen har samarbete med HA. HA får ju som bekant göra som de vill i Sverige. Alla är så rädda för dem att alla är tysta.  Det ska alltså sitta en massa IQ-befriade rasister och bestämma över oss andra.

Min familj är av sorten, man ska inte vara arg det är fult att vara arg, men ska bara vara tyst det är skitjobbigt man ska inte tjafsa med folk om rasism och sexism och sånt det är bara töntigt. Så stöd därifrån är ju knappast troligt att man får.

Pappa blir förstås arg för minsta lilla. Min bror blir också arg men då handlar det ju om sånt som är viktigt för HONOM, bilar och maskiner och sånt skit, eller om någon varit otrevlig mot honom. Men det är ju så klart något annat.

Men visst man leker inte med HA. Frågan är hur man ska göra nu?  

Om att resa sig upp och gå och gå tills man försvinner

Jag fick något slags psykbryt igår i bilen. Utlöst av en bagatell så liten att jag idag skäms. Men det handlade i korta ordalag om att jag fixar och donar och frågar och tar hänsyn och avstår saker för andra, men det är svårt för de andra att göra likadant.

För att göra saken mer begriplig; om Minsta behöver prata av sig ligger jag vaken och lyssnar även om det är sent och jag ska upp tidigt och jag är dödstrött. De andra rycker på axlarna i något slags ”jag hade inte lust”

Det handlar om alla, min bror och hans familj, mina föräldrar, min sambo och hans barn. För att inte tala om deras mor. Min sambo är extremt osjälvisk och han gör mycket utan att klaga. Men faktum är att han hellre låter mig komma ikläm än att ta en diskussion med barnens mor. Alla ska vara så förstående i det här att hon inte har tid med annat än sig själv. Fast det är aldrig så de säger ”du vet de har ju båten” Vilket i praktiken innebär att det är vi som ska se till att  Minsta har de hon behöver.

Ödets nyck är väl kanske också en av bovarna. Så fort vi bestämt att nu ska vi träna ikväll, så är det något som ska hända. Mamman hade sagt nej jag har inte tid. Vi säger..mest jag – självklart fixar vi det! Skickar jag efter från ellos frågar jag de andra om de vill ha något, går jag förbi något i affären som passa någon av de andra, köper jag det. Min sambo kör fortfarande rätt ofta på jag fixar år mig och frågar ingen annan, som om han fortfarande var ensamstående.

När någon är otrevlig med någon på jobbet, då går min far i taket (vi hare en firma ihop hela familjen) Han ringer upp vederbörande företag och kräver ursäkt. Förutom då det handlar om att någon är dum mot mig, då säger han ”jaha men vad gjorde DU då!?” Jag kan inte vinna där, blir jag ledsen får jag skylla mig själv som tar åt mig, säger jag ifrån är jag otrevlig och hemsk.

Det är inte jättekonstigt att jag aldrig haft någon självkänsla.

Ungdomarna har inte förmågan att agera. de söker inga lägenheter, precis som det var med jobb. Det är jobbigt och läskigt och besvärligt. Varför lämna det som är bekvämt? Så de måste pushas. Det är absurt att man inte fixar biffen när man är 23-24 år, men det är så det är, av massor av anledningar men om ingen visar dem vägen, tvingar dem att fixa vissa saker osv då sitter de fast och ingenting löser sig av sig själv. Resultatet blir förstås att ingen fixar något utom jag.

De andra, deras riktiga föräldrar…ja det händer ingenting. INGENTING!

Jag får inte boka läkartid till barnen. Jag får inte ringa soc. eller försäkringskassan eller arbetsförmedlingen för att kolla så att det fungerar som de ska och att de verkligen får sina rättigheter och behov tillgodosedda. De frågar oss om bölder på ryggen och fläckar på kroppen, de frågar pappa om han inte kan köra deras väskor när de ska åka bort med mamma. Mamma har körkort och bil hon med men ”hon har ju så mycket att göra” Äntligen har jag fått min sambo att säga ”nej, du får fråga mamma det är ju med henne du ska åka bort”

– Men om hon inte har tid då? Kan du inte skjutsa mig då?

-Nej!

Det slutar återigen att de löser det själva, mamma frågar de inte ens.

Jag har varit irriterad på att ingen konfronterar mamman med någonting alls. Att min sambo inte pratar med henne eller mamman inte pratar med min sambo. Istället skickar de meddelanden till varandra via Minsta. Något jag vet att hon inte mår så bra över. Jag sa till henne när hon berättade det för mig att ibland tar även mamma och pappa dålig beslut. Så bör de inte göra.

Jag gör alltså mer för barnen än deras föräldrar. I början var det så att min sambo hade en övertro på sina barn. Missförstå mig rätt, kärleken bör vara helt kravlös i sig, kärleken till ens barn är lika stark oavsett vad de gör för val, men går man omkring och tror att ens barn kan allt och vet allt och förstår allt per automatik då är man illa ute.

Jag säger till dem rakt ut. Jag tror inte att du vet allt eller att du förstår det här. Det säger ingenting om dig i sig, för du är så ung att du omöjligt kan ha snappat upp detta än, därför vill jag att du lyssnar på mig för just detta vet jag. Men jag säger också att ingen vet allt, jag är vare sig världsvan eller allvetande men när jag säger att jag vet något då är jag tvärsäker. Om jag är 95% säker säger jag inte att jag vet.

Mamma däremot vet ju allt. Hon kan tydligen inte ha fel.

Det här blir lite konstigt då hon aldrig använder sig av sina ofattbara kunskap och de alltid frågar oss om allt viktigt.

Problemet är att min sambo inte kan slå näven i bordet.

Mitt problem är att jag förutsätter att de andra ska hänga på då jag fixar och hittar lägenhetsannonser osv. Jag tror att alla ska förstå vinken och ta kommandot. Det händer inte. Jag tar kontakt med lägenhetsinnehavare och med dem som annonserat på blocket osv.

Vi måste följa med dem och titta på lägenhet, annars dissar de det. Bättre med ”nja den var så sunkig lägenheten” eller ”det finns ju inga lägenheter” än att erkänna ”Jag är ängslig över att flytta”. Huvudet i sanden…

Mamma behöver inte bry sig, hon skiter i det helt enkelt. Pappa är en van dörrmatta och sitter gärna stand-by alla timmar på dygnet.

Jag är så trött på allt att jag fantiserar om att bara kliva ut genom dörren och ta första bästa plan härifrån och aldrig mer återvända. Klippa alla band. Försvinna ut i tomma intet. Det är inget jag vill såklart, inte egentligen. För jag skulle gå sönder. Men tänka att börja om (vilket jävla jobb!) ibland lockar det, jag vet att jag är knäpp för jag tror att alla ska förstå sin roll då och liksom vakna upp och tänka, ”Vi tog henne för givet. Om hon bara kunde komma tillbaka…” Hollywoodromantik när den är som dummast.

Vuxna barn som bor hemma.

Livet suger och Sverige är inte så solidariska. Det är hans ståndpunkt.

Vad menar du med det? sa jag. Varför är Sverige inte solidariskt?

För att jag måste göra sådant jag inte vill.

Som en trotsig 8-åring är han. Han tror han kan politik, för ingen har diskuterat med dem hemma. Herregud då kan man ju påverka dem!! Morsan vill inte ens berätta på vilket parti hon röstar på, inte förens de är 18. En motsägelse i sig själv då det ju är först då de FÅR rösta. Men det är som det är.

Jag blir så arg. Ja, jag blir arg för att han är 24 år och inte fattar. Han har inga som helst argument och när jag ifrågasätter hans idéer så kan han inte svara. Han är så obekväm att han vill krypa ur kroppen, när jag säger ”utveckla”. Så igår blev det uppläxning igen. När ingen har informerat honom om sakers tillstånd är det klart att han inte kan svara på den enklaste fråga. Jag måste understryka att jag inte motsäger mig hans politiska tillhörighet i sig, var och en får rösta på vad de vill. Men om man säger sig kunna politik så bör man kunna argumentera för det.

Problemet är att det inte handlar om hur de ser på socialism, kapitalism, solidaritet och feminism. Problemet är att folk i allmänhet och kidsen i synnerhet – inte kan alls. De förstår inte ordens innebörd. När jag var liten var mina favoritord länge nationalencyklopedin och acetylsalicylsyra. Vi gick runt och sög på det där orden jag och min bror. Kanske finns det så mycket information idag att de inte bryr sig om att höra upp idag. Utan ansträngning hittar man massor avc fakta som inte var alls lika lättillgänglig för bara 10-15 år sedan De måste få vara sig själva och skapa sin egen identitet så fritt att de slutar med att de inte kan det mest banala sakerna. Jag pratar med dem nu, men det är lite sent.

Nej det är synd om honom för att han tvingas att arbeta, det skulle vara anarki eller i alla fall kommunism. Men snälla nån säger jag, tror du att du slipper arbeta för att det är kommunism? Han som bara sköter jobbet så att han ska få lön så att han kan köpa ännu mer dataspel. Då får du nog fan jobba sa jag. Eller hur hade du tänkt det? Ska du odla dina egna grönsaker på tomten (vems tomt?) då ska du nog få se på hårt arbete, sa jag. Om du tycker det är tungrott att sköta ett jobb, vänta du bara, och utan kapitalismen hos vem fan skulle du bo!?

Jag är mer övertygad än någonsin att han behöver komma till någon form av ”uppfostringsanstalt” Hand ur mun. Jag förklarar ”fast hur man än ser på saker och vad man än tycker sig tillhöra så är det ju så att utan kapitalismen så skulle du inte ha det så bra och Alliansen har gjort att fler har jobb, folk har ökat sina inkomster även arbetarna och till syvene och sist är det inte regeringen vi ska hänga, utan kommun- och landstingspolitiker. Där kan vi snacka korruption!”

Men det är oviktigt tydligen. Det handlar om principer (och så blir han förbannad på sin mor för att hon har sina principer när det gäller illegala droger) man röstar principiellt på det röda blocket för att de säger sig stå för samma grundläggande ideologier som en själv. Om sen de äldre får det sämre med sossarna vid rodret är det ovidkommande….

För mig är politik något annat. Ett välordnat kaos i ständig rörelse. När politiken stagnerar är det farligt, så länge den förändras kan vi vara lugna. Partipolitik är ointressant i det att vi istället måste koncentrera oss på resultatet. Vi måste titta på vad som verkligen är viktigt vilka idéer som ger resultat. Jobb till alla, frikort till de svårt sjuka (även om de ser pigga ut) understöd till ensamstående som kanske blivit lämnade i sticket, jämställdhet mellan könen ekonomisk, socialt och politiskt, integration, sänkta arbetsgivaravgifter och skattekrav mot egna företagare (skapar massor av jobb)

Jag vill säga till honom att det är omöjligt för oss att ha en diskussion då han vet så förbannat lite, trots att han tror det. Det är förvirrande för mig. Jag kommer från en familj där man krävt mer än vad som ibland är rimligt. Jag utvecklade tidigt höga krav på mig själv. Sen mynnade det ut i krav på andra. Jag vet inte längre vad som är rimligt. Minsta får kanonbetyg utan att hon kan vare sig argumentera, stava rätt eller egentligen ha så mycket kunskap. Det är skrämmande hur lätt det är idag att få bra betyg. De som idag får A, 5:or. MVG (jag förstår inte dagens räkning) hade på sin höjd blivit godkända på mina skolor. Eller så var det så även 1990 men jag var för ifrågasättande för lärarna att gilla mig. Ingen gillar någon som gör det obekvämt, som ställer frågor de inte kan svara på.

Men hemma kommer vi inte längre nu. Vi är fast. Jag kan inte ringa en psykolog och jag kan inte tvinga honom att göra det själv. Jag sa till honom igår med båda systrarna på plats. Jag vet inte om vi gör dig en björntjänst med att låta dig bo kvar. Du är ju inte den som anstränger dig om det inte är absolut nödvändigt. Kanske kan du bara blomma ut om du blir utsparkad. DU gör INGENTING, absolut ingenting här hemma!! NADA! Du kan inte ens plocka i och ur diskmaskinen som vi ber dig om, den enda uppgift du har. Migrän är ett frikort, men sen då ”öhh jag försov mig, öhh jag han inte..öhhh” Så sitter han och beklagar sig över hur jobbigt och fel det är att han inte får ha roligt…JÄMT! Nej osolidariskt är Sverige för att han inte får ha roligt iallafall 90% av tiden, en riktig misär….stackarn.

Ändå han har blivit gladare, han mår bra av att göra nytta, men han ligger så långt efter i utvecklingen att jag inte vet hur jag ska göra längre. Han är trygghetsnarkoman och fast. Han är trygg i vårt hem för att han känner det. Vi uppmanade honom, ja vi t.o.m. fixade en kontakt på en annan arbetsplats åt honom så han kunde söka det då hans nuvarande bara ger förlängning 1 månad åt gången. (Hur det nu kan vara okej.) En månad åt gången, han ska prompt vara kvar och ingen hyresvärd säger ja till någon som inte kan bevisa att de har en inkomst av något slag. Fast. Ännu en ursäkt till att bo kvar.

Trapped..a never ending story of excuses. Jag vet att jag inte är ensam. Googla ”vuxna barn som bor hemma” så inser man snart att problemet är mycket vanligt.
Problemen är att idag finns det alltid något att ursäkta dem på. Det är fobier och bokstavskombinationer och aspergers och autism. Alltid något att bekvämt skylla på. Som om det vore något nytt. Som om folk i tidigare generationer inte fick bita ihop och kämpa ändå. Jag vill skrika till offren ”vem fan tror du att DU är!? Vad får dig att tro att det inte varit en kamp även för någon utan dyslexi, ADD, ADHD, aspergers osv. Jag jobbar heltid och mer ändå med kronisk värk, då blir man behandlad som ”du och dina krämpor, sluta gnäll” men om jag hade gått långtidssjukskriven då hade de s.k. solidariska tyckt om mig. De hade varit på min sida.

Jag vet inte hur man ska göra. Hans syster försökte väl också men hon är ju också hon ett barn av sin tid. Hon blir arg på honom men vad ska hon göra?? Det är så förbannat synd om honom jämt. Livet är inte värt att leva..

Ändå är det något i mig som tycker det är konstigt. Jag har dragits med depressioner, en känsla av hopplöshet och att aldrig hamna rätt. Då hade jag ändå gjort en del vid 23. Men mina erfarenheter och vad jag sett hos kompisar talar emot det att de (bonussonen och hans flickvän) faktiskt är självmordsbenägna. Men jag vet också att de är väldigt individuellt hur man är utåt när man mår så dåligt.

Öppet brev till föräldrar i allmänhet

Kära föräldrar! Valet av skola till era barn definierar inte er. Det säger ingenting om ert värde som som människor, ni är inte bättre och ni är inte sämre för att ni någonstans inbillat er att den ena skolan är finare. Era barn är lika underbart fria i tanken som det är menat att de ska vara oavsett skolgård. De springer, och är nyfikna och ifrågasättande och filosoferande. De gillar dig om du är på riktigt.De skrattar högt då det är roligt och gråter då det skaver. Ta inte deras känslor ifrån dem. Lär dem att känna dem utan skam.

När ni lämnar av era barn på dagis eller skola, eller hämtar dem. Spar ni i princip ingen tid alls bara för att ni stressar och tjatar på barnet. Det är som de där få minuterna vi läste om i trafikskolan, de  där man tjänar in på att åka 100 istället för 90 typ, 3 minuter eller var det var. Är det värt det?

Gräsmattorna runt skolbyggnaderna förstörs. Jag gissar på att det blir liv i luckan då på de föräldrarna som aldrig har tid med annat än tjafs, trots att de var med om att gå sönder den. Vad spar ni på att gena? Slitage på skorna?

Jag tycker ni ska ta de där 20 minuterna och fundera på vem ni är, och vad ni vill livet ska ge era barn. På riktigt…Allt går i ett kör, de ska idrottas och dansas och sjungas och spelas teater och alla barnen måste förstås skjutsas hela tiden och hämtas hela tiden och…vägra barnen sin egen tid. Det är det ni gör. Låt dem idrotta och sjunga och vad det nu må vara men lägg er inte i för mycket. Ha koll utan att kontrollera för det är ju barnet som ska glädjas åt saken.

Jag tror på sång och dans. På kampsporter och  orkestrar. Jag tror barnen får mycket på köpet i det där. Samspel, disciplin, kompromisser, självkänsla osv. Det är när ett barn måste göra allt som det blir kaos. När pappa vill det mer än sonen och mamma mer än dottern, som det blir galet.

För det är det ni gör är att förvägrar dem sin egen identitet. Tillslut blir de bara tomhet och ängslan kvar i barnet. Ge dem tid istället. Sluta upp med att städa deras rum tills de blir 20. Vad är det för dumheter!!? Jag vill ta er i örat!! NEJ ni är inte bättre föräldrar för att ni gör det. Jag är säker på att alla gör så gott de kan och vet, tyvärr brister ni ibland i kunnandet. Barn har ett inbyggt biologiskt behov av att klara sig själva. Jag vet inte hur många barn jag tvingat att hjälpa till, de surar ordentligt först och efteråt….ja jösses efteråt vilken stolthet

Jag är ingen pedagog, ingen förskolelärare, ingen lärare och ingen barnvårdare. Men jag tror jag förstår barn och ungdomar rätt bra. Jag ser då de inte mår så bra. Jag tror det är det som är min talang och jag vill bara säga det att magi finns. Det finns ett under i det där när barn som är ängsliga eller osäkra på sin egen förmåga, får hjälpa till, eller då tioöringen trillar ner då tänds det något i ögonen på dem. Ni kanske har så bråttom att visa världen hur framgångsrika ni är att ni missar det. Men så är det. Mitt i alla hashtags och instagramfoton ni envisas med i tid och otid, oftast för att bevisa eran egen beträfflighet, så händer det magiska saker. Ni missar det.

När de där stjärnorna tänds i barnen ögon förstår man meningen med livet. Just i det ögonblicket faller allt på plats och ett lugn sprider sig i varje fiber av ens kropp, testa det någon gång vet ja.

Försök att minnas att ni ska hoppa i vattenpölarna på vägen hem från dagis. Man måste hoppa i vattenpölarna. Sluta upp med att vara full framför dina barn och tonåringar, sluta upp med att lägga mer tid på er karriär än på dina barn. Lyssna på deras tankar så att de får modet att tro på sig själva och ställ krav så de får självkänsla

Barnvagnsmärket är tydligen viktigt för det ska vara dyrt och trendigt. Ibland får man lov att köpa en vagn som är praktisk och billig för att man inte har råd med något annat.. Man måste köra omkring i en rishög, dra en omodern barnvagn och bo spartanskt ibland, för att man just då inte har råd med mer än så. Är det verkligen hela världen? Det är inte synd om er och det är inte traumatiskt för barnen. Det sorgliga mitt i alltihopa är att ni missar så mycket. Men det är trots allt bättre att lägga mer krut [läs pengar] på bilen än på själva barnvagnen. Ibland behöver 17-åringen och 25-åringen mer tid än 4-åringen. Att dagens föräldrar tror att de vet så mycket mer om föräldrarskapet än sina egna föräldrar är skrattretande. Give them some cred please!

