En av mina första stora förälskelser dog i helgen. Så fruktansvärt sorgligt att jag blir förlamad i skallen.

Det har inte varit rättvist livet för den killen kan jag säga, men det är ju lite så. Det är få det är det för.

De senaste åren har jag gått runt och funderat en del på döden. För att vara helt ärlig så har vi ingen bra kontakt just nu jag och döden. Det har varit för mycket helt enkelt.

För alla som mist någon är det säkert inte helt obekant med hur svårt det är att radera ett telefonnummer tillhörande denne. Det är galet vad som händer med hjärnan. Det är som att radera personen från att någonsin ha existerat. Man tar bort det sista halmstrået för någonstans säger spökena i hjärnan att det finns ju trots allt en chans att personen fortfarande lever….

Vi hade ett egendomligt förhållande till varandra jag och den här killen. På samma vis som jag har med en till. När vi var unga och gillade varandra, fast jag hade alldeles för dåligt självförtroende för att tro på det och för lite mod att chansa helhjärtat så blev det liksom aldrig riktigt nåt.

Någon dejt, lite hångel+ och så drog jag mig ur. Men han har alltid, sedan den dagen för 25 år sedan alltid tittat på mig på ett vis som inte händer en så många gånger i livet. Ett tag var jag t.o.m. irriterad.

Det är nästan lika många år sedan mina känslor svalnade men jag var ändå dödligt kär i honom i 2 år eller nåt.

Nu är han alltså död och under alla år av döda vänner och döda vänners vänner och döda vänners bekanta i alldeles för unga år, samt min egen snudda döden upplevelser, har jag ibland inte kunnat sluta fundera på vilka gamla vänner och ”kärlekar” som är döda. Ibland i en viss situation kan ju ett minne välla över en och så funderar jag på vad han eller hon kan tänkas göra nu för tiden….och så kommer tanken ”undrar om hen lever..”

Det hade ju varit okej och relativt normalt om jag hade varit 70+….

Cancer är ett jävla skit!

 

Annonser

One thought on “

  1. Det är så himlens onödigt och så oförståeligt att någon så ung ska gå bort. Min enda tröst är att jag tror att så länge man pratar om, eller tänker på, personen så finns den kvar hos oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: