Rädda små pojkar på 20+

Så här är det. Sonen har jobbat nu några månader. Han har växt en hel del under de senaste året, äntligen har han planer och en tanke med sitt liv som inte nödvändigtvis innefattar krigsspel på datorn. Men det gäller att få ut honom ur hans bekvämlighetszon.

Jag har en strategi som min sambo aldrig haft, som kanske inte så många föräldrar har idag. Rak och ärlig och ett ifrågasättande utan att för den delen glömma bort att uppmuntra och ge beröm.

När han sätter igång att snacka om alla dumma människor som bara är ego, ifrågasätter jag hans eget beteende. Tycker du själv att du gör något för världen? Inte förändrar du den genom att ge en tia till någon som behöver men det är ändå något.

Säger jag. Och han kryper till korset direkt, jag vet att jag är ego säger han. Så surrar vi runt det ett tag. Allt är ju så lätt för vissa och så svårt för andra, men det är lätt att iklä sig en offerkofta och tycka att någon annan ska…det är ju så de flesta lever. Hittar du en telefon eller kontokort så är det så besvärligt att leta upp vem den tillhör så ingen gör det. Jag har gjort det till en sport, vad vet jag om personen som tappat den, det kan hänga på liv och död att de får tillbaka sina ägodelar så jag och min sambo researchar ständigt. Som när grannens bil stod med lysena på. Grannarna i hyreshuset mittemot. Så vi fick fram ägaren genom registreringsplåten och så hittade vi hans nummer på eniro. Han blev stött, svarade spydigt ”näähäeeee du, de gör de INTE!!” när jag sa att lyset var på. Jag försökte intygande några gånger sen blir jag okej då gör som du vill, vi skiter i det här. Tillslut tog han arslet ur soffan och tittade ut genom fönstret och såg att jag talade sanning. Men inget tack och inget ursäkta. Det får gå på karma-kontot.

Men nu var det sonen vi talade om. Han är på G, han pratar lite om körkort t.o.m. Det som är bra är att de jag tjatat om med både Stora sonen och Minsta visar sig stämma och då ökar väl deras förtroende för mig.

Problemet är att han inte alltid gör som vi säger, a-kassan sket han i över sommaren så nu står han där och så får han lov att bo kvar ett tag till, stället han jobbar på förlänger 1 månad i taget, inget bra för stressnivån.  Flickvännen fick jobb i Stockholm jon jobbar 2 dagar sen klappar hon ihop och blir sjukskriven. Det är det jag vill prata med er om, men vi tar det i nästa inlägg.

Han erkände härom kvällen att det är tryggt att bo kvar hemma. Jag förstår honom, det blir en trygghet i att vara kvar i det man redan ”känner” men jag sa till honom att det blir inte lättare bara för att man väntar. Hans polare bor i princip hemma allihop, de är 24-25 bast och har inga som helst planer på att flytta ifrån föräldrarna. De lever soft med att kunna spendera hela lönen på lyxprylar, glöm inte att de även har städhjälp inbakat i hyressumman på 0 spänn.

Hur fasen ska det gå för dem när föräldrarna inte längre klarar av att ta hand om dem? Helt plötsligt vid 40 bast ska de lära sig att ta hand om sig. Ursäkten är troligtvis någon form av diagnos. Den ständiga ursäkten att slippa ta tag i sitt liv.

Det här är en samhällsfara, en personlig katastrof och det övergår mitt förstånd att det mest naturliga i oss inte längre finns.

Åldrandet….

Jag tillhör kanske inte gruppen människor som levt extremt traditionellt för en småstadbrud. Jag var ansvarfullare vid 20 än de flesta jag känner, det var till mig de kom då något hade hänt. Jag gissar att jag hade någon form av mammaroll. Jag köpte inte radhus och skaffade barn vid 25.

Jag älskar barn men det har väl inte alltid varit skitroligt att vara dadda och uppfostrare åt jämnåriga.

Sen växte tellingarna upp och likt en far som vägrar se sin dotter som vuxen, har det varit svårt för mig att se många av mina gamla kompisar som gifta småbarnsföräldrar. När jag var pank och fågelfri köpte de husvagn och hus och båt och fler bilar. Jag var lite avis, inte så att jag missunnade någon någon lycka men den sitter ju oftast inte i materiella ting även om man i en märklig tid lätt blir lurad till att tro det.

Hursomhelst jag var den mest mogna men jag landade sist kan man säga. Jag har varit fast i en illussion om att ålder bara är en siffra, man får göra som man vill så länge man tar ansvar. Jag var på konsert alldeles nyligen. Ett av de där banden man aldrig fick chansen att se på 90-talet, men som följt med sedan 1992, kom till Sverige.

Pearl Jam, bandet med världens mest fascinerande och attraktiva sångare. Han har åldrats med grace tycker jag. Men mer om själva Eddie Vedder i ett annat inlägg. Jag såg bandet i USA någon gång runt milleniumskiftet, men det är också en annan historia. Det slog mig bara hur gamla de blivit. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det varlite av en shock att se vilka gubbar de blivit av dem.

I dagarna blev min bror farfar. FARFAR! För bövelen det är ju helt galet! Jag är förvisso lillasyster till honom och han är min halvbror så det gör väl några år extra men det var ju bara 6 år sedan min egen far blev farfar för första gången.

Jag skojar om det där på det här viset, men visst grips jag ibland av lätt panik. Det handlar inte om fåfänga, för det verkar vara det som alla tror åldersnojja handlar om. Det handlar om att det bara går utför och det oundvikliga kryper allt närmre.

Det finns så mycket som man vill göra och ändå inte alls. Jag blir förvirrad av alltihopa.

Kalla de 40-årskris om ni vill men det hjälper ingenting alls..

Lyckan är ett lotteri.

Ännu en ung människa har valt att avsluta sitt liv och när en siffra i statistiken får ett ansikte, så är det förstås sådant som berör många.

Jag blir som så många andra ledsen. Så onödigt eftersom de där mörka tankarna egentligen är sjuka cancersvulster som borde behandlas.

Det är kommentarerna i media som gör mig lite vemodig. Lite bestörtt. Malik Bendjelloul var begåvad, han hade ju fått en Oskar. Malik var framgångsrik och respekterad. Hur kunde HAN må dåligt…?

Jag får också sådana tankar ibland. Men är det verkligen rätt?

Pengar, framgång, erkännade av kultureliten, höga betyg och den typiska kärnfamiljen är alla exempel på vad vi inbillar oss är lycka, och det är det väl ibland för vissa men det är ingen universell lösning på meningen med livet, den vi så desperat söker efter.

Jag har sett monstret i ansiktet. Jag har jagats av den jävla demonen. Jag har känt vad det innebär att förlora någon och lärt mig att inte ta allt för givet, åtminstone att stanna upp då och då för att andas och känna tacksamhet. Det finns ingen universell lycka, ingen egentlig lösning på problemet.

Vi kan bara hoppas. Hoppas och samtala. Ibland lyckas vi inte. Hur kan vi alltid finnas där? Det går inte.

Det enda vi måste lära oss är att allt det där ytliga vi ser som lycka är intet.

Vi var 17-18 år och psykologiläraren ställde frågan öppet till klassen:  Vad är lycka?

De fina flickorna i klassen svarade såklart pengar, karriär och snygg bil. Så där lades ribban och de flesta hängde på och läraren likt en typisk lärare godtog deras konstigheter. Jag tyckte de var rudis allihopa. Pengar är väl för fan inte lycka tänkte jag tyst, räckte upp handen med bultande hjärta för jag visste att de jag sa aldrig gick hem ”Olycka!” sa jag. Läraren bara stirrade på mig, jag hade lika gärna ha kunnat sagt ”SNOPP!”

”Vad menar du?” sa han

Jag fortsatte: Ja alltså…utan olycka kan man inte känna lycka. Det handlar om yin och yang, en balans…eh…man måste vara olycklig ibland om man ska förstå vad lycka är…

Jag tror de skrattade åt mig, folk med låg IQ gör det när de inte fattar, hånskrattar. Läraren var en annars rätt smart och bra lärare som jag minns det (och de bra var sällsynta) Men han kunde inte hantera det svaret. Det blev väl för djupt och komplicerat.

Jag säger alltid sånt där. Det var väl därför jag inte gick hem i plugget. Jag var tillräckligt smart för att få höga betyg, men jag förstod inte riktigt hur man gjorde för att anpassa sig till skolsystemet.

 

En del av lyckans grogrund är väl att bli accepterad för den man är, för tankar man har utan att bli utskrattad eller bortsopad för något annat brilliant svar som ”Märkeskläder!”

Jag har konfronterat både lärare, syokonsulenter, poliser och fritidspedagoger. De förstår inte min kritik för det blir för mycket för dem. De kan inte sträcka sig så långt som att de skulle vara fast i en spiral som kanske inte är fel, men heller inte rätt. Jag vet att jag hade rätt, att det aldrig är så enkelt att man kan gå efter samma mall i alla lägen. Men det är svårt att omforma sig.

 

Efter 40 år har jag väl ett hum om vad man bör göra för att inte få folk att kippa efter andan och stirra tomt ut i luften. Men jag är inte den som håller käften. Vi ska vara tydliga nu med att jag inte på något vis attackerar folk till höger och vänster. Det brinner dock i huvudet på mig då folk säger saker som ”Jag förstår inte varför folk ska tjafsa så myckt om ett bakverk. Det HETER JU ne**boll, det har det alltid gjort så det tänker jag fortsätta med…bla bla bla” eller bemöter mitt mothugg med ”Man får faktiskt tycka vad man vill, det är ett fritt land och…”

Det är skrämmande vanligt att dra fram just demokrati-kortet när man vill försvara Sd, att de faktiskt FÅR välja dem

Det kan jag ju inte säga nåt om visst får de, men kom inte bölandes då du inser att dina jävla demokratiska rättigheter har tagits ifrån dig när de väl kommit till makten. Demokratin säger också att jag får tycka vad jag vill, t ex att du är en idiot. En trög idiot dessutom.

Min bror är duktig på att trycka ner mig på ett sätt som säger ”alla får väl tycka vad de vill du kan inte komma och säga till dem vad de ska tycka”

Nej det är lätt för någon som han. En vit, svensk heterosexuell småbarnsfar som aldrig nåtgonsin behövt slåss för något. Klart att han kan säga ”skit i homofoberna”. Jag är också vit, svensk, heterosexuell, kvinna förvisso men det är ju ändå relativt lugnt för mig. Det jag har är insikt, förståelse och hög empati. Så jag förstår att det är lika fel att hålla käften och låta förtrycken pågå som att vara delaktig i det. Det förstår inte min bror.

De där människorna får mig ofta att känna mig värdelös, jobbig och trög. Men jag blir bättre och bättre på att tänka bort dem som ”De klarar inte av att lyfta tanken utanför sig själva, de förstår helt enkelt inte sammanhangen. Det är inte mig som det är fel på, måhända är jag lite avvikande, men det är inte mig det är fel på”

Det är mycket sällan, för att säga aldrig som korkade människor tar sina liv. Så är det även om man egentligen inte ska göra den skillnaden. Smarta människor mår dåligt, smarta människor ser sammanhang och de kan leva sig in i andra situationer än just den värld de lever i.

Men det spelar ju så liten roll hur framgångsrik en människa varit. Det är en tankevurpa att tro att för att någon ler så är personen lycklig.

Jag tittar sorgset på bilderna på Malik och jag sänder en tanke till Evelyn.

Jag hoppas att ångesten är borta nu. Vila ifrid.

För den allmänna människan med normalnivå på IQ och låg EQ är det såklart inga som helst problem med att finna lyckan i mycket pengar, eller snygg bil. För oss andra fungerar de väl som små kickar i livet, men knappast lycka.

Men då man är ung är lyckan ett måste, man förstår inte riktigt att lyckan är en illusion men att det är okej. Det är okej att inte gå runt med ett lyckorus, det liknar visst nästintill en psykos om jag förstått det rätt. Det räcker med vardagslycka, harmoni och att känna att man hittat rätt plats. Men det sistnämnda kräver erfarenhet. Livets paradox kanske, att man måste ha levt för att förstå att det inte är så farligt om man inte blir framgångsrik och förmögen och får 2 st barn ett av varje.

Det finns något krystat i det där.

Det gäller att orka med det onda hela vägen. Hitta någon som förstår en och ha vänner som åtminstone accepterar en.

”Through all the people I´ve met in my life, you are the one that never judged me” Skrev min vän i ett icke färdigskrivet avskedsbrev till mig då hon valde att somna in för gott.

 

Pay it forward

Så här i mors dag-dagarär det svårt att inte känna sig lite ledsen. Jag ser kvinnan som inte bara har fått flera friska barn också har en mor som till synes är frisk och kry och en mormor/farmor som också är det.

Jag hör Gry på radion som fortfarande har sin morfar i livet och han är inte ens lite dement…

Jag vet att man inte får vara svartsjuk. Jag missunnar ingen något men jag kan inte låta bli att bli sorgsen för min egen del.

Tänk att ha en sån där mysig morfar kvar i livet som liksom aldrig någonsin skulle kritisera dig. Som spelar kort med barnbarnen och tycker att du lagar världens godaste mat.

Jag vet att livet har varit bra i det stora hela men då jag ser bröllopsfoton på 26-åriga tjejer som fotograferats med både mamma och mormor då brister något inom mig…

Alla verkar ha det så förbaskat bra i sin familj/släkt. Här, inte direkt.

Jag har fövisso inga sverigedemokratiska ukullele-spelande hillbillis i min släkt, det räcker med min sambos del av familjen, men ändå.

Så till er som har just den gåvan. Att ha både föräldrar och mor-eller farföräldrar i livet och dessutom har friska barn själva som får ta del av en generation som vuxit upp under helt andra förutsättningar. Ta ut alla på en fika och när ni sitter där tänk på detta; hur få förunnat det är att ha det så. Skicka en tanke av tacksamhet ut i universum and Pay it forward.

Minnenas allé

Igår träffades vi. Jag och två av mina gamla vänner från gymnasietiden. Vi har troligtvis inte träffats alla tre på ca 15+ år. Jag är ju den som ändå hållit kontakten  med flest av oss.

Vår kompis som visade sig vara en tvättäkta sociopat ställde till en del och jag har bearbetat den händelsen för länge sedan. Att komma över ett trauma, det kan tyckas vara en överdrift men det var ett trauma, kan vara en lång process, det är så mycket som spelar in.

Mina vänner valde en linjär livsstil som jag brukar definiera det. Efter skolan jobba, festa mer än någonsin, träffa kille, skaffa villa och barn. Punkt. Jag tror jag skrivit om det förut. Mitt liv har varit mycket mer brokigt. Jag har levt livet i romansvit. Jag kommer inte ihåg alla jag träffat och umgåtts med. Inte för att det inte hade någon betydelse i mitt liv utan för att…ja jag vet inte. Minnet är svekfult och fragilt.

Vännerna jag träffade igår har aldrig velat prata om den tiden. Jag har fått intrycket av att de tycker det är meningslöst att älta det gamla och att de tar det med en axelryckning. Jag har tyckt att det var obehagligt att ha så stora minnesluckor från den tiden så för mig har det varit viktigt att gå igenom saken med ett annat perspektiv. Minnas allt kan man inte göra men det här handlar om försvarsmekanismer och dem bör man nog bearbeta.

Igår var det något egendomligt som hände. Det var inte jag som envisades med att prata om detta, det var de som erkände att de aldrig bearbetat saken. De exploderade i en orgie av gamla minnen. De t.o.m. erkände att det var jag som många gånger kom i kläm eftersom det alltid var jag som fick rädda alla vilket resulterade i att jag mycket sällan fick roliga festarkvällar. Jag har alltid tagit på mig ett ansvar över fulla idioter ska hålla på med raketer och börja slåss och göra saker som är farliga.

Jag tror att det jag gick igenom för långt över 10 år sedan, är samma process som de nu går igenom. Enkelt förklarat de har haft rätt ytliga förhållanden till andra människor och skrattat mer och festat mer och jag har haft de intellektuella, djupare samtalen. Jag har varit lite modigare för jag har faced the fear. Jag tror inte jag kan sopa saker under mattan. De har varit så upptagna med familjeliv och barn och allt vad det innebär. Det är naturligt att det tagit längre tid för dem.

Problemet för mig är att ordna upp alla minnen i en tidslinje. Det är nog det jag har svårt för. Jag vet helt enkelt inte om det ena minnet kom före eller efter ett annat minne, och eftersom många människor inte finns i mitt liv längre kan ingen hjälpa mig.

Samtidigt inser jag att det inte spelar så stor roll längre. Det här hände, jag reagerade så här och det var säkert logiskt då men det berör mig inte längre, det finns en viss ökad stressnivå på vissa samtalsämnen men jag känner att jag landat. 

Det finns inte längre någon ångest över sakers tillstånd.

Om att dissa andra

I år för första gången tog jag på allvar itu med maskrosorna. De är ju överallt. Tror nån det att det inte heller var rätt. Nä nu får man äta upp att de minsann är vackra och symboliserar sommaren.

Det är de jag behöver bli bättre på, dissa andras val och höja upp mina egna även om det egentligen handlar om lathet.

Men det är som det är på sociala medier. Där kan man ju skriva en sak och så är det alltid något fucko som ska förvränga det och så skriver de något i stil med ”men jag tycker iallafall att hon är jättesööööt!” och helt plötsligt framstår man som rätt osympatisk. Fast det är aldrig någon som gör så hos mig.

Jag vet inte vad det är som gör människor sådär. Men jag står för att maskrosorna skulle bort. Jag tycker inte de är så roliga faktiskt.

Jag har varit duktig faktiskt sen får ni göra vad fan ni vill med erat ogräs.

Att rädda världen men inte mig själv

jag minns inte om jag publicerat något om saken tidigare men jag tror att jag gjorde det. Mina svårigheter att säga nej.

Det har förstås som sig bör även en nästintill fanatisk känsla över att jag ska rädda alla hela tiden. Så om någon jag känner mår dåligt så ill jag genast springa dit och rädda dem, finnas där, trösta. Jag blir lika ledsen varje gång jag inser att de inte gör så mot mig.

Processen har varit evighetslång. Jag har tragglat och snubblat och trillat och rest mig.

Jag kan säga nej. Jag börjar kunna se det så här jag har varit ensam, sårbar, känslomässigt nedbruten, ett vrak. Vad du där då nej, ev. om du hade tid. Är det då vänskap att jag ska släppa allt ja har för att du har det lite jobbigt. Jag kommer från en familj där egoism inte funnits, inte varit en de av vokabulären. Jag har hamnat i en familj där man tänker rätt mycket på sig själv. Vi lär av varandra och nu har jag nått en punkt då jag faktiskt skiter i om alla mår bra. Det är deras resa, de får lov att göra den utan mig. Visst kan jag vara där ibland, men inte tänker jag anstränga mig för att de behöver nåt. Någon sa att om alla var lite mer ego skulle världen vara en bättre plats.jag kör så hör nu ett tag. Jag är värd det tusen gånger om.

In the eye of the beholder

På tisdag har Minsta och hennes klass något jippo då de med sina familjer ska träffas, grilla och spela brännboll. Först var det sagt måndag och mamma skulle eventuellt komma om hon hade tid, nu när det ändrades så kunde hon så lägligt skylla på det och det hette ”hade det varit på måndagen som de först sa så hade jag ju kunnat komma, men nu har jag ju andra planer som inte går att ändra”.

Så mamma slipper  – IGEN.

Men jag fungerar som ett tolvstegsprogram. Nu när den värsta ilskan över, kan jag bara känna att hon är tragisk. En jävla kärring, men tragisk. Det enda som bekymrar mig är att Minsta är så ivrig på att ursäkta henne. Hon förklarar för mig att ”mamma ska ju till frissan och det tar ju så lång tid för henne för hon har ju så många färger i håret och hon…”

Jag visade ingenting om att jag tyckte att hon borde kunna komma. Men Minsta ursäktar ändå med långa utlägg om varför som egentligen är helt oviktiga eftersom att de inte är så viktiga i sig.

Nu mår vi rätt dåligt idag allihopa och Minsta är hemma från skolan så vi får se hur det blir imorgon. Jag hade nog gärna sett det själv. På något vis visa att det knappast alltid är den biologiska morsan som ställer upp. Men de är så bra på att mörka sina dåliga val. Det gör de allihopa. Jag är ju tvärtom, skulle jag städa hela huset och glömma och torka i ett rum så har jag liksom inte städat hela huset. Det blir ju tydligt i en familj som tycker de städat för att de plockat bort sina grejer från matbordet.

Men jag brukar ju faktiskt heter det då de tvättat sina kläder 2 dagar de senaste 4 veckorna.

Do you fear what I fear?
Living properly
Truths to you are lies to me
Do you choose what I choose?
More alternatives
Energy derives from both the plus and negative
Do you need what I need?
Boundaries overthrown
Look inside to each his own
Do you trust what I trust?
Me, myself and I
Penetrate the smoke screen I see through the selfish lie

 

Breaking the walls

Nu har han jobbat i ca 3 veckor. I onsdags kom han hem och sa att man frivilligt fick skriva upp sig på en lapp om man kunde/ville jobba annandagpåsk. Han var tveksam.

Vi surrade lite och jag sa ”Satsa nu i början. Du behöver inte jobba varje helg men visar du framfötterna nu så du får vara kvar så behöver du ju inte göra det lika mycket sen. Vi bollade frågan lite, undvek att predika eller läxa upp. Försökte vara saklig och uppmuntrande.

Det fungerade för han jobbade på annandagen. Nu har han tyvärr blivit sjuk men det kan ju ingen hjälpa. Hursomhelst pratade han om hur tidigt han vaknar och ur tidigt han numera går och lägger sig. Ett litet leende som liksom sa ”okej då jag hade fel”.

Men det var fortfarande lite jobbigt att inte kunna spela så mycket som tidigare, säger han och jag vet att han nu vet att livet blir vad vi gör det till. Kanske är han inte riktigt medveten om det än men det finns där i hans undermedvetna…

Han fick anstränga sig för att inte le för mycket då mina brorsbarn var hos oss på påskdagen. Han hatar ju barn, det kommer aldrig att ske säger han trotsigt då jag säger till Lillen att flirta med honom för att han ska smälta. Så ser alla hur han anstränger sig för att inte le.

I´ll be damned if I can´t break down his wall

 

Människor som förgiftar

Jag har problem med vissa personer i mitt liv. Egentligen träffas vi mycket sällan, men vi är Fb-vänner. Majoriteten av dem som får mig att må dåligt är folk jag aldrigt skulle bjuda på mitt bröllop. De är också folk jag fått på köpet s.a.s.

Det är min sambos gamla arbetskamrater och någon fruga.

Jag håller inte käften. Dvs jag gillar inte Sverigedemokrater, jag gillar inte heller hycklare, fejkade prettomänniskor med ständig ångest och ryggdunkare…Ja jag ogillar inte folk som verkligen har ångest, det gör jag verkligen inte. Men om någon säger ”Jag hatar den där jävla Reinfeldt. Det är Alliansens fel att folk inte får vara sjukskrivna” och så länkar de till någon dåligt skriven artikel som inte ger mer än halva sanningen, då får man räkna med att jag ifrågasätter.

Sd:are är en annan sak. Det är kanske inte helt rätt men det är ju svårt att inte häckla många av de idioterna, oftast kommunfullmäktige någonstans som säger saker som min 6 åriga brorsdotter skulle tyckt varit jättekonstig.

Men på FB ska man vara positiv, glad och superlyckad JÄMT. Är man det minsta grumpy, det räcker med att man skriver ”Idag luktade FIS på tåget, det var inte kul” Så tar någon det bokstavligt och så får man en uppläxning i att det är ett i-landsproblem. Personen ifråga förstår inte, inte alls. Sen får man klaga men bara på regeringen, inte åsikter, inte idioti, inte något ifrågasättande av en idiot, i synnerhet inte om du resonerar dig fram till din ståndpunkt.

Kanske är det inte konstigt att de inte förstår en debatt. Att ett ifrågasättande av en åsikt inte är samma sak som att säga att du får inte ha din åsikt. Jag inser förstås att jag har svårt för mindre begåvade människor som ju ändå får gå och rösta.

Det är mycket arbetarmentalitet bland de där människorna. De åker till Karibien 3 veckor om året, hon har inte jobbat på massor av år ”sjukpensionär” och han arbetare. De har massor av Sd-åsikter och tycker att alla andra minsann har det så enkelt och bra och aldrig sliter vi. Typiska för sin kull. En annan kille är facklig och tvingar på facket på ALLA, ”annars är man en korrupt skurk som utnyttjar sina arbetare och arbetaren är det alltid så SYND om och alla som röstar höger om centern är ONDA, egoistiska och RIKA!!” Han är det nog lite vajsing på ändå.  Han är alltid arg och alltid sur och alltid orättvist behandlad av överheten.

Honom måste jag reta ibland. Men det ligger i sakens natur att sådana dårar ska få hållas, trots att han drar ned många och gör det rätt otrevligt.

De är homofober och rasister hela bunten. Min sambos son retar honom för det där och barnens mamma hade nog inte helt fel då hon valde bort den delen helt. Problemet är att jag känner det som om jag sviker min sambo. Jag vet inte vad han har för utbyte av dem eftersom de är så intellektuellt frånvarande. Hans familj är tyvärr likadan. På högskoleprovet skulle de få 0,2 oavsett hur många gånger de gjorde om det.

Jag vill inte ha dem i mitt liv alls. Jag får inget ut av dem, de bara förgiftar luften.