Man bör laga ”riktig” mat hemma, det är väl rätt viktigt. Men man är inte usel för att man serverar färdiga korvar eller fiskpinnar ibland. Ibland är det en fantastisk uppfinning att bara kunna värma på något snabbt så man får tid över för Fångarna på fo…nejdå, att sitta och prata!

Framförallt måste ni sluta upp med att sluta lyssna på vad de vill ha sagt. Man får vara trött. Om ni bara visste vad jag gjort fast jag inte ens är biomamma (för jag vet att ni tror det, att ni fattar något som jag inte förstår. Men det är alldeles fel, ni får tro på det om ni vill gör ni det inte är det inte mycket jag kan göra åt det) Men måste bita i det sura äpplet och lyssna. Sluta aldrig lyssna på vad de säger, försök att förstå deras samtid. Det är nog det som jag tycker är svårast, insikten om att världen ser annorlunda ut för en 14-åring 2014 ä vad den gjorde för en 14-åring 1987.

Ta nu gummistövlarna på dig när du hämtar barnen från dagis nästa gång. Sjung för full hals och hoppa på.

Att aldrig få känna det där.

Funderar mycket på hur det skulle vara att ha fosterbarn. Jag har en stark inneboende känsla av barns väl. Inte skämma bort dem genom att man alltid gör allt åt dem, men känslan av att vilja trösta alla ledsna, rädda, skärrade, traumatiserade barn är så stark att den bara kan liknas vid den en mor känner för sitt barn. 

Det är därför jag inte kan jobba med barn. Jag skulle gå sönder – i tusen miljoner bitar, varje vecka. 

Jag får inga egna barn. Först hade jag ingen karl som var nåt att satsa på, så dyker han äntligen upp och då är det inte så lätt. Sjukdomar, ålder och en liten pryl till gör att det inte går. Det är den sorgen jag måste leva med. Jag har alltid sagt att jag ska adoptera, även om jag får egna barn, men adoption är dyrt, påfrestande och jag gissar att vi är för gamla helt enkelt. ”Man måste ju vara frisk och ung så man lever länge och kan leka med barnen”, som det brukar heta. Det borde väl vara rätt allmänt känt att man dör när man dör och åldern kan man aldrig förlita sig på. Dessutom borde det vara viktigare att kunna ge barnen en vishet som bara kan komma med erfarenhet och 23 år är definitivt ingen ålder fylld av visdom.

Det är inte så mycket vi kan göra åt detta ändå så det är just detsamma.

Min tanke har då alltså istället fallit på fosterbarn. Men när jag läser och hör om hur ofattbart hemskt det kan te sig då ett barn får lämna det enda hem de känner för att flytta någon helt annanstans med föräldrar de aldrig känt, då dör något inom mig. Tänk att ha ett barn från att de är några månader och så 8-9 år senare rycks det ifrån dig. Förstå det barnet, vilket förbannat ofog. 

Jag tror att jag skulle kunna bli riktigt ond av det. Jag menar leja yrkesmördare att ta ihjäl de svin som tagit barnet ifrån oss. Gjort så ont mot ”min” dotter/son. För även om det inte är samma sak att bära ett barn i 9 månader som att inte göra det så är det ju kärleken som är avgörande. Jag har aldrig burit mina hjärtebarn i min mage men herre jävlar om någon skulle göra dem illa. Visst vet man hela tiden att det kan hända men ska man ge dem all den villkorslösa kärleken de förtjänar ska man nog inte gå runt och fundera på det hela tiden.

Jag har funderat på det där med otäcka tankar i huvudet, hur nära skulle man vara att gå berserk? Hur mycket skulle man behöva anstränga sig för att inte dö eller döda? Så jag tror inte att jag kan bli fostermamma, i den bästa av världar kan man kanske ha en bra relation med biomamman/biopappan men vi vet ju alla att det är en fånig illusion. Socialen ska vi inte prata om jag skulle bli osams med dem jämt. Inte p.g.a pengar utan p.g.a avsaknaden av empati.

Det får väl bli en sådana här: