Att aldrig få känna det där.

Funderar mycket på hur det skulle vara att ha fosterbarn. Jag har en stark inneboende känsla av barns väl. Inte skämma bort dem genom att man alltid gör allt åt dem, men känslan av att vilja trösta alla ledsna, rädda, skärrade, traumatiserade barn är så stark att den bara kan liknas vid den en mor känner för sitt barn. 

Det är därför jag inte kan jobba med barn. Jag skulle gå sönder – i tusen miljoner bitar, varje vecka. 

Jag får inga egna barn. Först hade jag ingen karl som var nåt att satsa på, så dyker han äntligen upp och då är det inte så lätt. Sjukdomar, ålder och en liten pryl till gör att det inte går. Det är den sorgen jag måste leva med. Jag har alltid sagt att jag ska adoptera, även om jag får egna barn, men adoption är dyrt, påfrestande och jag gissar att vi är för gamla helt enkelt. ”Man måste ju vara frisk och ung så man lever länge och kan leka med barnen”, som det brukar heta. Det borde väl vara rätt allmänt känt att man dör när man dör och åldern kan man aldrig förlita sig på. Dessutom borde det vara viktigare att kunna ge barnen en vishet som bara kan komma med erfarenhet och 23 år är definitivt ingen ålder fylld av visdom.

Det är inte så mycket vi kan göra åt detta ändå så det är just detsamma.

Min tanke har då alltså istället fallit på fosterbarn. Men när jag läser och hör om hur ofattbart hemskt det kan te sig då ett barn får lämna det enda hem de känner för att flytta någon helt annanstans med föräldrar de aldrig känt, då dör något inom mig. Tänk att ha ett barn från att de är några månader och så 8-9 år senare rycks det ifrån dig. Förstå det barnet, vilket förbannat ofog. 

Jag tror att jag skulle kunna bli riktigt ond av det. Jag menar leja yrkesmördare att ta ihjäl de svin som tagit barnet ifrån oss. Gjort så ont mot ”min” dotter/son. För även om det inte är samma sak att bära ett barn i 9 månader som att inte göra det så är det ju kärleken som är avgörande. Jag har aldrig burit mina hjärtebarn i min mage men herre jävlar om någon skulle göra dem illa. Visst vet man hela tiden att det kan hända men ska man ge dem all den villkorslösa kärleken de förtjänar ska man nog inte gå runt och fundera på det hela tiden.

Jag har funderat på det där med otäcka tankar i huvudet, hur nära skulle man vara att gå berserk? Hur mycket skulle man behöva anstränga sig för att inte dö eller döda? Så jag tror inte att jag kan bli fostermamma, i den bästa av världar kan man kanske ha en bra relation med biomamman/biopappan men vi vet ju alla att det är en fånig illusion. Socialen ska vi inte prata om jag skulle bli osams med dem jämt. Inte p.g.a pengar utan p.g.a avsaknaden av empati.

Det får väl bli en sådana här:

puppy

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: